Hundra år efter att han introducerade konstfilmen är Sergej Eisensteins motto lika aktuellt: kulturen är till för att förändra oss inifrån.
En ung mamma blir skjuten. I fallet drar hon med sig en barnvagn, vars långsamma nedstigning blir blickpunkt för en hel tidsanda av massakrer och sammandrabbningar mellan kosacker och en protesterande massa. Denna kaotiska, men noggrant regisserade scen, där tiden ständigt förlängs med hjälp av montage, kan vara filmhistoriens mest kända. Pansarkryssaren Potemkin från 1925 förblev filmskaparen Sergej Eisensteins (1898–1948) mest kontroversiella film och var förbjuden i Sverige fram till 1953, Stalins dödsår. Handlingen, matroser som gör uppror mot tsaren, ansågs vara så aktivistisk att den riskerade att hetsa arbetare i kapitalistiska länder till liknande revolter. Tänk om man i dag hade haft en bråkdel av tilltro på filmens förmåga som för hundra år sedan?
Finns det något nytt att säga om Sergej Eisenstein, en av filmhistoriens viktigaste figurer? Det tycker i alla fall Atrium förlag, som nyligen gett ut hans samlade texter: Montage, metamorfos, extas.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Sergej Eisenstein var en komplex man, begåvad filmteoretiker, lärare och essäist. Men han var också en gåta. Var han Stalins lakej eller ett offer för tyranni, en autonom konstnär eller en del av systemet? Eisenstein bodde i Riga fram till 1910, då familjen flyttade till St. Petersburg. Efter att ha studerat till ingenjör bestämde han sig för en konstnärlig karriär. Han tog värvning i Röda armén under den ryska revolutionen 1917 och efter några år på Proletkult-teatern, teatergrenen av den sovjetiska kulturella rörelsen, började han att intressera sig alltmer för film. Samtidigt utvecklade han ett intresse för den stiliserade japanska konsten och teatern, som båda kom att påverka hans idéer om film.
Tillsammans med andra sovjetiska regissörer utvecklade Eisenstein avantgardistiska montagemetoder med politisk udd och visioner om vad konst kan och bör användas till. Borgerlighetens realism och romantik skulle förkastas och filmen skulle användas för propaganda. Experimentperioden blev dock kortvarig och efter författarkongressen 1934 blev formalism ett skällsord. Därefter blev den socialistiska realismen den enda godkända riktningen inom samtliga konstformer.
De två första texterna i boken publicerades under 1920-talet då Eisenstein försökte att implementera sina idéer om attraktioner, det vill säga plötsliga klipp som syftar till att väcka starka känslor hos tittarna. Enligt Eisenstein är det kollisionen och inte ett tillfogande av bilder som kännetecknar processen. Målet är att få åskådarna att förändras i grunden.
Eisensteins kritiska tankar är aktuella än i dag.
Efter en resa till Mexiko i början av 1930-talet skriver Eisenstein på ett mer svävande sätt. Nu går han mot ett fokus på att analysera manipulation och förståelse av tillstånd av extas genom sensorisk stimulans.
Konsten och arkitekturen använder han ständigt som referens i analyserna av egna verk, men också genom en vilja att bredda västvärldens kanon. Eisenstein visar sig vara en spänstig, bråkig och ibland dömande intellektuell. Med sitt mustiga språk anklagar han enskilda regissörer, konstnärer, författare för att vara borgerliga och tråkiga, och menar att de saknar förståelse för konstens sanna uppgift. Krocken är konstens berättigande, tycks han mena. Det är drastiskt, ibland obegripligt men aldrig tråkigt.
Eisensteins kritiska tankar är aktuella än i dag. De påminner oss om vikten av bredare analys och kontextualisering, och även om de är skrivna under de mycket speciella omständigheter lyckas de säga något om konst och kultur i allmänhet och rörliga bilder i synnerhet. Som kritiker behöver vi också ständigt koppla konstnärliga uttryck till den kanoniserade historieskrivningen som hela tiden omformar vår syn på konstens möjliga uttryck och betydelse. Jag undrar dock vem boken riktar sig till. Är det i första hand till filmvetare, studenter, filmkritiker eller en bredare allmänhet? För i så fall hade jag nog velat se en högre grad av kontextualisering. Ett tips är att komplettera läsningen med Astrid Söderbergh Widdings översättningar av två av Eisensteins texter som förekommer i antologin Sätt att se, samt hans YO: mina memoarer. Själv blir jag mest sugen på att se om Strejken och Kampen för jorden. Det i sig är ett bra betyg.
