30 år efter att de avskaffade apartheid har ANC misslyckats med att demokratisera Sydafrikas ojämlika ekonomi. Nu har de till slut tappat greppet om makten.
För första gången sedan apartheidregimens fall 1994 misslyckades Nelson Mandelas legendariska ANC i förra veckan med att få egen majoritet. Från att totalt ha dominerat politiken med kring 70 procent i valen kring millennieskiftet, till strax över 50 procent 2019, fick partiet bara drygt 40 procent av rösterna.
Det är ett resultat som speglar ANC:s egen utveckling. Partiet grundades 1912 som en nationell befrielseorganisation mot den brittiska kolonialmakten. Programmet gick länge ut på passivt motstånd och civil olydnad, men efter Sharpeville-massakern 1961 förändrades det. En allians med det mer radikala Sydafrikanska kommunistpartiet SACP ledde till att en paramilitär organisation grundades: Umkhonto we Sizwe – även känt som MK eller ”Nationens spjut”.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
MK:s attacker och sabotage fick politiker som Margaret Thatcher och Ronald Reagan att brännmärka ANC och Nelson Mandela som terrorister, trots att MK inte var formellt underställt partiet. I själva verket höll sig ANC:s ledarskap främst till fredliga medel, vilket bidrog till att göra den fängslade Mandela till hela världens samvetsfånge på 1980-talet.
När förhandlingarna med Frederik Willem de Klerks regering ledde till att apartheid avskaffades 1994 hade ANC hög legitimitet och gott rykte i omvärldens ögon. Men samtidigt gjorde partiets tonvikt på fredlig reformism och långt ifrån radikala ekonomiska politik att den materiella grunden för det orättvisa system som det så länge hade bekämpat överlevde.
Där löften om befrielse ersatts av bevis på personlig korruption, är det inte konstigt att väljarstödet för den tidigare befrielserörelsen kollapsar.
I dag är Sydafrika världens mest ojämlika land, och trots att formell jämlikhet råder mellan nationens olika folkgrupper är bilden skrämmande lik den gamla: 2017 var medianinkomsten för ett svart hushåll 5 procent av ett vitt. Det är visserligen inte mycket värre än i USA, där svarta hushåll tjänade drygt 6 procent av vad vita gjorde samma år. Men till saken hör att vita utgör en mindre minoritet i Sydafrika (7 procent) än vad svarta gör i USA (12,4 procent). Det är inget annat än ett kapitalt misslyckande för ett parti vars mål i över 100 år har varit avskaffandet av politiska och ekonomiska orättvisor.
De som faktiskt har fått det bättre, utöver en liten svart medelklass, är ANC:s och andra partiers ledarskikt. Medan dagens arbetslöshet ligger kring 33 procent, och uppåt 45 procent för dem mellan 15 och 34 år, har politiker som den tidigare presidenten och ANC-ledaren Jacob Zuma byggt enorma egendomar. I ett sådant läge, där löften om befrielse ersatts av bevis på personlig korruption, är det inte konstigt att väljarstödet för den tidigare befrielserörelsen kollapsar.
Som en reaktion på korruptionen har nya radikala partier grundats, såsom EFF, lett av den tidigare ledaren för ANC:s ungdomsförbund Julius Malema. Till skillnad från ANC kräver de att koloniala, det vill säga vita, förmögenheter exproprieras utan ersättning.
Paradoxalt nog har även Jacob Zuma, som på många sätt inledde ANC:s nedgång, åter blivit en nyckelfigur i sydafrikansk politik. I december förra året grundade han det vänsterpopulistiska partiet Nationens spjut (MK), i ett försök att spegla sig i glansen från ANC:s dagar som radikal kraft på 1960- och 70-talen. Med 15 procent av rösterna kan han nu avgöra om ANC åter ska få återkomma till makten i en koalitionsregering. Detta såvida partiet inte väljer att regera med nyliberala Demokratiska alliansen. Det bästa för Sydafrika vore dock om ANC i stället tog sig funderare över vad dess uppdrag bör vara.
