– Men som du förstår är vårdens resurser begränsade och du ser ut att vara högfungerande.

Visst förstod jag. Andra har större behov av plats i den redan långa kön till en slutgiltig utredning.

Må vara att jag misslyckats både med att få ut a-kassa, att lämna in deklarationer och att skicka fakturor för otaliga jobb jag gjort. För mina räkningar har trots allt betalats innan de gått till Kronofogden. När vårdapparaten ska bedöma funktionsnivån hos en individ läggs särskild vikt vid förmågan att betala räkningar (och inte förmågan att ta betalt). För min del har krocken mellan hjärna och samhälle heller aldrig resulterat i depression, fängelse eller självskada – vilket skett för många andra, med oändligt större behov av hjälp.

Läkaren avslutade sin arbetsvecka med att ge mig ett gott råd:

– Om du inte vill betala för en privat adhd-utredning, så kan du läsa böcker om adhd och lära dig mer om hur besvären kan hanteras.

På väg ut såg jag de färgglada barnteckningarna som prydde mottagningens korridor: ”Adhd är min superkraft” uppgav Jasmin, 11 år.

En superkraft som förutsätter låg funktion? En modediagnos där jag, en klart privilegierad person, söker en identitet? Ett symtom på missförhållanden i samhället?

Det gäller inte bara adhd utan ett helt knippe av diagnoser: autism, dyslexi, tvångssyndrom… Sedan flera årtionden har vi sett en kraftig och ihållande ökning i antalet barn och vuxna som efter utredning bedöms ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

Handlar det bara om att psykiatrin blivit bättre på att upptäcka sådant som tidigare gick under radarn? Eller rör det sig om en verklig epidemi? Kanske något i maten vi äter, eller skärmarna vi stirrar på – för att nu inte tala om dem som vill skylla allt på vacciner.

Enligt ett motsatt synsätt är tillstånden inte verkliga utan allt bara en pappersprodukt, en inflation av diagnoser underblåst av läkemedelsindustrin och privatklinikerna. Eller kanske, som i mitt fall, en simpel ursäkt för virrhjärnor och latmaskar.

Läs en bok, sade läkaren. Så ur hemmets staplar av trycksaker grävde jag fram en bok som jag redan hunnit beställa: Empire of normality: Neurodiversity and capitalism, skriven av den brittiska filosofen Robert Chapman. En marxistisk analys var kanske inte riktigt den självhjälp som läkaren föreslagit. Men den var ändå en kompass för att navigera genom ett av vår tids stora samtalsämnen.

”Neurodiversitet” kan förstås som en parallell till biodiversitet (biologisk mångfald). Livet på jorden kan bara existera som en mångfald av olika arter. På samma sätt förutsätter samhällslivet att människor är olikartade i sina sätt att tänka och känna.

Vissa av de gener som förknippas med autism har hängt med sedan apstadiet, medan andra är yngre. Enligt den populära hypotesen om ”jägare kontra jordbrukare” kan adhd förklaras genom evolutionära fördelar knutna till en mer rörlig livsstil. Även om psyket utan tvekan är tusen gånger mer komplext, pekar den samtida naturvetenskapen på att sådana förklaringar åtminstone rymmer korn av sanning.

Mänskligheten som sådan är alltså neurodiversiv. Civilisationens framväxt har skett i ett samspel mellan människor med radikalt olikartade förmågor. Dit hör det impulsiva och nyfikna som vi kan förknippa med adhd, liksom autismens mångskiftande former av sinnlighet och fritänkande. Dit hör också en massa namnlösa variationer som (ännu) inte har ringats in av psykiatriska manualer.

Humor, religioner och revolutioner: hur mycket av detta skulle ens vara tänkbart i en värld utan avvikare? Det betyder inte att all stor kultur härrör från en udda minoritet. Tvärtom: som samhällsvarelser har vi i praktiken alltid hjälpt varandra med att inte fastna i ett enda sätt att tänka och känna. Varje enskild människa bidrar i lika grad till neurodiversiteten, alltså till artens neurologiska mångfald, oavsett om hon tillhör en ”neurotypisk” majoritet eller en ”neurodivergent” minoritet. Tanken på ett samhälle där alla hjärnor funkar likadant är inte bara verklighetsfrämmande – den är fascistisk.

Ju snävare normen blir, desto fler människor kommer att hamna utanför dess ramar

I alla tider har vissa människor betraktats som normala och andra som avvikare. Men det är inte givet en gång för alla var gränsen ska dras mellan neurotypiska och neurodivergenta. Ju snävare normen blir, desto fler människor kommer att hamna utanför dess ramar – och redan här kan vi ana Robert Chapmans marxistiska förklaring till det ökade antalet neuropsykiatriska diagnoser.

Perspektivet kan faktiskt ses som en medelväg mellan några av den samtida debattens ytterligheter. Å ena sidan förnekas inte att det finns en biologisk verklighet bakom diagnoserna.

Å andra sidan betraktas dessa inte som sjukdomar eller störningar som i bästa fall bör botas och avskaffas, utan som funktionsvariationer som kan få olika följder för individen beroende på vilket samhälle vi lever i.

Robert Chapman tecknar en idéhistorisk bakgrund till det arv som tanken på neurodiversitet vill göra upp med. Historieskrivningen är medryckande, men snävas allt mer in mot bara den engelskspråkiga världen. Även om det anas ett visst fokus på autism, handlar berättelsen till största del inte om särskilda tillstånd, utan om skapandet av en förtryckande normalitet.

Före den moderna kapitalismen förstods psyket snarare i termer av harmoni: balansen mellan olika kroppsvätskor hos en individ, eller mellan individen och klimatet eller himlakropparna. Under 1600-talet utmanades detta av en mekanisk förståelse av människokroppen som en maskin, vars enskilda delar antingen kunde vara hela eller trasiga. Definitionen av en frisk kropp kom att förskjutas från att vara harmonisk, till att vara normal. Avgörande blev de statistiska metoder som kom att utvecklas parallellt med den industriella revolutionen: genom att beräkna en normalfördelning blir det lätt att skilja ut avvikare. Normaliteten blev till en central del av identiteten hos den uppåtstigande borgarklassen, tidigare klämd mellan allmoge och adel. Samtidigt etablerades nya institutioner för storskalig inlåsning av dem som klassats som galna, sinnesslöa eller asociala. Kriterier etablerades för att beröva dem rätten att ärva egendom. För att bara nämna några av grundstenarna i vad Robert Chapman betecknar som ”normalitetens imperium”.

Före den moderna kapitalismen förstods psyket snarare i termer av harmoni: balansen mellan olika kroppsvätskor hos en individ.

Inom detta imperium, parallellt med en bokstavlig imperialism, föddes den moderna psykiatrin, länge sammanflätad med rasbiologi. Avvikelser från det normala – från autism till homosexualitet – betraktades som sjukdomar som i bästa fall kunde botas eller lindras genom att inordna avvikarna i ett normalt beteende. På 1960-talet utvecklades till exempel den metod som kallas ”tillämpad beteendeanalys”. Den använde sig av belöningar och straff för att disciplinera autistiska barn, men även pojkar som ansågs alltför feminina i sitt uppträdande. Robert Chapman pekar på hur en psykiatri inriktad på att trycka in människor i en mall passade för en kapitalism inriktad på löpande band-produktion av standardiserade varor för masskonsumtion.

På 1960-talet utmanades den etablerade psykiatrin av en ”antipsykiatri”. Kritikerna kom både från vänster och höger; de pekade på hur stater i såväl öst som väst utvecklat ett totalitärt system för att låsa in avvikare på mentalsjukhus. En filosof som Michel Foucault brukar räknas in i denna breda tendens, liksom den svenska klientrörelsen RSMH som grundades 1967 – och filmen Gökboet med Jack Nicholson. Bland de mer extrema förgreningarna fanns Sozialistisches Patientenkollektiv och Scientologikyrkan. Chapmans historieskrivning fokuserar dock på en av de mest inflytelserika antipsykiatrikerna: Thomas Szasz, som politiskt stod på den libertarianska högerkanten.

Szasz menade att psykisk sjukdom är en myt. Diagnoser som autism eller depression var inget annat än godtyckliga etiketter som sattes på personer med ”levnadsproblem” – eller en ursäkt för arbetsskygga att slippa ta ansvar. I praktiken innebar detta en återgång till ett mycket äldre synsätt, där psykiska problem sågs som moraliska och inte som medicinska.

Antipsykiatrin i Szasz tappning ifrågasatte däremot inte själva normaliteten, påpekar Robert Chapman. Den kroppsliga läkekonsten sågs som objektiv och oproblematisk. Argumentet var att ett tillstånd bara är en sjukdom om det går att peka på en biologisk orsak. Därmed blev det möjligt för psykiatrin att inkorporera valda delar av den antipsykiatriska kritiken, genom att återvända till en mer biologisk syn på människans psyke. Denna omorientering sedan 1980-talet vill Chapman också sätta i samband med förändringar i själva kapitalismen: från fordism till postfordism, från standardisering till flexibilitet – och från mentalsjukhuset till fängelset, som primär plats för inlåsning av avvikare.

Sedan 1980 har psykiatri blivit en exportvara som flödar från USA till resten av världen i vad vissa har kallat för en ”psykiatrisk imperialism”. Allt fler diagnoser har etablerats genom nya upplagor av manualen DSM, som närmast fått status som en helig skrift. Trots en uppsjö av nya läkemedel och terapimetoder tyder ingenting på att människor i allmänhet mår bättre – tvärtom pekar mycket i motsatt riktning.

Via DSM etablerades en formell definition av ”psykisk störning” (mental disorder), baserad på individens nedsatta funktion i samhället. En störning är inte detsamma som en sjukdom, men likväl en avvikelse från en given norm. I vissa avseenden har denna norm blivit allt snävare i den samtida kapitalism där arbetet tenderar att bli mer kognitivt, med höjda krav på uppmärksamhet, känsloengagemang och byråkratisk självredovisning. Dygnet runt bombarderas vi av sinnesintryck på sätt som inte skett förr. För den neurotypiska majoriteten är detta kanske lättare att hantera än för många neurodivergenta.

Samtidigt var det internets genombrott som till slut lät autister från olika håll mötas på egna villkor. Ur dessa möten växte en neurodiversiv rörelse, influerad av historiska erfarenheter från kvinnors och minoriteters organisering. Rörelsens perspektiv spelar numera en framträdande roll även i vetenskapliga debatter.

Robert Chapman är noga med att betona att psykiatrins diagnoser och behandlingar faktiskt är till stor hjälp för många. De räddar liv, samtidigt som andra människor inte blir särskilt hjälpta. Hen framför också en nyanserad och relevant kritik av de liberala perspektiv som varit dominerande inom den neurodiversiva rörelsen. Här finns tydliga paralleller till den queerteoretiska kritiken av den liberala homorörelsen.

Men i slutet av boken skjuter Chapman bitvis över målet, i sin iver att suggerera fram en rörelse för ”neurodivergent marxism”. Jag har svårt att se poängen med att lyfta fram en kortlivad maoistisk sekt som ordat om förtrycket av autister. Det är heller inte en självklar strategi att, som Chapman, propagera för att neurodivergenta arbetare ska organisera sig separatistiskt på arbetsplatserna. Just här blir det mest tomma paroller.

Jag hade föredragit om hen i stället hade berört debatten om medicinering av adhd, eller tagit upp den relevanta kritik som faktiskt riktats mot delar av den neurodivergenta rörelsen. Det är nämligen en rörelse som tveklöst domineras av autister som – likt Chapman själv – kategoriserats som högfungerande (vilket tidigare brukade kallas för aspergers). Det är inte oproblematiskt att göra sig till språkrör för personer som inte ens har ett verbalt språk. Men detta dilemma är fullt möjligt att övervinna med en dos ödmjukhet, som Chapman bevisligen besitter – som framgår än mer av vissa av hens akademiska artiklar. Det går att erkänna att åtminstone vissa slags autister föds som extra sårbara, utan att för den sakens skull sjukdomsstämpla autismen som sådan, eller eftersträva en mänsklighet utan autism.

Människor är funktioner i ett samhällsmaskineri där förmågan att betala räkningar är viktigare än förmågan att beröras av musik eller kommunicera med djur.

Centralt för den neurodiversiva rörelsen är enligt Robert Chapman att man inte ser sig som sjuk eller störd, men däremot bejakar identiteten som ”disabled” – vilket även ska möjliggöra en solidaritet med dem som är exempelvis rörelsehindrade eller blinda. Grunden finns i det sociologiska perspektiv som säger att funktionsnedsättning inte bara är ett medicinskt faktum hos en individ, utan formas av vilka möjligheter som ges i samhället.

Här finns ett översättningsproblem som jag får svårt att släppa. ”Disability” är ett ord som syftar på möjligheternas sfär. Det rymmer på engelska en rent poetisk öppning mot verbparet disable/enable. Ingenting sådant finns i svenskans byråkratiskt klingande ”funktionshinder”. Det senare ordet känns tyvärr svårt att befria från tanken på att människor är funktioner i ett samhällsmaskineri där förmågan att betala räkningar är viktigare än förmågan att beröras av musik eller kommunicera med djur. Men kanske är det bara jag som ännu inte landat i mitt neuropsykiatriska mellanförskap. Empire of normality bidrar ändå till att visa att allt inte är svart och vitt ifråga om diagnoser. Däremot är frågan del av en längre historia om skiftande normaliteter. Framför allt vinner vi alla på att se oss själva som delar av en mänsklighet som är större och brokigare än vad som kan rymmas i någon torftig rangordning av funktionsduglighet.