Jag minns fortfarande första gången jag mötte en skinnskalle på nära håll. Året var 1989, jag var 18 år och hade precis börjat röra mig fritt i centrala Stockholm. Detta var samma tid som nazister hade börjat hänga runt Slussen och Gamla stan. Dagarna ägnades åt att skrämma skiten ur folk, och på nätterna spöade de sådana de inte gillade. Då var det mest homosexuella män som åkte på stryk. Invandrarnas tur kom sedan. 

En försommardag strosade jag längs Västerlånggatan när det omisskännliga lenrakade huvudet, kängorna och silhuetten av en grön bomberjacka dök upp i mitt synfält, i riktning rakt mot mig. Han presenterade sig som ”Yxan” och frågade om jag ville gå på dejt. Av ren äventyrslusta sade jag okej. Vi plankade in på Skansen och det mest anmärkningsvärda som hände var att han klättrade över stängslet in till älgen och kliade honom på mulen. I efterhand hörde jag att Yxan – kan ni tänka er? – var en brutal jävel. Under de kommande åren skulle ett antal unga utrikes födda personer få sina liv avslutade av sådana som honom. Vänsterpartiets dåvarande partiledare Gudrun Schyman undkom med en hårsmån ett attentat med en handgranat under ett förstamajtal 1993. Några av dessa var med i Bevara Sverige svenskt (BSS), andra i Sverigedemokraterna. 

I en intervju i Svenska Dagbladet (18/2) fick även Liberalernas Martin Melin anledning att plocka fram ett gammalt minne från ungefär samma tid, nämligen då han som polis var i tjänst vid Schyman-händelsen. Han minns nästan rätt och blandar ihop två av de då härjande högerextrema rörelserna. En som försvunnit från gatorna, Vam, och en som numera delar jobbadress med Melin. Det ena minnet gör honom till hjälte, och det andra till en smidig förhandlare med sitt eget samvete. 

Jag tillhör dem som uppskattat SVT:s storsatsning Historien om Sverige. De generösa expertinslagen och pigga dramatiseringar gör serien till smart underhållning. Men tiderna är känsliga, i synnerhet public services relation till politiken, så när vi kommer till sista avsnittet börjar det bränna till. Det berättas visserligen om Ådalen 31, men händelsen stökas undan som en ”stor tragedi”, utan att det nämns att Socialdemokraterna öppet klandrade socialisterna för skjutningarna, däremot vare sig arbetsgivarna Graningeverken eller militären. Här finns en obearbetad sorg som ännu spökar i kulisserna i dagspolitiken. Efter Ådalen återstår välfärdsåren och de obligatoriskt hövliga, apolitiska Palme-ögonblicken. Då stöter producenterna på bekymmer. Hur ta tittarna i mål? Lösningen: en pannbands-kille som joggar från sjuttiotalet över ängar och fält till en fluffig monolog om energikris, gröna vågen och nyliberalism och fram till eftertexten. Snipp snapp snut.   

Skinnskallarna, lasermannen, den framväxande nationella rörelsen och Sverigedemokraternas intåg i politiken, händelser som mer än något annat präglat svenskars liv de senaste trettio åren, antagligen mer än slaget vid Lützen, tåget över Stora Bält eller ens mordet på Gustav III, förbigås som om det varit krusningar på vattenytan. 

Man kan inte klandra SVT för att vara försiktiga med att skildra närtiden i ett folkligt bildningsprogram. Men det blir tydligt hur Yxans värderingar blivit hegemoniska och därför onämnbara, vilket i sin tur orsakar partiell minnesförlust hos sådana som Melin och hans Tidökamrater. Samtidigt genererar beröringsskräcken med de här decenniernas rörelser rikligt med stoff för framtida historiesatsningar. Det ser jag fram emot. Och 1989, det var ju verkligen nyss.