Denna sammantvinning av nationell och europeisk kultur är särskilt lätt att göra för italienare, de moderna arvtagarna till romarriket och latinet – Europas första lingua franca. Melonis förslag är dock ett exempel på en växande tendens inom den europeiska extremhögern. Snarare än att betrakta EU som en yttre fiende som hotar att upplösa den nationella identiteten, håller unionen på att bli till bas i ett nytt högerextremt projekt som utgår från försvaret av en gemensam europeisk civilisation. Denna högerextrema europafederalism har en lång historia.

Strax efter att Nazityskland hade besegrat Frankrike, hösten 1941, förklarade en fransk tidning att ett enat Europa äntligen hade uppstått: ”[F]ött ur osämja, kamp och lidande har Europas Förenta Stater äntligen blivit verklighet”. Den franska Vichyregimen utgav vykort som visade hur Europas länder, inklusive Nazityskland, sällade sig till ”moder Europa”, medan britterna tog skydd hos det amerikanska ”juderiet”. Hitlers förestående invasion av Sovjetunionen beskrevs som ett ”korståg för Europa” och frimärken med orden ”Europeisk enad front mot bolsjevismen” gavs ut. På radio kunde man lyssna på ”Sången för Europa”.

Nazisternas europeiska projekt – Hitlers Neuordnung – är bara ett av många exempel på hur föreställningen om ett enat Europa alltid har frodats i högerextrema miljöer. I EU:s officiella historieskrivning har unionen sin upprinnelse i motståndsrörelsen under andra världskriget, med liberaler och vänsterprofiler som Altiero Spinelli som galjonsfigurer. Men en förträngd del av historien är att europafederalismen var minst lika stark i axelmakternas regimer, vilket gav upphov till begrepp som euronazism och eurofascism. Som historikern Mark Mazower har formulerat det var Adolf Hitler på sätt och vis den mest europeiska av de ledande statsmännen under andra världskriget: ”Till skillnad från Roosevelt, Churchill och Stalin hade han trots allt en föreställning om Europa som en enhet, som stod emot Sovjetunionen på ena sidan och USA på den andra.”

Även i Mussolinis Italien hade regimen paneuropeiska ambitioner. Den italienska fascismen såg sig som arvtagare till romarriket som en gång hade enat kontinenten med våld. I tidskrifter som Antieuropa och Ottobre argumenterade företrädare för den ”fascistiska europeismen” för att fascismens slutmål var att hjälpa Europa att återfå sin ”andliga balans” genom att överskrida liberalismen och demokratin. Eftersom fascismen såg sig som en universalistisk motpol till socialismen kunde den framställa sig som en enande kraft, med lokalt stöd i alla kontinentens alla länder och kulturer. Uttryck för ideologins paneuropeiska sida var organisationer som Istituto Europa Giovane och Comitato d’Azione per l’Universalità di Roma. Figurer som Winston Churchill, Julius Evola och Mircea Eliade talade i positiva ordalag om den fascistiska föreställningen om Europa.

Men Hitlers och Mussolinis projekt råkade snabbt i konflikt med varandra, på grund av deras olika rötter. Till skillnad från den nationellt baserade och universalistiska eurofascismen byggde euronazismen på en rashierarki. Hitlers projekt gick ut på att upprätta en vertikal ordning med de germanska och nordiska folken högst upp, och slaviska och andra ”undermänniskor” längst ned. Vid Voltakonferensen i Rom 1932, där Mussolinis vision om ett fascistiskt Europa skulle debatteras, bröt konflikten ut i öppen dager när den nazistiske chefsideologen Alfred Rosenberg kritiserade konferensens tonvikt på etnisk mångfald. Enligt historikern Patrick Pasture var Hitler inledningsvis till och med kritisk till användningen av ”Tredje riket” som namn på den nya regimen, just eftersom det inte direkt förde tankarna till tysk och germansk överhöghet. Denna besatthet av rasmässiga skillnader gjorde att nazisterna alienerade befolkningarna och de kollaborerande regimerna i många erövrade länder, inte minst i Frankrike, trots att de inledningsvis hade välkomnats på flera håll.

Efter andra världskriget levde dessa projekt vidare i olika ljusskygga nyfascistiska rörelser. 1951 grundades den franska organisationen Nouvel ordre européen av den tidigare trotskisten René Binet. Gruppens mål var att upprätta ett europeiskt imperium som sträckte sig ”från Brest till Vladivostok”. Denna organisation var i sin tur en utbrytargrupp ur Europeiska sociala rörelsen, som hade grundats i Malmö samma år av bland andra den svenske nazisten Per Engdahl, och i vilken den nyfascistiska italienska rörelsen Movimento Sociale Italiano (MSI) – föregångaren till dagens Italiens bröder – ingick. Engdahl hade varit en anhängare av Hitler före och under andra världskriget som medlem av Riksförbundet Det nya Sverige – som senare uppgick i Högerpartiets ungdomsförbund Sveriges nationella förbund – och senare Svensk Opposition. Efter kriget tog han avstånd från Hitler och påstod sig ha övergivit antisemitismen. I stället började han propagera för europeisk fascism av italienskt snitt, och publicerade den första biografin av Mussolini på svenska.

Binets och Engdahls projekt var både nationalistiska och federalistiska. Binets tidning Le Combattant européen (”Den europeiske kämpen”) beskrev sin uppgift som att försvara Europa från ”en ny ockupation” och att bekämpa ”negrers” och ”mongolers” ”kolonisering av Europa”. Den uppmanade tidigare kommunistiska motståndskämpar och soldater i Waffen SS att förena sig för att bygga ”den nya europeiska nationen.” Binets grundläggande idé var att de vita nationerna behövde ingå i transnationella federationer för att kunna försvara den vita rasens överlevnad. Hans ”national-progressiva” idé skulle komma att ge inspiration åt den franska ”nya högern”, som 1966 grundade rörelsen Mouvement Nationaliste du Progrès.

Enligt den brittiske författaren Hans Kundnani går det en rak linje från 1940- och 1950-talets högerextrema europarörelser och dagens högerpopulistiska partier.

– Detta fenomen har en lång historia. Svensken Per Engdahl (bilden) var en tidig exponent för högerextrema visioner av ett enat Europa. Den franska ”nya högern” på 1980-talet inbegrep flera europafederalister. Så detta är inget nytt, det finns en stark kontinuitet. Den europeiska extremhögern har i själva verket alltid varit lika mycket proeuropeisk som euroskeptisk, säger han till Flamman.

I boken Eurowhiteness: Culture, empire and race in the European project argumenterar han för att den utbredda synen på EU som ett till sin natur progressivt och kosmopolitiskt projekt grundar sig på en selektiv historieskrivning. Dagens EU är visserligen synonymt med fred, välstånd och demokratiska rättsstater i stora delar av omvärlden. Men med tanke på att den inre marknaden ursprungligen sträckte sig från Östersjön till Madagaskar, eftersom den innefattade hela europeiska kolonialimperier, finns också en mörkare bild av projektet sett utifrån – och det är en som det officiella EU ofta förnekar.

Boken har sin upprinnelse i Kundnanis egen upplevelse av att arbeta i EU-bubblan, där han tillbringade sex år vid tankesmedjan European Council for Foreign Relations (ECFR).

– I den världen, som kretsade kring europeisk utrikespolitik, hade många förvånansvärt lite kunskap om EU:s koloniala ursprung, säger han.

En annan orsak är att han växte upp i Storbritannien till två invandrade föräldrar – en indisk mamma och en nederländsk pappa.

– Så jag hade en ganska komplicerad relation till Europa och europeisk identitet: jag kände mig europeisk men aldrig helt. När jag började arbeta för ECFR, en väldigt proeuropeisk tankesmedja som syftar att hjälpa EU att utveckla en mer sammanhängande utrikespolitik, började glappet mellan hur jag och många av mina kolleger såg på Europa bli tydligare för mig. Jag började lära mig mer om EU:s historia och insåg gradvis att mycket av det vi har fått lära oss om EU faktiskt är en myt som skapats av EU självt.

Den dubbla identiteten gjorde det möjligt för Kundnani att bli varse det som är hans boks huvudtes, nämligen att Europa i många sammanhang är synonymt med vithet. Enligt Kundnani sträcker sig den etnisk-kulturella aspekten av europeisk identitet tillbaka till medeltiden. I och med upplysningen på 1700-talet uppstod dock idén om Europa som ett medborgerligt ideal, en syn som har varit dominerande sedan andra världskriget. Men den etnisk-kulturella komponenten försvann aldrig, och i dag menar han att den håller på att få en renässans.

– För alla som har en liknande typ av bakgrund som min är det intuitivt uppenbart att det finns en koppling mellan europeiskhet och vithet. I den pro-europeiska värld jag befann mig i ville ingen tala om det, de flesta var förfärade av tanken.

En orsak till att den etnisk-kulturella aspekten håller på att växa sig stark igen kan bero på att européer själva ofta har svårt att se den, menar Kundnani (bilden). Under sin tid vid ECFR blev han alltid obekväm när hans kolleger talade om ”europeisk makt” inom ramen för tankesmedjans program ”European power”.

– Och när jag började fråga mig varför det var fallet insåg jag att det är för att det påminner så starkt om vit makt. Det handlar mindre om att vara vit eller inte, än om att vara medveten om hur europeiskhet låter i ett ickeeuropeiskt sammanhang.

– Utanför Europa, inklusive i USA och Sydafrika, förstår man detta bättre än vad européer gör.

I stället för etnonationalism går det enligt Kundnani i dag att tala om en växande europeisk ”etnoregionalism”. Det är gemensamma nämnare som vithet, kristen religion och ett gemensamt kulturarv som gör det möjligt för högerextrema rörelser att använda en europeisk, i motsats till nationell identitet som grund för sina politiska projekt. Unionen kan på så sätt förvandlas från en fiende som inkräktar på den egna nationens suveränitet till ett instrument för omsättandet av en reaktionär politik på överstatlig nivå.

Enligt Hans Kundnani började den kosmopolitiska bilden av EU att spridas efter Berlinmurens fall, då Europa efter en lång tid som provinsiellt bakvatten under kalla kriget, med Ivan Krastevs ord, plötsligt framstod som ett ”framtidslaboratorium” igen. Utvidgningen till de tidigare sovjetiska satellitstaterna i Östeuropa bidrog till föreställningen om ett ”öppet” Europa med flytande gränser. Men det var en tillrättalagd bild, eftersom ingen utvidgning var tänkbar söderut – med det hårda motståndet mot ett turkiskt medlemskap som emblematiskt exempel. När frågan om Turkiets medlemskap stod på agendan i början av 2000-talet välkomnade många politiker i till exempel Sverige och Storbritannien utvidgningen. Men konservativa politiker i många kontinentaleuropeiska länder var mindre entusiastiska. Den tidigare franske presidenten Valéry Giscard d’Estaing hävdade till exempel att det skulle innebära ”slutet för Europa”, och den nederländske kommissionären Frits Bolkestein talade om ”islamiseringen” av EU och jämförde det med ottomanernas belägring av Wien 1683. En rad konservativa politiker, såsom Frankrikes Nicolas Sarkozy, slog fast att EU var en kristen union och att Turkiet inte hade något där att göra. När Turkiet sedan började utvecklas i allt mindre demokratisk riktning var ödet beseglat.

EU skulle alltså förbli en strikt vit gemenskap, något som bara har förstärkt östeuropeiska länders vilja att ansluta sig till den, eftersom de därmed kan gå från en identitet som den ungerske sociologen József Böröcz kallar ”smutsig vithet” till ”eurovithet”, det vill säga en renare form av vithet.

Denna tendens har förstärkts sedan eurokrisen på 2010-talet, som Kundnani menar fick EU att vända sig inåt.

– Det var då det jag kallar Europas ”civilisatoriska vändning” inleddes. Eurokrisen satte punkt för EU:s utåtvända och aktiva förhållande till världen, det vill säga perioden från 1990 till 2010. I stället gick Europa in i ett mer defensivt läge, under perioden 2010 till 2015, när det började se sig som omringat av yttre hot. Och när flyktingkrisen utbröt började dessa yttre hot att tolkas på ett allt mer civilisatoriskt sätt.

Exempel på rörelser som uppstått under denna vändning är den tyska islamfientliga rörelsen Pegida, vars namn ”Patriotiska européer mot islamiseringen av västerlandet” inte ställer Tyskland utan hela Europa i centrum för ett kulturellt krig mot islam. Ett annat exempel är den ”identitära rörelsen” som är särskilt stor i de tysk- och fransktalande länderna. Den odlar en gemensam europeisk identitet, med den grekiska lambda-bokstaven som samlande symbol. I sin propaganda beskriver de sig som krigare som likt Kung Leonidas soldater vid slaget vid Thermopyle står emot de asiatiska hordernas invasionsförsök.

Jag började lära mig mer om EU:s historia och insåg gradvis att mycket av det vi har fått lära oss om EU faktiskt är en myt som skapats av EU självt.

Under lång tid stod dock denna typ av högerextrem politik lågt i kurs på officiell nivå. Pegida och den identitära rörelsen samlar främst människor för demonstrationer eller rasistiska aktioner. I östtyska Dresden genomförde Pegida länge veckovisa demonstrationer mot islam, och i Frankrike arrangerar den identitära rörelsen soppkök – soupes identitaires – med fläskkött för att utesluta muslimer. Partipolitiskt har högerextrema partier snarare lagt tonvikt på nationen och sitt motstånd mot det europeiska projektet.

Men på senare år har även det börjat förändras. Det kanske viktigaste exemplet på det är Giorgia Melonis regering i Italien.

När hennes nyfascistiska parti Italiens bröder kom till makten förra hösten väntade sig många att hennes regering omedelbart skulle hamna i konflikt med Kommissionen och det övriga EU. Till mångas, men inte allas förvåning skedde motsatsen. Kommissionsordföranden Ursula von der Leyen har omfamnat Meloni som en vän, ofta bokstavligt talat, och de två har ibland till och med gjort en poäng av att klä sig likadant.

– Tidigare förespråkade den proeuropeiska extremhögern ofta ett radikalt brott med EU, mer än vad någon som Meloni gör i dag. Det har att göra med att extremhögern har blivit mer pragmatisk, men det beror främst på att EU:s ledarskap har blivit mer öppet för att samarbeta med extremhögern, säger Hans Kundnani.

Enligt honom var det två faktorer som möjliggjorde den osannolika alliansen mellan Von der Leyen och Meloni, något som blir tydligt i jämförelsen med till exempel Viktor Orbáns ungerska regering. Fram till 2021 var hans parti Fidesz med i den kristdemokratiska partigruppen EPP i Europaparlamentet, tillsammans med bland andra Angela Merkels CDU. Men trots att hans parti var politiskt allierat med Merkels parti hade han ett ansträngt förhållande till EU.

– Om man jämför det med Giorgia Meloni är det slående hur harmoniskt hennes förhållande till EU har varit sedan hon tillträdde – trots att Italiens bröder inte var medlemmar av EPP. De flirtade med andra, mer extrema grupper men inte med kristdemokraterna. Så fort hon kom till makten sade hon två saker: att Italien inte kommer att vara besvärligt ifråga om hur eurozonen sköts – något som hennes mer moderata föregångare hade varit. Men Meloni klargjorde direkt att hon inte kommer att kritisera eurozonens nyliberala ekonomiska politik.

– Det andra hon sade var att Italiens regering inte kommer att stödja Ryssland utan Ukraina och Nato. Så fort hon hade meddelat dessa saker sade EPP-gruppen att de inte har några problem med hennes regering.

I frågor om identitet, invandring och islam utgör Melonis regering inte alls något problem för den traditionella högern, menar Kundnani. Det enda som krävdes var att hon försäkrade dem om att hennes regering skulle vara ekonomiskt nyliberal och pro-ukrainsk.

– Detta är en ny utveckling i EU: Meloni visar att man kan vara högerextrem och ändå ha ett harmoniskt förhållande till EU. Orbán å andra sidan var en politisk allierad till Angela Merkel, men hans konflikter med EU gav sken av att dessa två saker var inkompatibla. Han vann på många sätt konflikten om flyktingkrisen, eftersom EU:s migrationspolitik har utvecklats i ungersk riktning sedan dess.

En förutsättning för detta var dock också att den traditionella europeiska högern började närma sig extremhögern. Det är Von der Leyens egen kommission ett bra exempel på.

2001 använde Frankrikes socialistiske premiärminister Lionel Jospin uttrycket ”den europeiska livsstilen” för att beskriva den västeuropeiska välfärdsmodellen. När Ursula Von der Leyen utsågs till kommissionsordförande av Europeiska rådet 2019, efter ett Europaparlamentsval som ”vunnits” av extremhögern, valde hon att lägga fokus på frågor som identitet och säkerhet för att stärka sin legitimitet och visa att hon hade ”hört” väljarnas röst. Till exempel gjordes den tidigare talespersonen för Kommissionen, Margaritis Schinas, till kommissionär för den nya posten ”Promoting our European Way of Life”. Vad denna portfölj ingebrep var inte särskilt tydligt: bland ansvarsområdena fanns migrationsfrågor, säkerhet, utbildning, religiös dialog och kampen mot antisemitism (men inte islamofobi). Men symbolvärdet var likväl stort. När en kris utbröt vid gränsen mellan Turkiet och Grekland i mars 2020, då migranter försökte ta sig in i EU och motades tillbaka av grekiska gränsvakter med ett våld som bröt mot gränsmyndigheten Frontex regelverk, hyllade Von der Leyen den grekiska gränspolisen som hon beskrev som Europas aspida – grekiska för ”sköld”.

Denna anpassning har gjort EU mer kompatibelt med högerextrem politik, menar Hans Kundnani.

Extremhögern har blivit mer pragmatisk, men främst beror det på att EU:s ledarskap har blivit mer öppet för att samarbeta med extremhögern.

– För 20 år sedan såg sig EU fortfarande som en ”social marknadsekonomi” med starka välfärdsstater, och när den franske socialisten Lionel Jospin använde frasen ”European way of life” var det den typen av politiken han åsyftade. Då hade extremhögern svårt att identifiera sig med EU. Men i dag när samma fras betyder att EU ska stänga gränserna för migranter kan man förstå varför extremhögern har blivit mer EU-positiv.

Paradoxalt nog gör detta enligt Hans Kundnani att EU:s anpassning mot högerextremistiska partier kan ske under ganska lågmälda former.

– Vi har sett en gradvis förändring över tid som påbörjades för länge sedan. Ursula von der Leyens kommission är en del av det. När hon blev ordförande 2019 var det delvis med hjälp av högerextrema partier, såsom PiS i Polen. Så det har redan skett till viss del, och det jag skriver om är egentligen bara en skildring av saker som redan har hänt. Frågan är hur långt denna utveckling kommer att gå.

Tyder inte skillnaden mellan Kommissionens behandling av Meloni å ena sidan och Orbán och tyska AfD å den andra på att extremhögern i själva verket är splittrad och svag?

– Jag tror att Von der Leyen försöker splittra extremhögern för att samarbeta med den pro-ukrainska delen av den, vilket ligger helt i linje med EPP:s strategi. Så visst finns det skillnader mellan de högerextrema partierna i alla möjliga frågor, inklusive utrikespolitiska. Men tyder det verkligen på att extremhögern är svag om mittenhögern allt mer normaliserar dess idéer, även om de bara är villiga att formellt samarbeta med vissa högerextrema partier och inte andra?

Med ett nytt EU-val runt hörnet, i vilket extremhögern väntas öka sitt inflytande ytterligare, står allt mer på spel: hur kommer en EU-kommission att se ut om Europaparlamentet helt domineras av extremhögern? Som Le Monde diplomatiques tidigare chefredaktör Serge Halimi har påpekat kan normaliseringen av Meloni på EU-nivå också göra att en politiker som Marine Le Pen till slut kommer till makten, eftersom franska väljare ser att en högerextrem regering inte innebär att landet blir en internationell paria.

Ett högerextremt EU kan alltså vara kontinentens framtid, på villkor att den fastlagda finans- och geopolitiken inte rubbas – detta såvida vänstern inte förmår presentera ett övertygande europeiskt motprojekt.