Han har precis fäst en lapp på mitt bagage med den streckkod som krävs för att komma igenom säkerhetskollen. Men nu verkar han tveka inför sitt beslut.

För bara några minuter sedan räckte det med att jag rest till staten Israel för att besöka min släkt och göra research om de irakiska judarna, vilket var sant. Jag besökte min familj och har en radiodokumentär på gång om de irakiska judarna. Men jag reste också hit för att spela in en rad intervjuer för min podd Kalam, och bodde i staden Ramallah på Västbanken.

Nu börjar cirkusen. Jag frågas ut av flygplatspolisens chef, sedan av flygplatsens vice säkerhetschef, och till sist säkerhetschefen själv.

– Visa mig din Instagram, säger flygplatspolisen.

Nu är det kört, tänker jag, och räcker fram min telefon vars Instagramflöde är fullproppat med reklam för Kalams Palestinaserie.

– Vad är denna ”Palestinaserie”? frågar han indignerat.

– Det är en podd jag gör, det är bara en hobby, försöker jag.

Med ögonen fastklistrade i mig tar han tag i lappen med streckkoden, det ovärderliga godkännandet jag precis beviljats, och river upp det i små bitar inför hela flygplatskön.

Nu börjar cirkusen. Jag frågas ut av flygplatspolisens chef, sedan av flygplatsens vice säkerhetschef, och till sist säkerhetschefen själv. En fräknig kvinna i 35-årsåldern som ställer samma frågor som alla andra, för att se om jag ljuger om någonting.

Ingen verkar förstå varför jag, som har judiskt påbrå och familj i staten Israel, väljer att bo i Ramallah på Västbanken. Varför är jag intresserad av vad araberna tycker?

Till slut släpps jag motvilligt, på villkoret att jag inte får ha med mig mina trådlösa hörlurar på flyget – oklart varför. De packas i en stor kartong med bubbelplast som jag får hämta ut i specialbagaget när jag landar i Sverige.

Men allt detta är en bagatell jämfört med vad palestinier genomlever dagligen när de kommer i kontakt med ockupationsmakten.

Ramallah är en liten stad, med en befolkning på ungefär en halv miljon som växer till strax över en miljon under arbetsdagen. Från början var det en kristen by, som blev till den inofficiella palestinska huvudstaden efter att den Palestinska myndigheten etablerades som ett resultat av Osloprocessen.

Här har Mahmoud Abbas byggt ett slott för flera miljoner dollar och hans söner styr betydande delar av ekonomin. Alla jag träffar uttrycker nästan mer avsky för honom och det man ser som hans korrupta myndighet än för den israeliska ockupationsmakten. Men bara nästan.

– Jag satt precis vid Qalandiya i tre timmar på grund av de jävla horungarna, säger 22-årige rapparen Daboor (bilden), som har kommit till Ramallah från Jerusalem för att träffa mig.

Qalandiya är den ökända gränskontrollen som palestinier utan israeliskt pass eller Jerusalem-id måste passera för att resa mellan Ramallah och Jerusalem. En ful betongmur med ett vakttorn i samma grå färg. Alltid en oändligt lång bilkö. All mark runt gränskontrollen är som ett ingenmansland. Torrt ogräs växer jämte metallskrot och bortkastade chipspåsar.

Daboor är mest känd för megahitten Inn Ann, som i skrivande stund har 84 miljoner visningar på Youtube. Men sedan den 7 oktober ger inte Daboor eller någon annan på det palestinska skivbolaget BLTNM några konserter. Just nu jobbar han i stället med bygge, och berättar att han hållit i en tryckluftsborr hela dagen. Är du inte trött? frågar jag.

– Jo, men det är bra arbete, tack gode Gud, säger han.

Den 22-årige rapparen berättar om hur det var att växa upp i Jerusalem. Vi talar om musik, ockupationsmaktens övergrepp och om trauma.

– Vi grabbar från Jerusalem växer upp snabbt. Vi lär oss bli ”män” tidigt, att vara starka. Jag vet att det är problematiskt men det är så det är. Det finns väldigt lite hopp om framtiden bland oss unga från Jerusalem.

Vi grabbar från Jerusalem växer upp snabbt. Vi lär oss bli män tidigt, att vara starka

Jag frågar Daboor vad han gör när han är glad, för att balansera gentemot allt det eländiga. Under vårt timlånga samtal är det bara här han tvekar. Efter några sekunders funderande ler han och säger:

– Wow, har jag glömt vad det är att ha kul? Det var länge sedan jag tänkte på det. Jag vet inte – det är väl att grilla med vänner och familj.

Daboor kommer från Jerusalem, men det är oklart exakt vad det innebär. Den palestinske författaren och kuratorn Abed Alrahman Shabaneh menar att stra Jerusalem inte alls är en stad, utan ett sammansvetsat slumsamhälle. Enligt 1967 års gränser finns det ett västra Jerusalem som tillhör Israel och ett östra Jerusalem som tillhör den framtida staten Palestina (även om Israel tar mer och mer mark även i Östra Jerusalem, via israeliska bosättare).

Men det var aldrig på kartan innan Nakba (den palestinska folkfördrivningen) och Israels bildande 1948 att bygga ut staden Jerusalem österut. Stadsplanerarna blickade alltid åt väster, åt havet. Östra Jerusalem är en samling byar och flyktingläger som man kopplat ihop administrativt.

Dagen efter ska jag göra en dagsresa från Ramallah till Haifa. Planen är att intervjua den berömda människorättsadvokaten och före detta PLO-talespersonen Diana Buttu, som bor i den israeliska kuststaden.

Det finns flera sätt att åka mellan Ramallah och Jerusalem. Den jobbigaste men billigaste vägen är att åka en svettig minibuss till gränskontrollen Qalandiya. Där får man stiga av och gå över gränsen till fots. På andra sidan hoppar du på ännu en minibuss, som tar dig till Damaskusporten vid Jerusalems gamla stad.

Raka sträckan mellan Ramallah och Jerusalem tar 20 minuter med bil. Den här resvägen kan ta flera timmar, beroende på köerna vid Qalandiya. Det kostar bortåt 15 shekel totalt, 45 kronor.

Men om man har en tid att passa, en intervju med en berömd människorättsaktivist till exempel, vill man inte riskera att fastna i flera timmar vid en gränskontroll. Då kan man åka taxi hela vägen, med en chaufför som har israeliskt pass och israeliska registreringsskyltar. Då kan det kosta 300 shekel, nästan 900 kronor. Det är inte en summa jag har råd med – så så jag tar den riskabla bussen.

Den här dagen har jag tur, och behöver bara köa i någon timme vid Qalandiya. Jag kommer fram till Jerusalem i tid, och promenerar från Damaskusporten till den västra delen av staden, där allt plötsligt förändras. Gatorna är hela och rena, här finns lummiga parker, höghus och till och med en tågstation.

Jag promenerar till järnvägsstationen och hoppar på ett tåg till staden Lod – det kostar 7 shekel, 21 kronor – där jag stämt träff med Becca Strober (bilden), en av de ledande personerna vid organisationen Breaking the Silence som samlar vittnesmål från israeliska soldater.

– Breaking the Silence handlar inte om att skildra när ockupationsmakten bryter mot reglerna. Det vi försöker göra är att blottlägga hur ockupationen faktiskt fungerar, snarare än dess avarter. Hur går det till när man ”steriliserar en gata”, till exempel? säger Becca Strober som har kort brunt hår och en öppen linneskjorta som blottlägger en tung silverkedja.

Att sterilisera en gata innebär att förbjuda palestinier från att vistas på den. Så är det till exempel i staden Hebron, där stadskärnan mer eller mindre tagits över av israeliska bosättare. Shuhadagatan, stadens huvudstråk, har varit avstängt för palestinier sedan 90-talet. Där får bara israeler och utlänningar gå.

Lod hette en gång i tiden Lidd, och var en centralort i Palestina. Det var härifrån man byggde ut tågen, därför är stationen i Lod stor med ett tjugotal spår. 1948 tog israelerna över både staden och tågen. I dag är Lod ett fäste för högerextrem bosättarpolitik.

– Det bor nu 800 000 israeler på olagliga bosättningar, säger Becca Strober, och fortsätter:

Det allra bästa vi kan göra för palestinier och israeler är att häva ockupationen

– Den israeliska militärens huvudsakliga uppgift är nu att försvara dessa bosättare. Men försvara är här ett luddigt begrepp eftersom tungt beväpnade israeliska soldater ofta ser på medan bosättare utövar våld mot palestinska bönder.

För att koppla samman bosättningarna på Västbanken med Israel bygger den israeliska regeringen motorvägar genom Västbanken där palestinier inte får köra. Och för att separera palestinierna från bosättarna har det införts fler och fler gränskontroller de senaste åren, vilket gör det extremt svårt för palestinier att resa, till och med inom Västbanken.

– Ockupationen är inte bara olaglig, den är omoralisk och instabil och kan inte fortsätta i all evighet. Och vi har förstås ingen rätt att styra över flera miljoner palestinska liv. Det allra bästa vi kan göra för palestinier och israeler är att häva ockupationen, säger Becca Strober.

Från Lod hoppar jag på ett tåg till Tel Aviv där jag byter till ett norrgående tåg som åker längs den vackra kusten mot Haifa. En bekväm resa på en och en halv timme, jag betalar 20 shekel, 60 kronor.

På tåget sitter en medelålders israelisk kvinna i korta shorts, solglasögon och ett brunt linne. Hennes solblekta hud är nästan samma färg som tyget. Hon läser en bok och har tagit av sina badtofflor så att hon sitter barfota. Bakom henne sitter en blond och blåögd israelisk soldat i 20-årsåldern. På sin gröna militäruniform har hon en sytt fast regnbågsflaggan i tyg. Bakom henne sitter en israelisk tonåring med ett automatvapen i knät. En bosättare?

Jag går av i Haifa och slås av hur vacker staden är. Det påminner mig om Beirut, som bara ligger tolv mil norrut längs kusten. Jag träffar Diana Buttu (bilden) vid den trendiga arabiska restaurangen Fattoush. En betydande minoritet av Haifas befolkning är palestinier som lyckats bo kvar efter 1948.

En av de arabiska kyparna besöks av sin pojkvän som promenerar förbi. Han kysser henne och de håller i varandra i några sekunder så att alla vid uteserveringen kan se – något som vore otänkbart på Västbanken, där konservativa krafter har övertaget i det offentliga rummet, om än inte i slutna sammanhang. Palestinier och israeler dricker drinkar och äter hummus. Stämningen är… trevlig?

– Jo, men du borde se hur det är på kvällarna. Folk festar loss just nu, trots att Israel står inför ett krig med Hizbollah i norr och begår folkmord mot Gaza i söder. Du ska vara glad att du inte kan läsa hebreiska, så att du slipper se vad det står på skyltar och klistermärken över hela staden. Gör slut på dem allihopa, till exempel. Det är ett sjukt samhälle, säger Diana Buttu.

Diana Buttu var en gång i tiden talesperson för PLO, men är numera kritisk till organisationen. Efter att hon avgick har hon försökt att skapa förändring genom internationell rätt, i egenskap av människorättsadvokat. Men det har inte heller gett något, enligt Diana Buttu. Nu jobbar hon med att påverka media i väst. Hon träffar kända västerländska journalister och visar dem palestiniernas perspektiv.

– Israeliska soldater har blivit Tiktokstjärnor här i Haifa. En av dem går in i övergivna palestinska hem och recenserar deras kök. Vilken typ av trä skåpen är byggda i, till exempel. Sedan river han och de övriga soldaterna köket och ofta hela hemmet. Detta hejas på av israeler här i Haifa. Om man som palestinier säger emot innebär det ofta att man grips och kastas i fängelse, säger Diana Buttu.

Ofta anklagas palestinier i dessa fall för uppvigling – vilket lett till att palestinska män och kvinnor med eller utan israeliskt medborgarskap gripits och åtalats. Men detta har pågått längre än sedan den 7 oktober.

Ett av många exempel är den 32-åriga journalisten Lama Ghosheh. Hon greps i september 2022, när hon åt fredagslunch tillsammans med sina två små två små barn hemma hos sina föräldrar. Lama Ghosheh rapporterar om palestinska motståndsmän på Västbanken, som Israel anser vara terrorister.

I ett Facebookinlägg uttryckte hon sympati för de väpnade motståndsmännen. I ett och ett halvt år har Lama Ghosheh åkt in och ut ur fängelseceller, rättssalar och tvingats arbeta i israeliska äldreboenden som samhällstjänst.

– De använde mig som ett avskräckande exempel så att andra palestinska journalister utövar självcensur, säger Lama Ghosheh, och fortsätter:

– Att vara palestinier innebär att ha ett rep runt halsen som kan dras åt närsomhelst. Det finns ingen yttrandefrihet för oss.

Sedan den 7 oktober har läget blivit än värre. Hundratals palestinier i Israel och på Västbanken har gripits på grund av inlägg på sociala medier. För att inte tala om de fler än 100 journalister som dödats i Gaza – den dödligaste perioden för journalister sedan man började mäta.

Diana Buttu ursäktar sig från vårt bord i restaurangen Fattoush i Haifa. Hon måste hämta sin 10-årige son från sommarlägret.

Vad ska min son behöva genomleva? Hur kan vi gå vidare efter detta folkmord i Gaza?

– När jag ser på honom tänker jag på min pappa, som genomlevde Nakba 1948. Vad ska min son behöva genomleva? Hur kan vi gå vidare efter detta folkmord i Gaza?

Jag åker hem från Haifa samma väg som jag kom. Än en gång slås jag av den brutala kontrasten mellan de bekväma och billiga israeliska tågen och de trånga palestinska minibussarna. Solen går ner när jag passerar vägspärren Qalandiya, tillbaka till den palestinska sidan på Västbanken.

– Yalla, ropar en israelisk soldat i 20-årsåldern till mig som stannat upp i en sekund på gångbron för att titta ut på landskapet som där syns över betongmuren.

Man ser olivträdprydda kullar och små gröna buskar. Det är vackert.