Enligt Safetly leder deras Uberliknande modell till minskat utrymme för maktmissbruk. Men väktare och forskare är skeptiska.
Tunnelbanetåget har precis passerat den övergivna Kymlingestationen, och susar ut ur skogsbrynet förbi betongfort med skyltar som Teradata och Technopolis. Stockholmsförorten Kista har sedan 1980-talet varit Sveriges största it-nav, och Silicon Valley-fernissan har inte flagnat med åren. Jag möter Rawa Karadaki i en växtprydd lobby med fejkbrasa, på kontorshotellet A:place som ligger granne med IBM och Ericsson.
På Linkedin betecknar den artige men avslappnade 26-åringen sig som ”Founder of a mission”. Rawa är vd för företaget och appen Safetly, som precis vunnit en plats i Stockholm Scaleup Program, Stockholms stads tillväxtsatsning på små uppstartsbolag. Hit trodde han aldrig han skulle nå, när han som 18-åring i gymnasiet tog sina första extrajobb som väktare – även om missnöjet där var det som senare kom att driva honom.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
– Jag har jobbat flera tusen timmar i bevakningsbranschen, och det tog mig bara två, tre pass innan jag insåg att min insats varken kommer värderas eller märkas av, oavsett hur bra jobb jag gör, berättar han och fortsätter:
– Jag blev trött på mellancheferna hos traditionella bolag. Många av dem jag träffade på gav inga tydliga instruktioner och skyllde sedan på vakten när något gick fel, favoriserade folk och hade inte koll på vilka som var bra eller inte. Vissa var till och med stolta rasister.
Rasism, övervåld och översitteri bland vakter har hamnat under mediernas lupp åtskilliga gånger. 2019 avslöjade Expressen att Tobias Lindberg, frontfigur inom nazistiska Nordiska motståndsrörelsen, jobbat på Securitas i flera år. Samma granskning hittade över 170 andra med högerextrem bakgrund på stora svenska säkerhetsbolag. Tidningen Arbetaren avslöjade förra året ytterligare en vakt med NMR-kopplingar, som fick behålla sitt jobb på Svea Hovrätt.
Anonyma visselblåsare vittnar i flera fall om en tystnadskultur, och överordnade som uppmuntrar till våld och fördomar. En granskning av bolaget Avarn i Dagens ETC från 2021 hittade ett 20-tal anställda som delat högerextremt material, varav många ”poserar med automatvapen och svärd framför svenska flaggor”.
Det som fick Rawa Karadaki att vilja starta eget var främst frustrationen över ineffektivitet, och bristen på incitament att prestera bra.
– Systemet gjorde en omotiverad. De flesta vakter i dag går till jobbet och försöker göra så lite som möjligt. Bolaget startades för att skapa ett mer rättvist upplägg, där den som gör ett bra jobb får förmåner automatiskt.
Efter ett års studier i företagsekonomi på Stockholms universitet – som också var företagets första kapitalinvesterare – lanserade Rawa Safetly. På tre år har plattformen fått över 3 400 registrerade användare. På ”Sveriges första och ledande marknadsplats för bevakningsbranschen” kan kunder boka auktoriserade ordningsvakter, väktare och eventpersonal direkt i appen, på en frilansmodell som ligger närmare Uber och Yepstr än traditionella arbetsgivare som Securitas. Våldsmonopolet har skakat hand med gigekonomin.
Rawa tror att systemet kan sätta en högre standard för vakters beteende.
– Vi vill i första hand att de ska ge gäster ett trevligt bemötande, och inte till exempel skrika på folk. Man ska också samarbeta bra med kollegor, vara i tid, pålitlig och bra på konflikthantering. Kunden kan ge omdömen efter passet, och vakten kan också ge sin feedback på kunden. De med bäst omdömen prioriteras högre, och får i vissa fall högre timlön.
Förutom lönen, som kan bli upp till åtta procent högre för den med tillräckligt gott rykte, uppmanas Safetlys kunder att erbjuda vakter egna förmåner och belöningar för ökad motivation. Appen beskrivs som en ”spelifiera och transparent digital plattform”, och Rawa ser spelvärldens logik som en motsats till den favorisering och godtycklighet han var med om i branschen.
– Systemet kommer på sikt byggas som ett tävlingsinriktat tv-spel. Om du möter någon i Counter-Strike med hög rank så kommer de vara en förebild som redan vet hur man spelar. Counter-Strike har inga mellanchefer, men spelet vet ändå vilka som är bra och inte. Vi har jobbat hårt med att skapa ett meritokratiskt system. Det är rättvist och objektivt.
Den hårda konkurrensen om ett fåtal uppdrag, kombinerat med bristen på en garanterad lön och pressen på fläckfria betyg, har länge drivit på kritiken mot liknande jobbplattformar, bland annat Uber och Fiverr. ”Kapplöpningen mot botten” har blivit ett vanligt sätt att beskriva utvecklingen där arbetare hela tiden tvingas pressa ned priser, tumma på villkor och le brett mot ovänliga kunder, för att inte riskera dåliga omdömen och halka ur den lilla toppklick som får arbetstillfällen.
Pontus Blüme (bilden) är doktorand i ekonomisk historia och aktiv inom Gigwatch, ett initiativ som granskar gigekonomin. Det är första gången han stöter på en sådan här modell just inom bevakningsbranschen, men att tankesättet sprider sig till fler och fler yrken än bara taxichaffisar och cykelbud förvånar honom inte.
– ”Algoritmisk arbetsledning” är ett ord för det, men det kallas ibland också för ”digital taylorism”. Den ursprungliga taylorismen var ett tankesätt inom industrikapitalismen där arbetsuppgifter skulle brytas ned, kvantifieras och betygsättas väldigt noga. Den försvann lite med nyliberalismen, men just sådant som spelifiering och betygssystem har beskrivits som en återgång till det på digitala marknader. Det finns en besatthet av att mäta och kontrollera arbetare, på ett sätt man inte har gjort på ett tag.
Även Pontus Blüme ser nyanser i frågan om nitisk kontroll, när arbetarna i fråga har ett ansvar och i vissa fall ett våldskapital som inte finns när man talar om Foodorabud.
– Den här frågan blir mer intressant när man pratar om yrken som kan ses som en del av våldsmonopolet. Även om man i vanliga fall bryr sig om sådant som arbetares autonomi och självorganisering tycker man kanske inte nödvändigtvis samma sak här, eller när det gäller polisen. Det är inte vilket jobb som helst. Generellt är det en illavarslande utveckling att våldsmonopolet privatiseras, men givet att det redan har skett kan man väl snarare fråga sig om spelifiering är en effektiv lösning. Det är omöjligt att svara på.
33-åriga Elvin Kennegård (bilden) har jobbat många år som dörr- och ordningsvakt i både Sverige och Tyskland, bland annat i Stockholms tunnelbana. Han menar att media dels ger en ensidig bild och bara lyfter de värsta exemplen på maktmissbruk. Samtidigt menar han att det inte finns någon tvekan om att nivån är för låg i branschen.
– Det är alldeles för lätt att få och ha kvar ett jobb som ordningsvakt i dag, då det är en akut brist i stort sett överallt. Tycker polisen att du är olämplig som ordningsvakt kan, och måste, de dra in ditt förordnande. Men det görs för sällan, och folk drar sig för att anmäla kollegor.
Ordningsvakter utbildas till skillnad från väktare av polisväsendet. När Elvin gick utbildningen var den två veckor lång.
– Med tanke på hur kort den är tycker jag att den är förvånansvärt kvalitativ. Det jag menar är snarare att vissa människor inte hade varit lämpliga även om utbildningen varit två år, rent krasst. De är alldeles för snälla med vilka som examineras ut, för att de måste nå upp till ett visst antal. Man behöver ställa högre krav.
Så långt låter Elvins och Rawas kritik mot branschen inte helt olik. När jag beskriver Safetlys upplägg för Elvin är han måttligt övertygad om att det kan göra skillnad.
– Jag tror inte det. Kanske om man över en natt hade kunnat sätta något sådant i system i hela branschen. Betygen du får på en enda app är ju inte alltid pålitliga, mycket sådant som varit systematiskt fel på arbetsplatser inom branschen är ju saker folk gjort i hemlighet. Kunden som betygsätter är ju bara beställaren, inte nödvändigtvis de människor du faktiskt möter.
2021 jobbade cirka 50 000 i den svenska säkerhetsbranschen, jämfört med 30 000 hos polisen. Mellan 2017 och 2018 mer än fördubblades antalet gripanden från ordningsvakter och väktare trots att ingen parallell ökning kunde ses i motsvarande brottsstatistik, och att kommuner anställer ronderande vakter är i dag mer regel än undantag. Elvin Kennegård ställer sig tveksam till de senaste årens utveckling.
– Jag tycker inte det är optimalt att vi outsourcat ordningshållning så att privata aktörer anställer folk med polisiära befogenheter, och jag upplever att de flesta ordningsvakter också tycker det är dumt. Vi är fortfarande underordnade polisen, men jobbar åt privata aktörer. Det är det som blir så konstigt – det är ju inte ett våldsmonopol längre. Man hamnar ofta på dubbla stolar.
Han tar upp ökningen sedan millennieskiftet av det som tidigare kallades Lov 3-områden – möjligheten att placera ordningsvakter på en specifik plats – som ett exempel på hur yrket växt ur sina gamla skor.
– När det kom var det temporärt. Kommuner med för få poliser kunde få ett särskilt område där ordningsvakter tillfälligt skulle hålla ordning i den offentliga miljön. Bara några år senare är detta standard i nästan alla gallerior. Det är en konsekvens av omorganiseringar av polisen, av den politik som förts. Att använda ordningsvakter på det här sättet var tänkt som en nödlösning, men har blivit något permanent.
På Safetlys hemsida finns ett inlägg om ”trasiga fönster-teorin”, en ifrågasatt modell från 1980-talet enligt vilken det går att förebygga grövre brottslighet genom att tidigt ta itu med graffiti och nedskräpning. Jag frågar om det kan vara problematiskt att ansvaret för trygg- och säkerheten i samhället allt mer hamnar hos aktörer som samtidigt har ett intresse av att sälja sina tjänster. Elvin väger orden innan han svarar.
– Det finns ett behov som bara ökar och ökar, och man kan absolut fråga sig varför. Självklart är det så att man vill göra sin tjänst relevant om man har ett företag som vill tjäna pengar.
Pontus Blüme ser helt klart en problematik, och kopplar utvecklingen till en teori som kallas ”säkerhetisering”.
– Man menar att vissa problem kan omvandlas från politiska frågor till säkerhetsfrågor. Då gäller plötsligt helt andra lagar, det finns alltid resurser och ett samhälle som kan mobiliseras till att lösa dem. I USA kan man alltid ”förklara krig” mot något, även om det är något som inte rör militären. Så fort något kläs i termer av trygghet här tas det plötsligt på ett helt annat allvar. Det spelar ingen roll om brottsligheten är på riktigt eller inte, så länge någon del av samhället – till exempel Brommapappor med villapsykos – kan uttrycka sin upplevda otrygghet. De som slår på säkerhetstrumman kommer alltid att vinna, det går liksom inte att argumentera emot.