Den brittiska neuroforskaren Anil Seth skakar om föreställningen om jagets sanna natur. Varseblivning, menar han, är meningslös utan handling.
Ända fram till mitten av 1700-talet hände det att kyrkan åtalade djur. De vanligaste förbrytarna var grisar, men även rättsprocesser mot hundar, hästar, ålar och (i minst ett fall) delfiner finns dokumenterade. Anklagelserna kunde bestå i allt från att äta barn till att stjäla oblater och straffet blev oftast hängning. Vissa särskilt sluga grisar dömdes även för att genom grymtningar ha uppviglat andra till brott. De ansågs alltså medvetna om sina handlingar och således tillräkneliga nog att ta konsekvenserna därav.
Den brittiska neuroforskaren Anil Seth (bilden) använder denna lite bortglömda praxis som en av flera ingångar till att skaka om föreställningen om medvetandets mysterium. Seth dröjer sig främst kvar vid de biologiska processer som rör varseblivning, och här tappar jag ärligt talat bort mig när han avhandlar teoristrider som utkämpats under olika forskarseminarier.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Men vad Seth på ett förtjänstfullt sätt lyckas med är att återbörda medvetandet till kroppen. Han förkastar dels den mekaniska synen på hjärnan som en avancerad dator som reagerar förutbestämt utifrån olika stimuli (gärna med hänvisning till hur det var ”på savannen”), men också den klädsamma idealismen som placerar svårförklarliga fenomen bortom det mänskliga förståndet (och för borgerligheten bekvämt nog även bortom mänsklighetens handlingsförmåga).
Genom att söka medvetandets ursprung och funktioner i kroppen blir varandet oskiljaktigt från vad vi gör. ”Varje handling förändrar varseblivningen genom att förändra inkommande sinnesdata, och varje perception är sådan den är för att vägleda handling. Varseblivning är helt enkelt meningslös utan handling”.
För att ta språnget till vad ett sådant förhållningssätt innebär för interaktioner i verkligheten (något Seth oftast drar sig för) kan vi börja med att avfärda den så vanligt förekommande idén om ett ”sant jag” som döljs i mörkret och bara kommer fram under till exempel alkoholrus. Men, menar Seth, idén om att vårt jag är i ständig rörelse och inte ”en oföränderlig storhet” är intuitivt svår att ta till sig. En skarp åtskillnad mellan naturlig ordning och samhällelig påverkan fortsätter därför att prägla inte minst populärkulturen, där den som i samhällsförbättrandets namn försöker mixtra med naturen kan vänta sig att det slutar i förskräckelse.
Något Seth också lyckas med är att lösa frågan om motsättningen mellan det subjektiva och det objektiva. Antagligen är det omedvetet, i och med att han drar sig för att kalla sig ”materialist” utan föredrar ”fysikalist”, och inte tar klasskampen i beaktning utan reducerar vetenskapliga skiften till summan av en diskussion mellan olika idéer. Men faktum kvarstår: vi människor upplever världen på ett sätt som skiljer sig från andra arter. Vi upplever även världen olika gentemot andra medlemmar av samma art. Det är dock ingenting som gör oss oförmögna att handla kollektivt utifrån universella principer.
Det är en lärdom som alltid är skön att få på pränt, och gör boken relevant för den som är intresserad av politisk praktik. Sedan kan överhetens representanter fortsätta att använda samma forskning till att försöka ladda upp sina sociopatiska medvetanden på hårddiskar, innan de lämnar historiens arena.
