När museer får tid och resurser till gestaltning och forskning går det som det går: det blir folkbildning de luxe.
Vem går igång på slevar, dammiga kråskragar och skabbiga dockor? Eller ”Spinnrockmuseet”, som en klasskompis sade i högstadiet. Det kan inte vara en drömuppgift att leva upp till Nordiska museets uppdrag, arvegods efter grundaren och folklivsforskaren Artur Hazelius. I hans vision skulle de nordiska folken paketeras och sorteras prydligt med var sak på sin plats under kyrklika stenvalv och i knarriga montrar.
Men skam den som ger sig. I fem år har Nordiska museet arbetat med gestaltningen av livet i Skanderna under de senaste femhundra åren. Början på ”allt” är Gustav Vasa-epoken, mystifierad och glorifierad både på bio (Stockholm bloodbath) och i förra årets krystade firande av hans enande av Sverige. Visserligen sitter Jättevasa-gubben med sina breda lår och kastrull-lugg i entrén som vanligt. Men det som möter publiken är något annat.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Nordbor ett talande bevis på att kunskapsöverföring på museer är en expertis, som aldrig kan underskattas eller sparas bort.
Lite känns det som att utställningsproducenterna tagit en jordglob, vridit loss den från sin axel och zoomat in landmassorna från en ny startpunkt, nämligen norrifrån. Faktum är att museibesöket, som ska föra publiken genom trettio rum och 4 000 föremål, inleds med en samling föremål från Sápmi, bland annat ett par förtjusande silverknappar från Arjeplogs lappmarker. Det var visserligen Vasa som beslutade att börja beskatta samerna, men förstås på förekommen anledning. Här i norr hade sedan århundraden pågått handel med samernas hett eftertraktade hantverk, i silver, horn och trä såväl som skinnarbeten. Snacka om entreprenörer. Följ pengarna, som man säger. Den samiska handeln går i sidled österut, snarare än ned i Europa, som varit den gängse färdvägen i svensk historieskrivning och som bidragit till marginaliseringen av de nordliga regionerna.
I samma rum står rörande rader av flätade näverskor i olika storlekar och formgivning.
I dessa slitna skodon har en gång skogsfinnarna trampat bördig jord genom svedjebruk.
Utställningsproducenterna har strävat efter en omslutande upplevelse för besökaren, som inte bara rör sig framåt genom historien, utan också cirkulärt genom de fyra årstiderna. Den påtagligt närvarande dekoren fungerar bra när den är en del av den fasta inredningen, men sämre med omotiverade tillägg i form av skräpiga pappersblommor instuckna här och där.
Från SVT:s grepp att folkbilda modernt Historien om Sverige, har museet lånat idén med personligt berättande i rörlig bild. 22 personer har plockats fram, getts namn och ansikte i form av en skådespelare som vittnar om sitt liv, tankar och drömmar framförda på stora skärmar. Här finns Lars Nilsson som 1693 bränns på bål i Arjeplog efter att med hjälp av sin trumma försökt återuppliva ett barnbarn, Amanda Horney, en pionjär i Stockholms socialdemokratiska kvinnorörelse, och Lars, som var den förste svensk som dog i aids 1993.
Jag kan förstå tanken med att inte skymma föremålen med torra väggtexter, utan att hellre lägga vikt vid stämningar, suggestiv musik och dramatisk belysning. Men i efterhand tänker jag att museet kommer att behöva lägga till några skyltar, så att man slipper tillbringa alltför mycket tid vid de interaktiva skärmarna, för att ta reda på var och när i tiden man befinner sig. Med det sagt är Nordbor ett talande bevis på att kunskapsöverföring på museer är en expertis, som aldrig kan underskattas eller sparas bort. Inte minst visar den att nordbor är ett vildare begrepp än vad Jomshof och gänget begriper.