KPI är mest känt som det officiella måttet på inflation. Ofta framstår ”inflationen” nästan som ett naturfenomen, mätbart på samma sätt som vi kan mäta vattenståndet i Vänern (44,66 meter) eller det nya rekordet för global medeltemperatur (13,14 °C i januari). I veckan meddelades att inflationstakten i Sverige stigit till 5,4 procent, står detta för indextalets ökning från 391,50 (januari 2023) till 412,74 (januari 2024).

Decimalerna skapar illusionen av en exakt vetenskap. Verkligheten är mer mångtydig. Somliga varor blir dyrare, andra blir billigare. Vissa prisförändringar fångas av KPI, andra gör det inte. Många människor blir fattigare medan andra berikar sig. Vi får heller inte glömma att verklig rikedom handlar om mycket mer än bara möjligheten att köpa varor på en marknad. Om vi vill fördela samhällets rikedomar mer rättvist, måste vi också gemensamt ifrågasätta hur rikedom mäts i den officiella statistiken. Därför är det politiskt angeläget att förstå hur KPI räknas fram och vilka alternativ som är tänkbara.

När man mäter höjd i meter eller temperatur i grader råder det ingen tvekan om vad måttenheterna står för. En liter, en sekund och en ampere har alla sin tydliga definition, förankrad i en fysikalisk konstant. Att mäta penningvärde är betydligt mer intrikat, eftersom det saknas en tydlig måttenhet. Lösningen blir att använda en metaforisk ”varukorg”. Det är prisförändringen på denna varukorg som KPI ska mäta.

Allt kommer an på korgens innehåll. Om vi vill se den politiska laddningen i KPI, måste vi först av allt rikta blicken mot de konkreta varor som får tjäna som måttstock för penningvärde och ankare för hela vårt ekonomiska vetande. Falukorv och fotvård, busskort och bensin, lägenhetshyra och mäklararvode, Spotifyabonnemang och Thailandscharter – för att bara nämna några exempel ur mängden av produkter som ryms i varukorgen, i proportioner som ska återspegla vad som faktiskt konsumeras i Sverige.

Men vems konsumtion är det som varukorgen återspeglar? En gång i tiden var det lättare att säga. År 1916 inrättades föregångaren till vårt KPI: levnadskostnadsindex (LKI). Det syftade uttryckligen på levnadskostnaderna för en genomsnittlig urban arbetarfamilj: mamma, pappa och två barn. Varukorgen återspeglade vad som konsumerades i sådana familjer. Levnadskostnadsindex gjorde inte anspråk på att säga något om situationen för pensionärer, lantbrukare eller höginkomsttagare. Det var ett index för arbetarklassen, med syfte att skapa fred på arbetsmarknaden.

Under andra världskriget enades motparterna LO och Saf om att sluta löneförhandla. I stället knöt man alla löner till levnadskostnadsindex. Indexlönerna innebar å ena sidan att befintliga löneskillnader konserverades, å andra sidan gavs arbetarklassen immunitet mot prisökningar. När en vara blev dyrare registrerades detta i index, varpå kompensation gavs automatiskt genom en uppjustering av lönen. Metoderna för att beräkna levnadskostnadsindex blev därför ett föremål för politiska strider under 1940-talet. Högern klagade på att varukorgen rymde olika importvaror som drev upp indextalet (och därmed lönerna). I kommunisternas agitation hette det tvärtom att arbetarnas verkliga levnadskostnader ökat mycket mer än vad som registrerats i index.

Efter kriget avskaffades systemet med indexlöner. År 1953 ersattes LKI med KPI, tänkt att vara ett mer ”allmängiltigt” index. Varukorgen representerade inte längre ett genomsnittligt hushåll, utan ett genomsnitt av den totala konsumtionen i Sverige. Det betyder att rikas konsumtion väger tyngre än andras. För de flesta av oss bränner stigande matpriser betydligt hårdare i plånboken än vad som visas av det KPI där knappt 12 procent av varukorgen utgörs av mat. Omvänt kan man säga att KPI tar överdrivet stor hänsyn till prisutvecklingen på lyxrestauranger och hotell.

Varukorgen är alltså inte neutral, utan har en plats i klassamhället. Ändå är det svårt att se någon poäng i att kräva en mer demokratisk varukorg, baserad på det genomsnittliga hushållets konsumtion. Politiken i KPI är inte främst en fråga om rätten till representation. Särskilt inte i vår tid, när ett högre KPI inte resulterar i högre löner.

Sedan 1990-talets nyliberala omvandling har i stället en annan funktion trätt i förgrunden. Högre inflation resulterar nu i högre räntor. Riksbanken sägs vara ”oberoende”, vilket betyder att den bara ska bry sig om att hålla inflationen kring två procent. Metoderna för att beräkna KPI får fortfarande stora effekter på fördelningen av rikedom i samhället, men sambandet fungerar på ett helt annat sätt än på 1940-talet när index satte lönen.

Under nittio- och nollnolltalen, den liberala globaliseringens guldålder, tycktes ekonomin ha nått en ny stabilitet. Inflationen var låg, åtminstone enligt vad KPI kunde visa. Visserligen fortsatte matpriserna att stiga, men å andra sidan flödade det in allt billigare elektronik från Kina.

Finanskrisen 2008 ledde till en situation där det överhängande hotet inte var inflation, utan tvärtom deflation, alltså sjunkande priser till följd av arbetslöshet och misär. Centralbankerna svarade med att pumpa ut nya pengar i ekonomin, bland annat genom sänka räntan till noll. Trots detta kom KPI-inflationen inte upp till tvåprocentmålet, så centralbankerna pumpade ut ännu mer pengar och införde minusränta. Så fortsatte det under hela 2010-talet.

Varukorgen är alltså inte neutral, utan har en plats i klassamhället.

Vart tog då alla pengar vägen? Svaret står att finna i de kraftiga prisökningarna på aktier, bostäder och andra tillgångar. Inflationen kom, men inte i KPI:s varukorg, utan som en tillgångsinflation som omfördelade pengar så att de rika blev ännu rikare.

Prisökningen på bostäder gav knappt avtryck i KPI: att köpa en bostad räknas inte som konsumtion utan som en investering. Räntan som betalas på bostadslånet syns däremot i varukorgen. Men ju lägre räntenivåerna pressades ned, desto mindre avtryck gjorde bostadsprisökningen i KPI. Alltså förblev den uppmätta inflationen lägre än två procent, vilket gav Riksbanken anledning att sänka räntorna ytterligare. Gratis pengar till den ägande klassen, på bekostnad av de unga som ännu inte kommit in på bostadsmarknaden.

Vänsterkritiken som bör riktas mot KPI handlar som sagt inte om att varukorgen borde representera vanligt folk. Här handlar det snarare om hur KPI drar gränsen mellan konsumtion och investering. Innebörden av denna gräns är värd att begrunda. Att köpa en trisslott eller spela på nätkasino räknas som konsumtion. Sådana produkter utgör i dag ungefär en procent av varukorgen. Drivkraften skiljer sig föga hos dem som varje dag loggar in för att handla med aktier eller kryptovalutor – vilket däremot räknas som investering. Samtidigt växlar många barn genast in veckopengen i en virtuell valuta för att köpa olika objekt inne i ett datorspel; även där förekommer det inflation, men att fånga den i KPI ter sig nästan omöjligt.

Priset noll bereder särskilda svårigheter. Att plattformar som Spotify och Youtube en gång slog igenom var för att de var gratis. I praktiken subventionerades konsumtionen av riskkapital, som i sin tur subventionerades av de låga räntorna. Nu är upplevelsen av plattformarna en annan. Gratisversioner finns fortfarande kvar, men blir allt mer oanvändbara, med ständigt mer av reklam och restriktioner. Den som vill fortsätta använda tjänsten som tidigare måste börja betala för en premiumversion. Men KPI lyckas inte registrera en prisökning från 0 till 100 kronor. Så länge något är gratis har det per definition ingen plats i varukorgen.

Omvänt så har KPI heller inte registrerat de enorma prissänkningar som faktiskt har skett när en gång dyra tjänster, som utrikessamtal, har blivit gratis. För att inte tala om fildelning: där kan vi tala om dold deflation! Enligt gällande manualer ska faktiskt KPI representera all konsumtion, oavsett om den är laglig eller olaglig. Varukorgen ska därför i princip även rymma knark, fast av begripliga skäl har statistikerna här fått göra avkall på principerna.

Annat som hamnar utanför prisstatistiken är hela marknaden för begagnade varor, från Myrorna till Tradera. Där anses det helt enkelt vara omöjligt att månad för månad notera priset på ”samma” vara. Motsvarande problem gäller i högsta grad även för många reparationer, liksom för unika konstverk. Hur skulle man mäta priset på tatueringar – per timme, per kvadratcentimeter, eller med hänsyn till dess konstnärliga kvalitet?

Det är ju faktiskt inte givet att ökad datorkraft ska räknas som att vi konsumenter får ut ett ökat välstånd från varje datorköp.

Att köpa en dator av standardmodell kan kosta 10 000 kronor. Om vi går tillbaka till sekelskiftet gällde ungefär samma pris för en standarddator. Betyder detta att datorpriserna har stått stilla? Faktiskt inte. Under 2000-talet har i stället KPI registrerat kraftigt fallande datorpriser. Detta eftersom dagens datorer är betydligt mer kraftfulla. Ökningen av processorkraft mätt i GHz och arbetsminne mätt i GB räknas som en kvalitetsökning. Vi får alltså ”mer dator för pengarna” nu än då. Detta motiverar en ”kvalitetsjustering” som pressar ned den uppmätta inflationen. När detta görs år efter år påverkas hela vår bild av ekonomin. Exempelvis kan det göra att reallöner ser ut att ha ökat under 2000-talet, i stället för den minskning som skulle bli resultatet av alternativa räknesätt. Det är ju faktiskt inte givet att ökad datorkraft ska räknas som att vi konsumenter får ut ett ökat välstånd från varje datorköp. Särskilt inte som datorkraften i hög grad äts upp av allt mer krävande appar och webbsidor som dränker oss i animerad reklam. Reklamen skulle rentav kunna räknas som en negativ kvalitet i digitala produkter. Ett sådant KPI skulle mycket väl kunna ge en bild av att 2000-talets ekonomiska utveckling varit betydligt mer instabil än vad den officiella statistiken visar.

Frågan om kvalitetsjusteringar är långt ifrån ny. Den var högst närvarande redan i 1940-talets levnadskostnadsindex, där statistikerna exempelvis valde att räkna sänkt fetthalt i mjölken som en dold prisökning.

Tillsammans med min kollega Daniel Berg har jag tillbringat många dagar i Statistiska centralbyråns arkiv. Vi intresserade oss just för hur förändrad varukvalitet har värderats i Sveriges KPI. Resultaten presenterar vi i en aktuell bok, Varors värde (Daidalos, 2024). När vi betecknar vår forskning som ”indexkritisk” betyder detta inte att vi motsätter oss indexberäkningar. Indexkritik är snarare källkritik. Inför all ekonomisk statistik gäller det att göra klart: vilka frågor är siffrorna ägnade att besvara?

Om man är Riksbanken och vill få en fingervisning om vart inflationen är på väg så finns inte mycket att invända mot KPI. Syftet med KPI är i första hand att användas för sådan kortsiktig analys. När däremot samma beräkningar används för att kartlägga tillväxt eller löneutveckling över flera årtionden finns skäl att vara mer skeptisk. Det samlade resultatet av alla små kvalitetsjusteringar, som i slutändan faktiskt är subjektiva, blir ett högst godtyckligt mått.

Vad är då alternativet? Inte att sluta mäta, utan snarare att räkna fram fler alternativa mått. Pengar är inget idealiskt redskap för att mäta levnadsstandard. När vi vill jämföra rikedomar över tid kan det ofta vara mer klarläggande att se till människors konkreta tid. Hur många timmar behöver man jobba för att köpa en dator, nu respektive förr? Svaret på en sådan fråga kommer givetvis skilja sig beroende på hur hög lön man har. Plötsligt ter sig då ekonomin mycket mer relativ – på ett sätt som blottlägger konkreta klassklyftor, de som döljs genom fixeringen vid ett enda indextal.

Marxistiska akademiker har sällan brytt sig om indexkritik. Ju mer de månar om ”materialism”, desto ivrigare blir de att anföra ”hårda data” på tillväxt och produktivitet för att visa hur det är ställt med kapitalismens hälsa. Men sådana mått har alltid rensats på effekterna av inflation. I praktiken lutar man sig alltså mot en mängd subjektiva värderingar av varukvalitet som gjorts i arbetet med KPI. När man år efter år räknar med att datorerna blir allt bättre, bidrar exempelvis detta till att statistiken över löneutveckling (reallön) vrids mera uppåt. Det påverkar också nivån på garantipension, studiemedel och ersättningar från försäkringskassan. Ju lägre inflation som registreras i KPI, desto mindre pengar får många av de fattigaste i Sverige att röra sig med.

Ändå är inte problemet att någon skulle manipulera KPI, vare sig uppåt eller neråt, bort från att visa den ”verkliga” inflationen. Vad indexkritiken lär oss är i stället att ”inflationen” inte existerar som ett entydigt fenomen. Vad som finns är en splittrad ekonomi där vissa blir rikare och andra blir fattigare.

Sammantaget kan vi ana att en ekonomi som blir allt mer upplevelsebaserad, digital och cirkulär också är en ekonomi där det blir allt svårare att mäta inflation. Om denna insikt ska tas på allvar väcks frågan: är det alls rimligt att publicera KPI med två decimaler?