Fäder lär söner att dricka grogg och tjejer som sminkar sig för mycket kallas ”luder”. Rasmus Landström plöjer en trilogi och spårar upp en ny litterär trend.
2021 publicerades danska Thomas Korsgaards debut Om någon skulle komma förbi på svenska. Romanen handlar om en familj småfifflare och välfärdsdrottningar i en gudsförgäten del av Jylland och beskrivs av förlaget som en ny typ av landsbygdsskildring. I centrum står Tue, på väg mot gymnasiet, och hans pappa, den charmiga despoten. Någon nyskapande roman är det knappast, men en ovanligt välskriven debut av en författare med förmågan att på samma gång framkalla stereotypa och komplexa karaktärer. I en oförglömlig scen slipar pappan en spade, bryter bort listerna och klyver panikslagna råttor på linoleummattan. Vilket är talande för hans blandning av noggrannhet och vårdslöshet. Det var som att en ung Bukowski dumpit ned i det småberusade och högerpopulistiskt ”glada” Danmark.
I dagarna publiceras uppföljaren på boken, med en lika otymplig titel som debuten, En dag kommer vi att skratta åt det, i skicklig översättning av Helena Hansson. Det har mörknat i Korsgaardsland: modern mjölkar staten på pengar för en arbetsskada, har en otrohetsaffär och spelar nätpoker. Fadern har blivit demonisk av svartsjuka och våldet hänger runt honom som en atmosfär. Tue har börjat gymnasiet, dejtar män och deltar emellanåt i fylleslag i bedagade gympasalar. Det vore inte Korsgaard om allt detta sociala mörker inte sänktes ned i sommarlovets solljus, där företrädare för Danskt Folkeparti ler från höbalarna längs vägkanten.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Korsgaard är en del av en global romantrend om kulturellt eftersatta miljöer. Författare som Édouard Louis, Yahya Hassan, Willy Vlautin, Karin Smirnoff och Alexander Mahmoud har alla skildrat avfolkningsorter på 2000-talet där ”bög” fortfarande är det värsta skällsordet, där fäder lär söner att dricka grogg, där tjejer som sminkar sig för mycket kallas ”luder” och där barn emellanåt behöver en ”hurring”. Ett porträtt av en osynlig talibanstat vars skräckvälde sträcker sig över jordens alla rostbälten. Det litterära särdraget är att författarna inte räds stereotyper – men inte heller att plocka isär dem. Männen gillar jakt och hårdporr – men drömmer också om att läsa konst på folkhögskola. Ja, lite som folk är här i min egen avfolkningsbygd i västgötska Lerdala.
Tyvärr tycker jag att Korsgaards romanserie förlorar sin lyster i andra delen. Tue är visserligen en bra karaktär: en socialrealistisk hamnskiftare som finner sig i alla sammanhang. Men här har han blivit så pass gammal att de underjordiska krafter som verkar inom en familj har slutat att forma honom. Författaren Kjell Johansson har påpekat att det är under barndomen som allt händer. Man upplever allt för första gången och allt lyser och skimrar. När barnet frigjort sig förvandlas en miserabel familj till… en miserabel familj. Detta är vad som har hänt i En dag kommer vi skratta åt det. En jämförelse är scenen med råttorna i första boken mot den Turkietresa familjen gör i uppföljaren. Scenen med råttorna hade något närmast magiskt över sig när den flödade in i den vidöppna Tue. I Turkietavsnittet finns en liknande central scen när modern kastar en nyckel åt Tue, säger åt honom att gå och göra några barnbarn åt henne med sin klasskompis. Lika skruvat som råttscenen visserligen, men i uppföljaren känns laddningen lika framkrystad som i en film av Ruben Östlund.
I grunden, tror jag, är problemet att allt ska göras till serier nu för tiden. Varför hade inte berättelsen om Tue bara kunnat få vara en förtätad roman? Vad jag avskyr dessa storformat som invaderar kulturen från alla håll. Kanske är det Knausgårds fel, som satte en trend med sin monumentala Min Kamp? Kanske är ljudboksföretagen medskyldiga, som klipper upp böcker i ”avsnitt”, där slutet tycks lika avlägset som i tv-serien Skilda världar? Vill man vara snäll kan man säga att 1800-talets följetongsroman har kommit tillbaka. Och visst är det möjligt att Korsgaard i den tredje delen, som ska komma ut senare i år, lyckas uppbåda långverkande kvaliteter. Men är priset de enorma tidsinvesteringar som läsaren måste göra värt det? Bryter inte långformatet ned litterariteten, när Korsgaard tvingas stapla hundratals korta scener på varandra? Boken är skriven med en litterär teknik som egentligen inte passar formatet. Och kanske har det även varit så tidigare. Det man glömmer med Dostojevskijs mästerverk Brott och straff eller Dickens Oliver Twist är att de skulle vara ännu bättre om de varit hälften så långa.