Samtidigt bryter Narendra Modi med RSS:s betoning på kollegial disciplin. Han ställer sig längst fram för att komma i direkt kontakt med ”sitt” folk, och snarare än att förlita sig på nätverket av aktivister, håller han allt fler torgmöten för att visa upp sin talekonst. Han har skapat sin egen tv-kanal, använder sig flitigt av sociala medier, och har till och med utnyttjat en revolutionerande hologramteknik för att hålla tal på hundratals platser samtidigt. Vidare delar han ut masker med hans eget ansikte på, för att öka anhängarnas identifikation. Han uppfyller alltså det offentliga rummet till den grad att han förkroppsligar folket, vilket underlättas av att han själv kommer från en lägre kast. Men han begränsar sin folklighet till den hinduiska majoriteten. Mot den ställer han en måltavla: landets muslimer.

I valrörelserna 2014 och 2019 triumferade ”Moditva” – den ideologiska hybridiseringen av nationalisthögerns hindutva och premiärminister Modis personkult – tack vare en jordskredsseger för BJP i landets nordliga och västra delar. Framgången gör det möjligt för premiärministern att påtvinga sin vilja på RSS såväl som på BJP, vars ställföreträdare är skyldiga att välja honom. Från och med denna tidpunkt har regeringen bara bestått av lojalister, medan parlamentet har förvandlats till en värvningsstation.

De andra institutionerna klarade inte av utmaningen. Det började i Högsta domstolen, som är välkänd för sitt oberoende. Sommaren 2014 försökte sig Modi på en konstitutionell reform som förändrade hur domare utses. Tidigare hade de valts ut av sina kamrater samlade i ett kollegium, men detta hade börjat ses som ett slags politisk kontroll av landets politiska klass. Även om Högsta domstolen i slutändan förklarade projektet författningsvidrigt, uppnådde Modi fortfarande sina mål, då regeringen lät bli att inkludera misshagliga domare bland de nominerade. För att slippa bli stympad på detta sätt började domstolen föreslå kandidater som sannolikt skulle tillfredsställa makthavarna.

Samma anpassning pågår ute i samhället, särskilt i högre utbildning, där Indien varit känt för sin kreativitet och intellektuella vitalitet. Statliga universitet är föremål för diktat av chefer som systematiskt valts bland medlemmar av eller sympatisörer till den hindunationalistiska rörelsen. De privata lärosätenas finansiärer – de flesta från företagskretsar – utsätts för påtryckningar som de överför till akademikerna. Indiska industrimän har inte råd att komma på kant med makten.

Med otaliga manövrar har man också underminerat oppositionen. Den vanligaste metoden är skattejusteringar eller polisutredningar för att skrämma medlemmar i Kongresspartiet eller regionala oppositionsgrupper. Målet är att övertala motståndaren att överge sin politiska hemvist för BJP, vilket också kan medföra en ministerportfölj eller andra prestigefyllda ämbeten om priset är rätt. Motståndare som tackar nej till moroten är medvetna om piskan, som inte sällan består av åtal som kan leda till fängelse – som delstaten Delhis regeringschef Arvind Kejriwal precis har fått erfara – eller att deras bankkonton fryses, vilket nyligen har drabbat Kongresspartiet.

Trots Modiregeringens auktoritära natur utses landets politiska ledare fortfarande i val. Det ger premiärministern två stora fördelar. För det första gör valorganiseringen det möjligt att göra anspråk på titeln som ”världens största demokrati”, som västerländska ledare brukar säga. För det andra är det därifrån Modi hämtar sin folkliga legitimitet för att angripa andra maktcentra, i synnerhet sådana som garanterar rättsstatsprincipen. Hur skulle rättsväsendet våga stå emot folket? Legitimitet går här före legalitet.

Men risken som premiärministern tar när han ställer upp i val är beräknad. För det första för att de institutioner som övervakar processen har sett bättre dagar. Valkommissionen, som tidigare har gjort livet svårt för många premiärministrar, har varit foglig eftersom de tjänstemän som leder den utsätts för samma påtryckningar som politiska motståndare. Till exempel föreställer sig ingen längre att en BJP-ledare får böter för att han påstås ha använt religiösa argument som en del av sin kampanj, trots att det är olagligt.

Modis kampanjer har också ett ojämförligt ekonomiskt övertag. BJP beräknas ha spenderat nästan motsvarande 35 miljarder kronor 2019, ungefär lika mycket som alla andra partier tillsammans. För att nå dessa höjder antog Modis regering en lag 2017 som upprättade ett system för valobligationer, där donatorernas anonymitet garanteras. 2024 förklarade Högsta domstolen denna praxis författningsvidrig – ett maktfientligt beslut som domstolen inte hade fattat sedan 2015, men vars effekt inte kommer att visa sig före nästa val. BJP kommer fortfarande att dra nytta av många andra kanaler för privat finansiering – för att inte tala om de höga avgifter som regeringen lägger på den offentliga sektorn för att finansiera sina kampanjer.

Inom den privata sektorn kommer pengarna från en handfull affärsmän som åtnjuter status som oligarker. De hjälper regeringen genom att finansiera den, i utbyte mot otaliga förmåner, och genom medier som de gradvis tar kontroll över. År 2022 övertogs den sista stora tv-kanalen som ännu vågade vara kritisk mot Modi, New Delhi Television (NDTV), av den lojala affärsmannen Gautam Adani. De mest populära journalisterna lämnade kanalen så fort den underkastade sig premiärministern. Andra kanaler och journalister censurerar sig själva för att slippa räder från poliser eller skattmasar.

Modis auktoritära projekt möjliggörs av ett nätverk av disciplinerade aktivister som utbildats av RSS. Deras huvudsakliga uppgift är att utöva en form av kulturpolisarbete. Medborgargardenas huvudsakliga måltavla är muslimerna, som hindras från att umgås med unga hinduiska kvinnor på universitetscampus eller på gatorna, i kampen mot ”kärleksjihad” – en påstådd strategi där muslimer förför hinduiska kvinnor för att uppmuntra dem att gifta sig och konvertera till islam.. De kämpar också för att få muslimer att konvertera eller återkonvertera sig till hinduismen, och för att hindra muslimer från att bosätta sig i blandade stadsdelar, vilket bidrar till en ökande ghettoisering. Muslimerna jagas också på motorvägarna i norra Indien när de misstänks ha kört hinduismens heliga djur, kor, till slakteriet. Alla dessa metoder utmynnar ibland i våldsamma lynchningar som filmas och publiceras i sociala medier.

Aktivisterna arbetar under överseende av den hinduistiska nationalistiska rörelsen, i samverkan med den partistat som BJP håller på att förvandlas till. Moditvan upprätthåller sin kulturella ordning med gatusoldater som bara saknar uniformer, och lynchjustisen ger partieliten ett oöverträffligt samhälleligt djup. Denna förvandling av den offentliga sfären gör att man måste fråga sig vad ett möjligt maktskifte kan åstadkomma: de folkvalda kan ändra lagarna som BJP har antagit, men hur kan de förhindra att hinduismens påstådda försvarare fortsätter att agera polis på gatorna? Om den hinduiska majoriteten håller fast vid BJP:s nya regelverk, kan det legitima fortsätta att vinna över det legala.

Översättning: Leonidas Aretakis.