Gränsövergångar, byråkrati, uppkoppling – vart jag än reser märker jag hur Israel med subtila medel styr över palestiniernas tid. Därmed kontrollerar de också deras liv.
Två timmar söder om Jerusalem, ligger staden Yeruham. Genom ett smalt pass mellan två svarta kullar är vägen utrullad som ett sidenband på stenig sand. Jag säger svarta kullar, för jag kommer alltid till Yeruham på natten.
Tiden är som bekant relativ men i Israel är den också ojämn. Det israeliska tidsrummet är väsensskilt från det palestinska. Många palestinska liv förspills i förutsägbar och oförutsägbar väntan. För en fältarbetande forskare innebär det vissa ganska hanterbara problem. Som att ett morgonmöte klockan 10 på palestinska Västbanken kan ske när som helst under dagen – medan ett eftermiddagsmöte på det israeliska territoriet börjar på minuten. Ett par minuters försening och en stressad tjänsteman frågar om det var svårt att hitta.
För mig som bor på Västbanken är det en olycklighet att det vanligaste småpratet är att ställa frågor om vägen. Detta sker oavsett försening eller inte. Det är en olycklighet därför att jag föredrar att hålla min bostadsplats privat och för att de timslånga uppehållen därför blir svåra att förklara. Att skapa oförutsägbarhet med tillfälligt och ofta oförklarligt stängda vägar är en israelisk strategi.
Uppehållen i sin tur kan bero på nästan vad som helst. Vid gränsövergången Qalandiya mellan Ramallah och Jerusalem tvingar militären en gammal kvinna med stort bagage att tränga sig framåt i den smala fållan – bara för att bli nekad av ännu en soldat, som säger att hon ska gå tillbaka och ta den intilliggande fållan, så att soldaten i buren bredvid kan titta på hennes papper. I samma postering sitter en annan soldat bakom glas och släpper människor genom vändkorset med en knapp. Ofta får fem personer gå, ibland två, sex, tre eller fyra. Jag fick själv ett fult blåmärke i pannan efter att soldaten låste korset just när jag skulle passera. En morgon blev en kvinna skjuten av militären som bevakar Qalandiya. Hon ska ha anfallit med kniv. Jag skulle just lämna lägenheten när min palestinska vän fick ett meddelande om saken. Vi väntade, åt frukost. Några timmar senare var kvinnan död. ”De lät henne förblöda”, sade min vän. Svårt att förklara på andra sidan, där palestinska vardagligheter låter som absurda överdrifter.
Palestiniernas liv är på alla plan kringskuret och oförutsägbart och orytmiskt hindrat av de många vägspärrarna. Öppna en dag, stängda en annan. Det palestinska jordbruket försvåras av omöjligheten att veta hur länge någon kommer att bli stående med lasten full i timmar eller dagar. I Jordandalen har de flesta som fortfarande har tillgång till sina marker gått över till att odla dadlar, som har fördelen att de tål att bevattnas med saltvatten. Men, som en av jordbrukarna sade till mig för några år sedan, hur många dadlar kan man äta på en dag? Tre? Det ersätter inte mat.
Palestiniernas liv är på alla plan kringskuret och oförutsägbart och orytmiskt hindrat av de många vägspärrarna.
På Västbanken susar bosättare förbi på egna vägar. Karttjänsten Google Maps täcker inte palestinska vägar och inte heller den mest använda kartappen för bilister, Waze. Jag erfor det senare en gång när jag knappade in adressen till ett palestinskt hotell i Hebron för att stråla samman med en grupp hajkare som gick en månadslång vandring tillsammans från norra till södra Västbanken. Då guidade mig appen hela vägen in i hjärtat av Khirbat Arba, en av de extrema bosättningarna intill Hebron. Det sammanföll med det som kallas Saras dag, en dag som firas av lokala bosättare med anledning av att den bibliska matriarken Sara tros vara begravd här. Den konservativa israeliska tidningen Jerusalem Post uppskattade antalet tillresta bosättare till 50 000. Jag lämnade bilen och tillsammans med min kanadensisk-judiska vän tog vi oss med fot genom smala gränder där krypskyttar satt utplacerade bakom tvätt som torkade i vinden.
Yeruham byggdes 1951 som en av många så kallade utvecklingsstäder. Marken hade tillhört klanen Azazme och approprierats av den nybildade staten 1948. Utvecklingsstäder är små samhällen som etablerades i Israels periferi, områden som betraktades som gränsmarker för den nyetablerade staten. Här placerades framför allt judiska invandrare från arabiska och nordafrikanska länder, europeiska förintelseöverlevare och senare invandrare från det kraschade Sovjet. Flera av de intilliggande utvecklingsstäderna är nästan helt rysktalande, däribland Arad och Dimona. Till Yeruham kom framför allt förintelseöverlevare från Rumänien. Städerna och dess invånare har påfallande låg socioekonomisk status.
En av Yeruhams runt 11 000 invånare arbetar på den orwellskt namngivna Myndigheten för utveckling och bosättning av beduinerna i Negev vars uppgift framför allt är det motsatta. Det var en trevlig man med små stålbågade glasögon och khakibyxor med ett brinnande intresse för lokalhistoria. I hans hem fanns också två parallella tidsrum: hans och hans frus. När vi sågs i hans kök för en intervju om ett kommande stort projekt var det eftermiddag. Flera mindre beduinbyar skulle slås samman till en, för att möjliggöra lagliga bygglov – något som saknas i de nuvarande givet hur lagen är konstruerad.
När jag lämnade chefens hem var det sent. Enorma block med anteckningar låg då utspridda på bordet, tillsammans med rullar med kartor som hade hämtats från förrådets innersta skrymslen. Ganska direkt efter att jag hade påbörjat intervjun hade mannens fru kommit hem och hälsade artigt. Jag avböjde erbjudandet om mat och bedömde från hennes reaktion att det var rätt svar. Hon gick och tränade och kom tillbaka. Nya rullar, nya block. Jag antecknade så pennan glödde. Chefens fru började plocka i skåpen. Först diskret, därefter högre och högre. Solen gick ner. Mot sista timmen smällde hon i luckorna och slängde ner besticken i lådorna. Mannen märkte ingenting. När jag dagen efter lyssnade igenom inspelningen hördes stegringen tydligt, trots att jag spelat in på en mycket dålig telefon. Den hade plats för två simkort men förvandlades till en brinnande tegelsten om mer än ett var aktiverat samtidigt.
Beduinernas roll i Israel-Palestina är komplicerad. Vissa, däribland delar av klanen Azazme, gör militärtjänst i den israeliska armén. Det får det palestinska samhället att betrakta dem som femtekolonnare. Andra är radikalt allierade med palestinierna på Västbanken och i Gaza och definierar sig som palestinska beduiner. Flera tvingades att flytta till just dessa områden 1948 och har inte fått återvända. Det är dock vanligt att palestinier betraktar beduinerna som främmande. Brittiska etnografer som reste till Palestina under 1800-talet skilde på stadsbor, jordbrukare och nomader (beduiner) och förvandlade successivt, inspirerat av den framväxande europeiska rasläran, markanvändning till etnicitet. I den mån beduinerna accepteras i det israeliska samhället är det antingen som assimilerade individer – eller som turistattraktion. Den lokala administrationen i Yeruham arbetar mot myndighetens förslag och vill i stället att byarna ska utvecklas för turism. Som exotiska element, liksom utanför den rörliga tiden, kan de utgöra en upplevelse för turister att konsumera.
Sent i oktober förra året rapporterade israeliska medier om hur Youssef Ziadna, en man från beduinstaden Rahat, hade räddat 30 ungdomar från Hamas anfall. Ziadna hade kört ett gäng ungdomar från den välmående villaförorten Omer till Novafestivalen med uppgörelse att han också skulle hämta dem under eftermiddagen därpå. Men i gryningen kom ett nödrop från en av killarna till Ziadna, som trodde att det handlade om ett flyglarm som gått, körde till platsen och utförde en osannolikt heroisk insats. Efteråt sade Ziadna i media att han hoppades att staten nu skulle ändra sitt sätt mot beduinerna och ta bättre hand om gruppen: ”Vi är också israeler”. Minst sju beduiner dog i missilattacker den 7 oktober och flera av beduinernas samhällen saknar bombskydd. I Rahat, en stad på 75 000 personer, finns bara tio.
I den mån beduinerna accepteras i det israeliska samhället är det antingen som assimilerade individer – eller som turistattraktion.
Vad kan man säga om tid i dagar när verkligheten rinner förbi? En blöt och kall liten parvel, fastsurrad på en kärra med familjens saker. Hur känns tiden i hans kropp? I gisslans familjer? Dagar läggs till dagar i ett krig där klangbotten är byggd inte på historisk utan på mytologisk tid. Det har sagts att sionismens specifika karaktär just är att den flätar samman kronologisk med mytologisk tid. Kanske är det därför kriget är så svårt att infoga i tänkbara politiska lösningar?
Mannen från Myndigheten för utveckling och bosättning av beduinerna i Negev pratade mycket om Rökelsevägen. Den gick delvis genom Negev under århundradena före år noll. För den som letar finns det berättelser att hitta i sanden. Sagor har sin plats, men de kan också skymma vad som händer framför våra ögon, i nuet.
