Ledare 09 februari, 2024

Hamas är resultatet av folkrörelsernas död

Demonstrationerna mot Irakkriget i februari 2003 samlade mellan sex och tio miljoner människor. Foto: Sören Andersson/Scanpix.

Under Gazakriget har delar av högern försökt smeta Hamas dåd på vänstern. Men terrorn är tvärtom ett uttryck för vänsterns borttynande i delar av världen.

”Vietnam är nära, utanför ditt fönster”, sjöng FNL-kören 1972. ”Så blåser vinden rök ifrån Haiphong.”

Kriget pågick i 20 år, tog miljontals vietnamesiska liv, och engagerade en generation socialister över hela världen. Vietnamrörelsen flätades samman med andra solidaritetskamper – i Chile sjöng Victor Jara om rätten att leva i fred (El derecho de vivir en paz) och i andra hörnet på världskartan samlades den alliansfria rörelsen i indonesiska Bandung 1955 för att tänka fram en värld bortom det påstått kalla kriget. 1968 bildades Latinamerikagrupperna i ett Sverige där, som historikern Kjell Östberg har uttryckt det, allting var i rörelse.

Över hela världen reste sig folken för att jaga ut kolonialregimer och avsätta despoter. Och motståndskämparna kom inte sällan från vänster. I Latinamerika kunde socialister hålla på Salvador Allende, Carlos Fonseca och Che Guevara, i Afrika på Julius Nyerere och Kwame Nkrumah, och i Sydostasien på Sukarno och Ho Chi Minh.

Kamperna handlade om fred och mänskliga rättigheter, men också om något mer. Det fanns en vision för dagen efter friheten, om hur samhället skulle se ut när krigsdammet hade lagt sig. Dessutom fanns det en mottagare för solidariteten – organisationer att samarbeta med, aktivister att intervjua, sånger att översätta och texter att lära av. Kampen var solidarisk, i betydelsen att den fördes tillsammans med det utsatta folket. Det fanns ett utbyte och ett gemensamt mål.

Själv var jag som ung socialist aktiv mot Irakkriget. Mycket var sig likt från FNL-rörelsen. Vi sågs på öppna planeringsmöten för att skriva gemensamma flygblad, bestämma slagord och boka talare. Den 15–16 februari 2003 protesterade enligt BBC mellan sex och tio miljoner människor världen över – varav tre miljoner bara i Rom. En månad senare hörde jag ärkebiskop K.G. Hammar tala på en demonstration i min uppväxtstad Uppsala. Han hoppades att vi hade fel i att kriget skulle bli ”bränsle för terrorismens världsbrand”, men precis som Vietnamrörelsen hade vi tyvärr rätt. De villigas koalition med USA i spetsen dödade mellan 100 000 och 1 miljon människor, och i tomrummet efter Baathpartiet växte dödliga islamistmiliser fram.

Men en central sak skiljer sig åt. Saddam Hussein var ingen demokratikämpe utan en folkmördare. Det fanns ingen mottagare för solidariteten, och därför inte heller en tanke om dagen efter. Vår kamp mot invasionen var rättvis, men den handlade mer om att värna civila än att utmana kapitalets makt. Till skillnad från halvseklet tidigare var huvudsyftet varken demokratiskt eller socialistiskt, utan rent humanitärt.

För i land efter land har det sekulärt socialistiska motståndet försvunnit och ersatts av antingen auktoritära ledare utan ideologi, eller av religiösa fundamentalister.

Anledningen till detta är komplex. Som Walter Rodney beskriver i How Europe underdeveloped Africa (1972) bär västvärlden ett ansvar för den sydliga kontinentens fattigdom. I otaliga fall har USA dessutom aktivt förstärkt den auktoritära högern för att underminera Sovjetunionen, och i den muslimska världen har man hjälpt till att bygga upp militanta islamiströrelser som Talibanerna.

Men som fallet Afghanistan visar föll socialisterna dessutom ofta på eget grepp, inte sällan genom att bli auktoritära och impopulära. Det visade sig att färdigheterna som krävs för att vinna ett inbördeskrig inte nödvändigtvis är användbara för att styra ett land.

Daterad solidaritet. Carl XVI Gustaf på statsbesök i Ho Chi Mihn City i februari 2004, där en svensk FNL-flagga hänger på krigsmuseet. Kungen var enligt uppgift inte intresserad av banderollen. Foto: Anders Wiklund/Scanpix.

Socialism utan demokrati slutar alltid i katastrof. Jag minns mina dubbla känslor vid Kwame Nkruhmas vackra minnesplats i Ghanas huvudstad Accra, där påfåglar traskar fritt mellan fontänerna. Det centrala monumentet föreställer ett begravt svärd, men i motsats till det budskapet blev hans styre snarare allt mer våldsamt. De vackra fjädrarna till trots.

I dag är en annan tid. Missnöjet finns kvar men tar inte vänsteruttryck. Under höstens uppror i Niger vajade ryska flaggor från motorcyklarna. Socialismen är fortfarande stark bland latinamerikaner och kurder, men i övrigt har fredskampen blivit rent folkrättslig. Inte minst i länder i det upplösta Sovjetunionen, som Ukraina, där kampen oftast står mellan demokratisk eller auktoritär nyliberalism. Som socialist väljer jag demokratin – men i mig bor en sorg över att inte ha en kandidat att hålla på när freden väl har slutits.

Länge var Palestina ett undantag, och faktiskt även Israel, vars kibbutzer kombinerade judisk nationalism med socialistiskt självstyre. Efter arabländernas angrepp 1967 tog landet en konservativ riktning, medan Palestina styrdes av sekulärt socialistiska Fatah. Men palestiniernas växande besvikelse över det korrupta socialistpartiet skapade utrymme för Hamas. Samtidigt har de militanta vänstergrupperna DFLP och PFLP radikaliserats, och deltog i terrordådet 7 oktober. De riktade symboliskt nog in sig på just vänsterkibbutzerna i närheten av Gaza, där de mördade och kidnappade både socialister och fredsaktivister. Som om de ville städa bort det sista även av den israeliska vänstern, efter att ha tagit itu med den palestinska.

Visst finns det ingenting som ursäktar det israeliska svaret. Gazakriget är enligt FN det dödligaste för barn på 20 år, och högerregeringens fördrivning av palestinierna sker med folkmordsretorik. Återigen har den fredsrörelse som tar till svenska gator rätt. Påståendet att Benjamin Netanyahus regering strider mot Hamas är dessutom löjeväckande, med tanke på att han själv har bidragit till dess framväxt för att underminera den sekulära socialismen som legitim motpart.

Socialismen är fortfarande stark bland latinamerikaner och kurder, men i övrigt har fredskampen
blivit rent folkrättslig.

Likväl blir det allt svårare att hitta en lämplig vänrörelse att kämpa för freden tillsammans med. En historiskt okunnig höger försöker paradoxalt nog smeta Hamas på vänstern – utan att förstå att den militanta islamismens framväxt tvärtom är det blodiga resultatet av socialismens tillbakagång i stora delar av det globala syd. Högern har alltså fått som de ville, men tar nu inte sin del av ansvaret för kalla krigets misslyckanden.

Samma kantring präglar antikrigsrörelserna. Under Irakkriget kunde vem som helst gå med i lokala fredsföreningar för att föreslå paroller och talare, eller rösta fram en ordförande. Protesterna mot Gazakriget är annorlunda. De erfarna Palestinagrupperna är inte inblandade, och protesterna organiseras i stället av en ”arbetsgrupp” som saknar hemsida och kontaktpersoner. Upplägget framstår som dunkelt och toppstyrt, i kontrast till de tidigare folkrörelsernas demokratiska deltagande. Kopplingarna till partiet Nyans och LVU-kritiska grupper gör inte saken bättre. Detta är de flesta demonstranter troligen ovetande om, och inte heller ansvariga för, men nog är det ett tecken på folkrörelsernas allt svagare roll.

Denna utveckling syns överallt. Vänsterpartiet tvekar inför att delta i demonstrationerna, i stället för att kliva in och bidra med sina erfarenheter av öppet föreningsarbete. På Solidaritetshuset i Stockholm, en föreningslokal för folkrörelser, ser jag grannarna kämpa för överlevnad när regeringen skär ned på biståndet. På lika nära håll ser jag vänstertidningar kippa efter andan när mediestödet kapas. Och jag undrar hur framtiden ser ut för solidaritetsarbetet.

Nya, influerarbaserade politiska rörelser som nätfeminismen och Black lives matter dyker visserligen upp, men misslyckas gång på gång att etablera sig permanent. Samtidigt visar klimatrörelsen och den vänsterpopulistiska vågen att det när som helst kan uppstå något nytt.

”Vietnam är nära, nära som ett löfte”, fortsätter sången, ”om att förtryckarna skall störtas från sin tron en gång”. Drömmen känns avlägsen, men inte mindre sann.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kommentar/Kultur 13 maj, 2024

Eden Golan fick sjunga till slut. Men många palestinska artister förföljs. Foto: Martin Meissner/AP.

Det är mördandet av civila som dödar musiken, inte protesterna.

När Eden Golan gick upp på scenen i bandageklänning framför en brinnande sol och sjöng om att överleva en orkan tänkte jag att hon kunde vinna, även om inramningen var lite väl normporrig. När hon väl stod där förtjänade hon, precis som Hynek Pallas påpekar, ett respektfullt bemötande och en branschmässig bedömning. Inte ens det faktum att hennes medborgarskap är israeliskt är ett problem. 

Men anledningen till att det samlades tusentals människor i Hyllie i helgen handlade inte om en bojkott av en enskild kulturutövare, utan om en moralisk – för att hon tävlar för ett land. Ett budskap om att man inte kan sjunga för ett land som samtidigt fängslar, tystar och dödar palestinska artister och andra civila.

Att sjunga och skriva om sådant som gör ont är precis vad konsten gör.

Bara dagar efter 7 oktober arresterades den populära artisten Dalal Abu Amneh efter att hon postat orden ”Bara Allah är segraren” på X tillsammans med en palestinsk flagga. Efter att hon släpptes och nyheten läckte ut har hon haft 85 demonstrationer utanför sitt hem. Något brott gick inte att styrka, men artistens och hennes familjs liv slogs i spillror. Abu Amnehs fall är bara ett i raden. Som en artikel visar i magasinet 972 kränks artisters yttrandefrihet återkommande, deras låtar stryks från radiostationer och de utsätts för polisens hembesök ofta endast som bara för att de uttryckt solidaritet med folket i Gaza eller mot Israels brutala angrepp. Men att sjunga och skriva om sådant som gör ont är precis vad konsten gör. 

I Göteborgs-Posten 12 maj skriver Hynek Pallas att det under ytan i Palestonarörelsen finns en ständigt lurande antisemitism. Det är förvisso riktigt att man aldrig och ingenstans kan slappna av inför lockelsen i att peka ut och demonisera de evigt nomadiserande judarna, något som ligger nära till hands för makthavare som medel för att avleda uppmärksamheten från dysfunktionellt ledarskap. Men när Pallas liknar Nooshi Dadgostars påpekande om den israeliska arméns brutalitet vid antisemitiska föreställningar om blodtörstiga judar, riskerar det att tömma begreppet antisemitism på dess innebörd. Frontalangrepp av det här slaget blir ett verktyg för att skrämma samtalet om folkrätt till tystnad. Det sker redan i full skala i Tyskland, där ett klimat utvecklats i vilket judiska fredsaktivister anklagas för antisemitism av nazisternas barnbarn. Ska det bli så här nu också? Dessutom undrar man vem det egentligen är som skrämmer svenska judar till att stanna inomhus, med tanke på att protesterna blev så fredliga. Är det inte dags att ställa frågan om vilket ansvar den borgerliga pressen bär för att människor är rädda?

Läs mer

Upplevelser av antisemitism och rasism får aldrig förminskas. Därför känner jag en lättnad över att schlagerhelgen tycks ha gått lugnt till och även om vissa röster från höger velat ge en annan bild. Trots L-politikern Gulan Avcis varning om att ”vi kommer att få se den värsta sortens antisemitism”, KD:s EU-valskandidat Alice Teodorescu Måwes ord om att hon ”får ont i magen av alla incidenter”, eller ledarskribenten Tove Lifvendals armageddon-profetior, så hittar jag ingen substans för det i nyhetsflödet. Själv har jag inte gjort någon hemlighet av mitt ursprung och jag bär också min davidsstjärna tydligt och är ordentligt insyltad i den anklagade vänstermiljön. Någon antisemitism har jag gudskelov inte drabbats av, bortsett från obehagliga påhopp från israelflaggsförsedda konton som anklagar mig för självhat och för att vara en ”kapo”, det vill säga en jude som vaktar andra medjudar i ett koncentrationsläger och som därför åtnjuter en något högre status, men som till sist också mördas. En form av antisemitism så god som någon. 

I brist på bevis för det påstått massiva hatet mot Malmös judar vänds i efterhand blickarna mot juryn. Här kan man bli konfunderad över en musikaliskt helt omotiverad nolla, vilket inte kan tolkas som något annat än en markering. Här har nog juryn ändå misstolkat sitt uppdrag. Det går helt enkelt inte att först acceptera villkoren för tävlingen, det vill säga att ett krigförande land representeras i en musiktävling, för att sedan passivt-aggressivt signalera med en rätt så ickediskret gest. Universalexperten Magnus Ranstorp var snabb med att uppmärksamma och sprida den politiska undertonen, försedd med namnen på alla jurymedlemmar, till sina drygt 100 000 följare. SVT:s strategi om politikfri musikfest blev i stället en enda Pang i bygget-sketch om att inte nämna kriget. 

Jag blir inte förvånad om många i framtiden kommer att minnas det som att de våren 2024 stödde eller deltog i protesterna mot eurovisionstävlingen och att det fredliga motståndet i backspegeln kommer att ses som en hyllning till den fria konsten och musiken och dess obändiga kraft att vara gränslös och outtröttligt illojal mot makthavare. Ändå är skadan som den ser ut måndagen efter större än den goda viljan. Det var ett felaktigt beslut av Sveriges television att inte följa sin policy och inte inkludera krigförande länder. Det är mördandet av civila som dödar musiken, inte de som protesterar. 

Jag förstår dem som kallar Eden Golan modig. Men jag tycker att det hade varit modigare att avstå. 

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 13 maj, 2024

Ett ”du” i upplösningstillstånd

Pooneh Rohi har tidigare getts ut på Ordfront förlag. Diktdebuten är utgiven på Pamflett. Foto: Johanna Sundström.

När romanförfattaren Pooneh Rohi diktdebuterar blir utgångspunkten migration och moderskap. Lejla Cato imponeras av det hypnotiska språket, men hade önskat mer av det oförutsägbara.

Genljud får mig att tänka på allt det självklara – hem, vanor, språk, landskap – som i ett kan försvinna. Hur kommer man förbi en så omfattande förlust? Den frågan är en orsak till att många verk som skildrar postmigration är nostalgiskt tillbakablickande. Men litteratur kan också, magiskt nog, göra det frånvarande närvarande.

Pooneh Rohis diktdebut tar vara på den förmågan. Fysiskt är Genljud, för att vara lyrik, en omfattande bok. Med sina dryga 400 sidor av korta dikter, alla strikt hållna mellan en och sju rader och placerade på uppslagets högra sida, påminner boken om Linnea Axelssons diktepos Ædnan. Det fysiska anslaget, att här är en diktsamling som tar plats, är inte utan betydelse. Både Axelsson och Rohi skriver om det som har tystats. Axelsson genom att berätta samers moderna historia i ett kolonialt Sverige; Rohi genom att göra själva tystandet. Det låter som en motsägelse, men Genljud befinner sig i det akuta nu då språk och kropp, ja, själva jaget, upphör.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 12 maj, 2024

Hoppet ligger i ickevåldet

Även i Sverige protesterades det mot det riggade belarusiska valet i augusti 2020. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

I boken ”Lukasjenkas land” sammanfattar Belaruskännaren Martin Uggla 25 års arbete. Det är en berättelse om modiga människorättsförsvarare och lärdomar om det fredliga motståndets kraft.

Vid Nobelbanketten i Oslo 2022 träffade Martin Uggla den ofrivilliga belarusiska oppositionsledaren Svjatlana Tsichanovskaja. Efter att hennes make Sergej Tichanovskij häktats kort före sista dagen för att anmäla sig som presidentkandidat i valet 2020 ställde Svjatlana upp i hans ställe. Häktningen förvandlades så småningom till ett långdraget fängelsestraff, och i dag tillåts han bara ta emot brev från barnen och sin mor.

Att svensken Martin Uggla (bilden) befann sig vid ett bord med belarusiska demokratiaktivister är inte märkligt. I snart 25 år har Martin Uggla engagerat sig i den belarusiska demokratirörelsens öde, och bjöds in av organisationen Vjasnas grundare Ales Bjaljatski när de tog emot fredspriset, tillsammans med ryska Memorial och ukrainska Center for Civil Liberties.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Canbäck
Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]
Kultur 11 maj, 2024

Småfifflartrivsel på vischan

Thomas Korsgaards skildringar av danska avfolkningsbygder har gjort honom till en av Danmarks intressantaste samtida författare. Foto: Simon Klein Knudsen.

Fäder lär söner att dricka grogg och tjejer som sminkar sig för mycket kallas ”luder”. Rasmus Landström plöjer en trilogi och spårar upp en ny litterär trend.

2021 publicerades danska Thomas Korsgaards debut Om någon skulle komma förbi på svenska. Romanen handlar om en familj småfifflare och välfärdsdrottningar i en gudsförgäten del av Jylland och beskrivs av förlaget som en ny typ av landsbygdsskildring. I centrum står Tue, på väg mot gymnasiet, och hans pappa, den charmiga despoten. Någon nyskapande roman är det knappast, men en ovanligt välskriven debut av en författare med förmågan att på samma gång framkalla stereotypa och komplexa karaktärer. I en oförglömlig scen slipar pappan en spade, bryter bort listerna och klyver panikslagna råttor på linoleummattan. Vilket är talande för hans blandning av noggrannhet och vårdslöshet. Det var som att en ung Bukowski dumpit ned i det småberusade och högerpopulistiskt ”glada” Danmark.

I dagarna publiceras uppföljaren på boken, med en lika otymplig titel som debuten, En dag kommer vi att skratta åt det, i skicklig översättning av Helena Hansson. Det har mörknat i Korsgaardsland: modern mjölkar staten på pengar för en arbetsskada, har en otrohetsaffär och spelar nätpoker. Fadern har blivit demonisk av svartsjuka och våldet hänger runt honom som en atmosfär. Tue har börjat gymnasiet, dejtar män och deltar emellanåt i fylleslag i bedagade gympasalar. Det vore inte Korsgaard om allt detta sociala mörker inte sänktes ned i sommarlovets solljus, där företrädare för Danskt Folkeparti ler från höbalarna längs vägkanten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Inrikes 11 maj, 2024

Kriminolog: ”Visitationszoner ger bara problem”

Poliser visiterar demonstranter i Malmö 2019. Foto: Johan Nilsson/TT.

Visitationszoner, hårdare övervakning och strängare straff är Tidöpartiernas sätt att visa väljarna att de bekämpar brottsligheten. Men deras kriminalpolitik kommer bara fortsätta att förvärra samhällsklyftorna, anser kriminologen Janne Flyghed.

Tidöpartiernas hårdare tag mot brottslighet fortsätter i och med visitationszonerna, som polisen häromveckan fick rätt att börja införa. På polisens utvalda platser kan nu vem som helst kroppsvisiteras utan konkret brottsmisstanke. Detta gäller även barn. Enda kravet är att visiteringen kan rättfärdigas efteråt.

Men lagändringen kommer att göra minimal skillnad, menar Janne Flyghed, professor emeritus vid Kriminologiska institutionen på Stockholms universitet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Ledare 10 maj, 2024

Sjukvårdskrisen slår hårdast mot glesbygden

Hannes Vikberg protesterar utanför Karolinska sjukhuset i Huddinge, den 25 april 2024. Foto: Caisa Rasmussen/TT.

Att sätta stopp för hyrsjuksköterskorna räcker inte. Om man vill behålla den fasta personalen måste man också förbättra vårdens arbetsvillkor och löner.

Sjuksköterskan Niklas hade jobbat på kirurgen på Region Blekinge i tio år när han häromåret fick en hjärtinfarkt, bara 50 år gammal. Med åren hade Niklas sett hur belastningen på kirurgen ökat, samtidigt som hans hälsa blev sämre och sämre trots ett i övrigt hälsosamt liv. Läkaren som opererade honom konstaterade att infarkten berodde på stress och uppmanade honom att byta jobb.

”Jag älskar kirurgi och hade arbetsförhållandena varit bättre hade jag stannat. Att jag sade upp mig har räddat mig”, säger Niklas till P4 Blekinge.

Den stress och extremt höga arbetsbelastning som Niklas upplevde är tyvärr verkligheten för en stor del av landets vårdpersonal. Det är också bakgrunden till den övertidsblockad på samtliga regioner i landet som Vårdförbundet inledde häromveckan.

Det säger en hel del om läget i vården att det blir svårt att klara bemanningen bara för att personalen säger att man inte kommer att jobba övertid. Men att det blir tufft kommer knappast som någon överraskning. Krisläget i vården har byggts upp under lång tid, även om insikten har kommit alldeles för sent.

Samtliga regioner planerar nedskärningar eller avgiftshöjningar och alla regioner utom tre budgeterar för ett underskott under 2024. Och trots att sjukvården skriker efter personal tar sig nedskärningarna paradoxalt nog ofta uttryck i personalneddragningar. Över 5 000 tjänster riskerar att försvinna, enligt en kartläggning som DN gjort.

Inflationen har förvisso gjort sitt för att förvärra läget, men den ekonomiska utvecklingen för regionerna har gått åt fel håll en väldigt lång tid. Personalbrist kostar nämligen pengar.

De senaste åren har kostnaderna för hyrpersonal ökat drastiskt i många av landets regioner. I slutet av 2023 såg man en viss minskning av hyrkostnaderna på totalen, till följd av att många regioner beslutat om åtgärder som hyrstopp och nya schemamodeller. Nyligen tecknades också ett nytt nationellt avtal för hyrpersonal i vården för att få ned kostnaderna.

Men trots det nya hyravtalet är det uppenbart att regionerna ändå inte har jämlika förutsättningar att hantera det monster som hyrberoendet har blivit.

För de regioner som har svårare att rekrytera personal blir det också svårare att bryta sig ut ur den onda spiralen. Även om totalkostnaderna för hyrpersonal som sagt gått ned något det senaste halvåret finns det ett tydligt mönster kring vilka regioner som fortsatt kämpar.

Glesbygdslänen har svårare att hitta personal än storstadsregionerna, och ju mer de fastnar i hyrberoendet desto svårare blir det att vända utvecklingen.

I Stockholm, Västra Götaland och Skåne var hyrkostnaderna dryga 2 procent av de egna personalkostnaderna under 2023. I Västernorrland, å andra sidan, är andelen 18,3 procent. Där vittnar hyrpersonal till Sundsvalls Tidning om att man inte ens ser det som ett alternativ att ta en fast tjänst hos regionen för att villkoren är så mycket bättre som bemanningsanställd, medan regionrådet Elina Backlund Arab (S) menar att regionen blivit ”utpressad” av bemanningsbolagen.

Även i regioner som Norrbotten, Gotland, Jämtland Härjedalen och Gävleborg är hyrberoendet påtagligt. Flera av dessa regioner har också, tvärtemot den nationella trenden, haft ökade hyrkostnader under sista kvartalet 2023, enligt en kartläggning från SVT.

Att det ser ut så här är ingen slump. Trots att hälso- och sjukvårdslagen har mål om en vård på lika villkor för hela befolkningen kämpar glesbygdslänen med andra förutsättningar, som längre avstånd, lägre skatteintäkter och en äldre befolkning.

Framför allt har glesbygdslänen svårare att hitta personal än storstadsregionerna, och ju mer de fastnar i hyrberoendet desto svårare blir det att vända utvecklingen.

Det är i slutändan det här som Vårdförbundets blockad handlar om: Att sätta ljuset på hur förödande personalbristen är för sjukvården. För att inte Niklas i Blekinge, och hans kollegor över hela Sverige ska behöva offra sin hälsa, så måste villkoren och arbetstiderna bli bättre. Det kräver ett omtag för hur välfärden finansieras.

Men ett sådant omtag kräver också en insikt om att glesbygdslänen i dag betalar det högsta priset för kompetenskrisen i vården. Annars blir ambitionen om en jämlik vård en önskedröm.

Utrikes 10 maj, 2024

Svenska matkedjor på tvärs med årets ”gröna Nobelpris”

Nötkött från bolag som anklagas för att bidra till illegal avskogning hittas även i svenska charkdiskar. Foto: Fernando Martinho.

Goldmans prestigefyllda miljöpris går i år till kampen mot köttindustrins avskogning av Brasilien, en kamp som fått flera europeiska livsmedelskedjor att sluta sälja brasilianskt kött från storföretaget JBS. Men i Sverige fortsätter köttet att säljas av de största matkedjorna.

Den brasilianska biffens väg från betesmarkerna till din lokala köttdisk är lång och hemlighetsfull. Men genom att bygga upp ett oberoende spårningssystem tillsammans med brasilianska urfolk, jordbruksarbetares fackförbund, satellitbildsgranskare och frivilliga spanare i Europa, har den brasilianska journalisten Marcel Gomes lyckats avslöja hur kött från illegalt avskogade områden säljs till europeiska konsumenter.

Det handlar om avskogning av såväl Amazonas regnskog som den enorma Cerrado-savannen och den tropiska våtmarken Pantanal, som alla präglas av en stor artrikedom och fungerar som viktiga kolsänkor för klimatet. Granskningen har fokuserat på det brasilianska företaget JBS som är världens största köttförädlingsföretag och står för en tredjedel av Brasiliens nötköttsexport.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 09 maj, 2024

Kannibalen på balen

John Galliano i Kevin Macdonalds dokumentär ”High and low”. Foto: Nicholas Matthews.

Underbarnet Galliano tog sig fram i modevärlden som en bankrånare på ladd, men porträttet av modeskaparen fångar inte bara geniet, utan en hel tidsanda.

”Jag älskar Hitler, folk som du skulle vara döda och dina föräldrar skulle ha gasats ihjäl.” De orden, avfyrade på fyllan i en bar i Paris 2011, sätter punkt för en av de mest glimrande karriärer som modevärlden sett, John Gallianos. Episoden, fångad med kornig mobilkamera tjänar som inledningen till dokumentären om honom High and low.  Regissör är Kevin Macdonald, som står bakom dramer som Last king of Scotland (2006, om Idi Amin) och dokumentären om Whitney Houston (2018). Med andra ord, en expert på dödsrace från bombastisk framgång till avgrund. En fårad Galliano med vattnig blick tittar således rakt mot oss i biomörkret: ”Jag ska nu berätta allt.” 

John Galliano är historien om Juan Carlos, född i Gibraltar 1960, en stökig liten kille som tidigt visste att han älskade pojkar och som för detta straffades med faderns kyla och hårda knytnävar. Utanförskapskänslan främjar ett rikt inre liv, en fantasivärld som är betydligt behagligare än den verkliga världen. Enda glädjeämnet är att stänga in sig i badrummet med mammas smink eller den hudnära perfektionen i en vitstärkt skolskjorta. Chansen att få spräcka denna bubbla och leva ut den inre festen i verkligheten är Saint Martins modeskola i London. Livet kan börja, men det gäller att vinna, segra eller dö. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Veckobrev 08 maj, 2024

Vad gör du på jobbet som ingen känner till?

En sjuksköterska kontrollerar blodtrycket under ett hembesök. Foto: Andreas Hillergren/TT.

Jag läste just den mysigaste tråden på länge.

Det är Kommunal som på Facebook bad sina följare att nämna en viktig arbetsuppgift som de tror att få känner till, ”viktiga, roliga eller oväntade arbetsuppgifter från vardagen”.

Ewa-Lill, som är måltidsbiträde i förskolan, berättar om vikten av att stimulera alla sinnen. Hon brukar fråga barnen hur många färger de lägger på tallriken, för att uppmuntra till lärorika samtal.

Marie, som är undersköterska inom äldreomsorgen, berättar om en rad uppgifter: fiska upp saker i toaletten, installera nya tv-kanaler, städa, lista ut varför Ester har slutat äta, avhjälpa ångest, träna gymnastik, laga mat för att göra vardagen festlig. ”Jag skulle kunna fortsätta. Det är mycket vi gör som inte syns.”

Sebastian hade ansvar för äldreboendets LP-spelare.

Mjölkpigan Jennie Sallin berättar om vikten av att en ko får rätt sintid (vila) inför nästa kalvning. En nyfödd kalv behöver råmjölk inom en timme för att stimulera sugreflexen, och inom sex timmar för att bygga upp sitt immunförsvar. ”Kunskap som efter 20 år sitter i ryggmärgen.”

Marie är en specialistutbildad sjuksköterska inom njurmedicin, som åker hem till multisjuka äldre och ger dialys, antingen tre gånger dagligen, eller via en maskin som de kopplar upp sig mot över natten. På så sätt slipper 80-plussare åka in till sjukhuset flera gånger i veckan.

Uppskattar du Flamman?

Det gör inte Tidöregeringen. Sedan december har de fryst presstödet,
både för oss och för andra vänstertidningar.

Vill du ge oss en skjuts?

Teckna en prenumeration på Flamman, digitalt eller på papper.
Swisha en gåva till oss på 123-441 76 30
Vidarebefordra det här mejlet till en kompis som gillar socialism.

Tack för ditt stöd!

Bibbi säger att hon som undersköterska även har uppgifter som hör till andra professioner, som ”kurator, fysioterapeut, arbetsterapeut, fotvårdare, sjuksköterska, elektriker, rörmokare” med mera. Renee beskriver undersköterskor som ”allkonstnärer”. Katarina säger något liknande om livet som boendestödjare, att hon är allt från kurator till chaufför och frisör.

Hiro säger: ”En av de viktigaste saker jag gjort är att tvätta och fläta en gammal och sjuk kvinnas hår. Hon var så tacksam, kände sig så fin och dog i sömnen under natten.”

Läs gärna hela den inspirerande tråden hos Kommunal.

Det första jag kände när jag läste är förstås tacksamhet för alla som håller välfärden igång. (Vissa av er läste kanske intervjun med min mamma, som jobbat 50 år i vården.)

Det andra är att yrken är mer komplicerade och svårfångade än vad vår tids mätbarhets (fattar ni, mätbarhet + hets?) kan fånga. Det är svårt att förklara för högerns räknenissar alla småuppgifter som ett jobb innebär, och som försvinner när man skär ned för att ”effektivisera”. Att om du ska hinna med allt fler patienter, hembesök, elever, så kommer mycket av det osynliga att behöva försvinna. Att fläta någons hår, leta efter någons fjärrkontroll, trösta ett barn.

Högertankesmedjan Timbros senaste hjärtlösa utspel var att ifrågasätta skolbibliotekens nytta. Detta är förstås ett direkt beställningsjobb från skolkoncernerna, som har färre bibliotek, mindre skolgårdar, sämre utbildade lärare, mindre undervisning på svenska, och så vidare – som skär bort allt som lagen tillåter för att maximera sin vinst. ”De kan nog vara barn utan bibliotek ska du se”, sade Timbros chefsglädjedödare Fredrik Kopsch. Men svaren var desto mer stärkande. Skolbibliotekarien Jonna Bruce var en av många som svarade intressant på X, bland annat: ”Nu har jag precis haft fyra klasser här som lämnat tillbaka och lånat böcker inför långhelgen. I runda slängar 80 elever som inte alltid pratar svenska i hemmet. Tröskeln var närmast nedgrävd.”

På en gammal bild i Upsala Nya Tidning hittar jag faktiskt mina gamla kollegor Freweini och Ibrahim! Beklagar upplösningen.

På en gammal bild i Upsala Nya Tidning hittar jag faktiskt mina gamla kollegor Freweini och Ibrahim! Beklagar upplösningen.

De flesta av oss har lyckligtvis fantasi nog att förstå att det ligger mer arbete bakom ett yrke än vad som syns utåt. Men de andra behöver bli ständigt påminda. Så låt oss göra det.

Jag syns mer än nog just nu så det ska jag inte plåga er med. Men i mer än fem år jobbade jag deltid eller helg på Akademiska sjukhusets centralkök i Uppsala. Det bestod av fyra pass: diska gårdagens middag, laga och servera lunchbrickor, diska lunch, servera middag.

Här fanns alla Uppsalas invandrargrupper representerade – på den tiden många greker, juggar, samt en och annan iranier. Min pappa jobbade i liknande kök i många år när han kom till Sverige.

Vi tilldelades en plats vid ett rullband – lägga upp brickor och ta bort skräp, spola av tallrik eller bestick eller glas och lägga i maskin. Allt gick superfort och de som hade jobbat länge kunde få ledskador, inte minst de kvinnor som lagade maten i gigantiska 100-litersgrytor.

Serveringen fick alla olika saker att lägga upp: bricka med ifylld meny, tallrik med undertallrik, bestick och servett, kolhydrater (potatis, ris, pasta), huvudrätt (allt möjligt), råkost, samt locka och lägga brickan i vagnar som sedan körs till avdelningarna.

Ingenting av detta syntes utåt. 2010 stängdes köket och maten beställdes i stället in från en privat leverantör. Fem år senare beslutades om att bygga ett nytt ”matpalats” med kök, personalrestaurang, kunskapscentrum och konferenscenter. I februari skrotades planerna igen och maten kommer fortsatt att transporteras från Västerås. Anledningen är att det saknas pengar. Akademiska sjukhuset gick nämligen med en miljard i underskott förra året, och i år förväntas man gå back 870 miljoner. De ständiga sparkraven sätter spår överallt.

Apropå det har Flamman ännu inte fått besked om årets mediestöd. Absurt va? Prenumerera gärna och ge oss en skjuts, varför inte digitalt?

Vad gör du på jobbet som inte syns? Mejla [email protected] och berätta.

(Om du inte vill att svaret ska synas i nästa veckobrev kan du skriva det!)

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Utrikes 08 maj, 2024

Kommunisten som blev världens bästa borgmästare

Elke Kahr från kommunistiska KPÖ delar ut flygblad inför lokalvalet. Foto: Gabriel Kuhn.

Gabriel Kuhn återvänder till Innsbruck för att hjälpa det österrikiska kommunistpartiet KPÖ att sprida valsuccén vidare från Graz. Det lyckas, men den största utmaningen kvarstår: att ta plats i det nationella parlamentet.

En lördagsmorgon i april i min uppväxtstad Innsbruck. Solen skiner och det är 24 grader varmt. Folk i t-tröjor bär skidutrustning till bussar som ska ta dem till alpernas bergstoppar, där det fortfarande finns tillräckligt med snö för att åka slalom. Jag har precis klivit av tåget efter en 28 timmars resa från Stockholm och ringer min gamla vän Gregor. ”Ta spårvagnen och kom till partilokalen”, säger han. Jag frågar om jag får ta en dusch först. ”Okej. Men sedan kommer du!”

Jag har känt Gregor i mer än tjugo år. Vi träffades i Innsbrucks autonoma vänstermiljö som kretsar kring ett självstyrt kulturcenter, ständiga kampanjer om allt från X till Y, och flummigt definierade antikapitalistiska värderingar. När Gregor gick med i KPÖ, Österrikes kommunistparti, för ett par år sedan lovade jag hjälpa med valrörelsen om partiet ställde upp i valet till kommunfullmäktige 2024. Det var oklart om det skulle hända, vid det senaste valet 2018 fanns KPÖ inte med. Men nu var partiet det och jag var på plats. Ett löfte är ett löfte.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Gabriel Kuhn
Skribent och översättare.