Budskapet är tydligt. I stället för att tacka och bocka säger dagens unga i allt högre grad nej till arbete.

Det är så klart inte första gången någon säger nej. Vägran att arbeta är det vapen som enorma fackliga organisationer byggts runt. Men medan arbetsvägran tidigare var en kollektiv handling har flykten från hamsterhjulet alltmer förvandlats till en individuell affär.

I årets Ungdomsbarometer seglade ”soft girl” upp som en växande identitet bland unga kvinnor. Eller som DN Kulturs Catia Hultquist beskriver den: ”antitesen till girlbossande”. I det nya idealet är powerkavajen utbytt mot en rosa ylletröja, hämtkaffet mot en kopp te, kvartalsrapporten mot en kärleksroman.

Men även en mjukistjej måste ha råd med mat och hyra – för att inte tala om te och nya romaner. 25-åriga Israa Al Haj från Malmö har hittat en lösning: hon är hemmafru. I ett reportage i Sydsvenskan beskriver hon fördelarna med livet utan arbete som att kunna ”vakna när hon vill och ägna tid åt personlig utveckling”.

Men att ta sovmorgon är inte Israa Al Hajs enda sysselsättning. Hon har också ett Instagramkonto med nästan 250 000 följare på Tiktok och ett eget bolag som influerare. Den unga generationens arbetskritiker är också entreprenörer.

Men döljer den mjuka inställningen till livet i själva verket en benhård arbetarkämpe?

Arbetskritikens återkomst märks även i politiken. Där har det gått snabbt den senaste tiden.

I december lyftes frågan av Rasmus Hansson på Aftonbladets ledarsida. Strax därefter nylanserades arbetstidsförkortning av LO:s ungsekreterare Elsa Alm, under en rubrik som fångar den socialdemokratiska kombinationen av självförtroende och försiktighet: ”Jobba lite mindre kommer att bli verklighet”.

– Den här frågan berör brett i befolkningen. Många känner att arbetslivet är utslitande som det är, och att det skulle underlätta att vara mer ledig, säger Elsa Alm (bilden) till Flamman.

En månad senare öppnade Socialdemokraterna för att utreda frågan om arbetstidsförkortning, och den 12 februari gick representanter för fem olika fackförbund ut med att arbetstiden bör sänkas genom lagstiftning. Vad som länge var en vänsterpartistisk nischfråga har goda möjligheter att bli bred politik under de kommande åren.

Elsa Alm menar att unga i dag visserligen är mer individualistiska än tidigare generationer, men att det inte nödvändigtvis står i motsättning till facklig organisering.

– Vi har en generation som är formad av en marknadsskola och ett samhälle där samhällskontraktet är satt ur spel, där man behöver se åt sin egen rygg för att få en positiv framtid snarare än att se på kollektiva lösningar, säger Elsa Alm och fortsätter:

– Många ser ett värde av fackföreningen som kollektiv idé, men den gynnar också individen. I de yngsta grupperna är man mer positivt inställd till facket än i många äldre grupper. Det är positivt, och där behöver vi bli bättre på att organisera.

”Ränta på ränta”, skanderar ett gäng grabbar i kavaj i takt med eurodance-klassikern ”Better off alone” (klicka på länken för att lyssna på tiotimmarsversionen). Cigarr i munnen, klocka på armen – och en halvmöblerad studentlägenhet, gissningsvis någon kvarts promenad från Ekonomikum i Uppsala. Klippet lades upp på Tiktok för tre år sedan och blev viralt. Många hånade killarna. Tror de att Luthagsesplanaden är Wall Street?

Men killarna i videon är inte ensamma i sin dröm om avkastning. I kampen för en eftertraktad ”finansiellt oberoende förtidspension” (Fire) har aktiesparande blivit en av de vanligaste strategierna. Mellan 2014 och 2022 mer än fördubblades andelen unga som äger aktier: siffran steg från 16 till 40 procent.

Aktiesparandets filosofi kan sammanfattas med ”låt pengarna jobba åt dig”. Ett arbetskritiskt slagord för den moderna eran. För snarare än att organisera sig för politisk förändring vill de nya arbetskritikerna smida sin egen lycka. Allra helst utan att behöva lyfta ett finger från Avanza-appen.

På Timbro vet man allt om individualismens förtjänster. Från väggarna på kontoret i centrala Stockholm hänger vimplar med röda ränder och vita stjärnor på blå bakgrund. En skål med popcorn står framme, och bredvid den en mindre skål med Hershey’s, en amerikansk godis. Butiken Tasty America ligger bekvämt nog en bit upp i samma kvarter som den sötsugna liberala tankesmedjan.

Fredrik Kopsch försäkrar mig om att de stjärnbeströdda baneren inte alltid hänger där, utan att de inte hunnit stöka undan dekorationerna efter gårdagens releasefest. Chefsekonomen blev känd för svenska folket när han i mars 2023 drog på sig en rosa overall och hoppade upp på en cykel för att leverera pizza för Foodora. I dag har frosten smält från mustaschen, och han ser mer ut som en chefsekonom på Timbro.

Jag frågar om han ser några fördelar med en reglerad arbetstidsförkortning.

– Nej, nej, jag gör verkligen inte det. Folk blir väl glada, men det kommer med enorma kostnader, svarar Fredrik Kopsch (bilden), och fortsätter:

– Skär du bort en dags arbetstid så får du antingen ha mindre polisnärvaro och mindre personal i äldrevården, eller så får du anställa 25 procent fler för att bibehålla samma nivå som nu.

Elsa Alm håller med om att personalbristen är ett bekymmer.

”Ett förslag om en arbetstidsförkortning skulle givetvis kompletteras med exempelvis utbildningssatsningar för arbetslösa och modeller för att fler som jobbar deltid ska kunna gå upp till heltid. Samtidigt skulle kortare arbetstid kunna leda till färre sjukskrivningar och att färre lämnar slitsamma yrken”, skriver hon till Flamman.

Samtidigt ser Fredrik Kopsch hur vissa delar av samhället redan uppnått en förkortning.

– Flera privata företag erbjuder sex timmars arbetsdag. Jag tror också att många har smugit in en kortare arbetsvecka efter pandemin, eftersom det finns en större acceptans för att jobba hemma. Jag tror vi kommer röra oss dit framöver, och ser inte ett behov av att reglera det, säger Fredrik Kopsch och fortsätter:

– Arbete har inte nödvändigtvis ett egenvärde, men en eventuell arbetstidsförkortning är något du får förhandla med din arbetsgivare.

Men samtidigt är det ju så vi har fått åtta timmars arbetsdag. Ser du ingenting positivt med den historiska regleringen av arbetsveckan?

– Nej. Jag tror att vi hade ungefär befunnit oss i samma situation nu oavsett en reglering eller inte. De regleringarna fungerade inte heller smärtfritt.

Elsa Alm håller inte med om att det räcker med förhandlingar mellan individer och arbetsgivare, och menar dessutom att avtal alltid tidigare följts av lagstiftning.

”Det finns grupper på arbetsmarknaden som aldrig kommer lyckas förhandla till sig arbetstidsförkortningar – en lagreglering blir då som en skyddsfråga”, skriver hon i ett mejl till Flamman.

Själv verkar Fredrik Kopsch inte ha något större problem med att jobba 40 timmar i veckan.

– Jag jobbar nog mer än så. Jag gillar ju att jobba, och kan sitta på en söndag och skriva. Men det köper jag absolut att inte alla gör. Det finns väldigt många människor som längtar efter helgen.

Vi skämtar om att hans nästa projekt efter cykelbudsjobbet kan bli att livesända från tolvtimmarspassen vid datorn på Timbro.

– Nej, jag har inga såna planerade projekt. Det kanske inte är jättekul att följa.

Folk kanske bara blir mer positiva till arbetstidsförkortning om de ser dig sitta vid datorn och ha tråkigt.

– Ja, eventuellt.

Jag ber att få ta en bild på Fredrik Kopsch framför en av USA-vimplarna, men hans pressekreterare visar honom diskret vidare till Timbroskylten på kortsidan av rummet.

Under ytan har den arbetskritiska grytan redan bubblat i ett par år. 2018 sjösatte den brittiska tankesmedjan Autonomy ett ambitiöst projekt för att testa förkortad arbetstid i praktiken.

– Vi har alltid varit intresserade av att återgå till det som under årtionden eller århundraden var huvudkravet hos fackföreningarna. Vi såg det som negativt att det hade försvunnit från diskussionen, till förmån för ett fokus på löner, säger Jack Kellam (bilden) på Autonomy till Flamman.

Projektet blev en succé, och uppmärksammades långt utanför den akademiska vänstermiljö där tankesmedjan har sin bas – i styrelsen sitter författare till såväl ”xenofeministiska” som ”accelerationistiska” manifest, med långtgående utopiska visioner. Inte den typ av organisation som vanligtvis uppmärksammas i Expressens bilaga Hälsoliv.

Jack Kellam menar att det var pandemin som satte fart på diskussionen om arbetskritik.

– Människor har alltid varit missnöjda med arbetets plats i våra liv. Efter pandemin har det blivit mer tillåtet att uttrycka den känslan, säger han till Flamman.

Medan Autonomys studie pågick svepte en våg av arbetskritik över USA. Den fick namnet Den stora uppsägningen och under 2021 och 2022 beräknas strax under 100 miljoner amerikaner ha lämnat sina jobb. Den vanligaste anledningen var missnöje med lönen, tätt följt av dåliga möjligheter till karriär.

Bristen på arbetskraft som följde ledde till en massiv facklig mobilisering i branscher där facken tidigare haft svårt att organisera folk, särskilt inom tjänstesektorn. Organiseringen på Starbucks blev en symbol för den nya arbetarrörelsen, tillsammans med den fackliga aktivisten Chris Smalls och hans idoga arbete med att få i gång en fackförening på ett av Amazons lager i New York.

I en uppmärksammad artikel i Der Spiegel kopplas vågen av arbetskritik bland unga till en omvänd befolkningspyramid. Att de flesta länder i västvärlden länge haft ett barnafödande under två barn per familj innebär att ungdomarna är färre än sin föräldrageneration.

För generation Z är få. Medan millenniegenerationen utgör 21,4 procent av Sveriges befolkning är generation Z bara 18,2 procent. Det motsvarar ungefär ett Malmö av ungdomar, vilket har en effekt på arbetsmarknaden.

– En mindre generation kan innebära att det är lättare att få sommarjobb, sin första anställning eller komma in på utbildningar, säger Lovisa Broström (bilden), doktor i ekonomisk historia vid Göteborgs universitet.

Vanligtvis associerar vi mängd med makt. Kina är mäktigare än Luxemburg för att det bor fler där. Men på arbetsmarknaden är det tvärtom. Det är de små grupperna som har enklast att hävda sin rätt i förhandlingar, eftersom de är mindre utbytbara.

– Om arbetsstyrkan och därmed också konkurrensen är mindre, så kan folk kräva högre löner för sina arbeten, säger Lovisa Broström, och fortsätter:

– Fackföreningarnas styrka är tvärtom att man är många och därigenom får förhandlingsstyrka. Om man då redan har förhandlingsstyrka kan poängen försvinna.

Samtidigt är Lovisa Broström skeptisk till att generationens litenhet på egen hand kan förklara att ungdomar ställer högre krav på arbetsmarknaden.

– Sverige har fortfarande den här arbetslösheten som sedan 90-talskrisen ligger ganska högt. Till skillnad från USA har vi många äldre som håller sig kvar på arbetsmarknaden, och har dessutom haft en ganska stor invandring, säger hon till Flamman.

Elsa Alm menar att det är just de delar av LO-kollektivet som saknat makt på arbetsmarknaden som hamnat på efterkälken i frågan om arbetstidsförkortning.

Pandemin har skapat ett intresse hos en bred grupp för att ombalansera arbetet och livet

– De med mindre styrka har hamnat efter, där har frågan inte varit aktuell. Men som jag ser det nu lyfts den från allt fler håll, det känns som att man tittar på det med nya ögon, säger hon och fortsätter:

– Där kommer man också in på huruvida en arbetstidsförkortning ska komma till genom avtal eller lag. En del vill på kongressen att man ska ta det genom avtal, en del genom lag.

Även Jack Kellam menar att arbetskritiken inte är begränsad till ungdomen, utan ett betydligt bredare fenomen än så.

– De nya generationerna är bra på att cirkulera memer och referenser, men känslorna är inte begränsade till generation Z. Pandemin har skapat ett intresse hos en bred grupp för att ombalansera arbetet och livet, säger han till Flamman.

Samtidigt som ungdomsgenerationen säger nej till arbetslinjen blir den allt mer opolitisk. En soft girl är också en soffpotatis.

I artikeln ”Post-work socialism?” kritiserar statsvetaren Alex Gourevitch den amerikanska vänsterns arbetskritiska vändning i spåren av coronapandemin. Visst finns det en poäng i att betrakta arbetet som en nödvändighet – ett nödvändigt ont, till och med – snarare än att glorifiera det i sovjetisk stil. Men att ignorera frågan om organisering och fördelning av det arbete som faktiskt krävs för att upprätthålla samhället ser han som ett ödesdigert misstag.

Om Gourevitch har rätt kommer en vänsterrörelse aldrig kunna leverera drömmen om ett liv på avkastning – i slutet av dagen finns det alltid någon som måste hugga in. Men med samma logik är också den individualistiska vägen mot arbetsfrihet dömd att misslyckas för den stora majoriteten, oavsett hur mycket tid man lägger på aktier eller en Tiktokkarriär. Någon måste skörda teet, sticka ylletröjorna och trycka böckerna. Inte ens energidryck kan befria oss från det arbetet.