Hälften av mina bröst skars bort av en man när jag var 21 år. Det skedde på mitt initiativ. Efter att han ritat på min bara hud med en tjock, svart tuschpenna rullades jag in i operationssalen och sövdes.
Det hade varit förvånansvärt enkelt att få tid. Till skillnad från mina transmaskulina vänner, som ville operera bort en lika stor mängd vävnad, hade jag inte behövt stå i kö för att sedan utredas av ett team med kuratorer, psykologer och läkare. Man hade bara mätt volymen på mina bröst, som ansågs tillräckligt överdriven för att möta kriterierna. Och så hade jag svarat ja på frågan om jag hade ont i ryggen. Tre månader senare fick jag en operationstid, bekostad av landstinget.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Skälet till att jag fick vård så enkelt var att min stympning ansågs göra min kropp mer normal. Bröst, insåg jag då, är inte något enkelt eller naturligt fenomen. Det är en högst laddad kroppsdel, vars inramningar och omformningar väcker frågor om kön, sexualitet, reproduktion, ålder, skönhet och djuriskhet.
Socialantropologen Sarah Thornton börjar sin uppmärksammade bok om bröst med en liknande historia. I inledningen till Tits up berättar hon om de silikonimplantat hon valt att operera in efter sin cancerrelaterade mastektomi. Hon hade bett kirurgen om ”lesbiska yogabröst”, alltså A- eller B-kupa, men trots det fått ett par framträdande D-tuttar. Förfrämligad av de stumma implantaten börjar hon grubbla över bröstens relevans.
Upplägget är lovande. Thornton har besökt strippklubbar och plastikkirurger, mjölkbanker och behådesigners. Som den digra bibliografin och hennes flyhänta handlag med referenser vittnar om är hon också mer än lovligt inläst på ämnet. Författarrösten är medryckande, personlig och ofta rolig. Hon utlovar en frigörande medvetandehöjning inom ett område som mainstreamfeminismen påstås ha eftersatt.
Men i stället för en kritik av samtida mainstreamfeminism är Thorntons bok snarare en guide till den. Vilka åsikter anses kosher i dag, och vad menar man – i en tid när kvinnor börjar dominera både utbildningsväsende och arbetsmarknad – med kvinnlig frigörelse?
Feminismen känns i dag, i västvärlden, mindre angelägen än någonsin. Åtminstone den typ av feminism som Thorntons bok propagerar för, som under förevändningen att bedriva politisk kamp mest syftar till att höja den egna läsekretsens självkänsla. Kvinnor som köper boken ska få veta att de är viktiga och fina som de är. Att de redan är fantastiska, oavsett om de är plastikopererade strippor eller åldrade hippiehäxor.
Thornton har en uttalad förkärlek för ”berikande, möjliggörande berättelser” och liknar sitt projekt vid en narrativ terapi. Det viktigaste tycks vara att boken är upplyftande att läsa. När flyttades de feministiska böckerna från kulturkritiken till självhjälpshyllan?
Denna berikande berättelse börjar i strippklubbens förlovade land. I kapitel ett, ”Hardworking tits” intervjuas mängder av strippor och prostituerade, eller sexarbetare som de numera ska kallas. Thornton kastar sig verkligen in i deras värld. Hon får en lapdance och blir motorbåtad (när någon drar sina bröst över ens ansikte), dricksar i underkläder och lär känna legendariska burleskartister. Här finns många fylliga anekdoter om vad fräcka tjejer kan göra med sina bröst, som Annie Sprinkles performance ”Bosom Ballet” från 1991, där den tidigare porrstjärnan rör sina bröst till Johannes Brahms berömda vals ”An der schönen blauen Donau”.
Thornton blir glad av allt detta. Som socialantropolog ”älskar” hon ”inlevelsefullt, erfarenhetsbaserat lärande”, skriver hon. ”Lama etnografer kommer in i en ny miljö och håller fast vid sina gamla åsikter, medan hederliga etnografer förändras av de sammanhang de studerar.” Även om hon först blir illa berörd av den mänskliga köttmarknaden så inser hon snart att den snarare är frigörande.
Problemet är inte Thorntons nya åsikt i sexköpsfrågan. Problemet är att hon påminner mer om en inhyrd kommunikatör än en kulturkritiker. Det låter peppigt, viktigt och roligt att sälja sex. Men nästan alla sexarbetare hon träffar kommer från borgerliga bakgrunder och är konstnärer eller entreprenörer. Ingen av dem säljer sin kropp på grund av ekonomiskt nödtvång eller trafficking. Thorntons argument för att sexarbete ska bli lagligt är talande: ”om några kvinnor inte får sälja sina kroppar, då äger ingen av oss egentligen våra kroppar.” Självbestämmande blir här synonymt med rätten att sälja sig.
Objektifiering tycks mest vara bra, så länge man själv får slå mynt av den. Men det handlar visst bara om att sälja sina kroppar i deras begärliga funktion. Thornton uttalar sig inte om surrogatmödraskap, men däremot om att amma andras barn för pengar. I nästa kapitel, ”Lifesaving jugs”, glorifieras mjölkdonatorer, medan det framställs som smutsigt att sälja sin överflödiga bröstmjölk.
Bröst är aldrig bara en sak, ens när det handlar om världens mest populära estetiska kirurgi.
”Att sälja och att ge bort känns nästan alltid på olika sätt, särskilt när det kommer till våra kroppar”, skriver Thornton. ”Mänsklig mjölk är en emotionell, relationell vätska.” Hur det skulle kunna vara mer relationellt att sälja sin frusna bröstmjölk än att hyra ut sin varma vagina övergår mitt förstånd, men det är kanske inte huvudsaken här. Kommunikationsbyråns uppdrag i kapitel två är att lyfta hur viktigt det är med bröstmjölk, komplett med ett reklaminslag för mjölkbanken Mothers’ Milk Bank i San José, en amningskonsult och några andra professionella bröstmjölksförespråkare.
I detta syfte skriver Thornton ned mjölkersättningen, och hon citerar ett flertal studier som stöd. Problemet är att hon framställer forskningen som entydig, medan det finns en hel del studier som snarare visar att det inte finns någon avgörande skillnad i hälsa och IQ bland bröstmjölksbarn och ersättningsbarn. Här blir jag frustrerad, innan jag minns att Thornton inte är ute efter att berätta om sanningen, utan efter att peppa oss. Själv ammade jag aldrig, så jag antar att jag bara tillhör fel målgrupp för den här självkänsloboosten.
Kommunikationsbyrån tuffar vidare, och den blir allt mer oblyg. Nästa del, ”Treasured chests”, handlar om plastikkirurgi.
Thorntons styrka är att hon inte är rädd för att komma nära sitt studieobjekt. När många andra nöjer sig med att utforma sina studier på bibliotek sitter hon i ett operationsrum och kikar rakt in i hudfickan där ett silikonimplantat precis tagits ut. ”Stora bröstmuskeln ser ut som en blodig biff, medan bröstryggen är ljusrosa med mjuka revbenskullar.” Men hennes svaghet är att hon återigen kommer alldeles för nära sitt studieobjekt, och hyllar det snarare än att studera det.
Vi får möta plastikkirurgen Carolyn Chang, som är känd för att ha en mer förfinad och ”naturlig” estetik. Hon framstår som så kunnig, karismatisk och sofistikerad att jag nästan blir sugen på att boka en operation av något diskret slag hos henne (ett lyft bara? Förstoringar framställs som vulgära och ute), innan jag inser att jag skulle behöva inte bara belåna lägenheten ytterligare, utan faktiskt sälja den, för att ha råd. (”Till skillnad från de flesta privata plastikkirurger så arbetar [dr Chang] inte med vårdfinansieringsföretag. Hon vill inte låta kunderna skuldsätta sig för att betala sina bröstoperationer.” Av ren godhet, såklart.)
Det är synd att så mycket i den här drygt 300-sidiga boken är veritabla reklamkampanjer, för det dränker ut de intressanta antropologiska iakttagelser som Thornton faktiskt gör. Exempelvis diskuterar hon den olikartade statusen som bröstförstoringar har i olika kulturer, som att arbetarklasskvinnor i England och klassresenärer i Brasilien ser fejkpattar som statusgivande konsumtion och självförverkligande; samt att plastikkirurgi på mörkhyade möter andra utmaningar, eftersom melatoninrik hud ofta bildar kraftigare ärrvävnad. Bröst är aldrig bara en sak, ens när det handlar om världens mest populära estetiska kirurgi.
I det femte kapitlet tar Thornton steget till att bli direkt språkrör för ett storföretag. Genom fältstudier på Old Navys behåutprovningar får vi veta att detta Gap-ägda klädmärke ”hängivet tillverkar alla sina plagg i alla storlekar till samma pris”, och anser enligt sin ”bod equality”-princip att alla kvinnor ”förtjänar värdighet och uppskattning oavsett sin etniska eller ekonomiska status.” Som en skicklig varumärkesprofil tillägger Thornton: ”Som författare är jag vanligtvis skeptisk till marknadskonsulternas slogans, men efter att ha intervjuat över ett dussin personer som arbetar på Old Navy slås jag av hur genuint inspirerande varumärkesmissionen är.”
Sedan går hon vidare till ThirdLove, ett mindre företag som enligt egen uppgift skapar behåar som är både bekväma och sexiga – på samma gång! Som Thornton opartiskt tillkännager inför en intervju: ”Det är inte varje dag som man får träffa kvinnan som designade ens favoritbehå.” Hur denna författare lyckas med konststycket att se en kapitalismkritiker när hon ser sig själv i spegeln är bortom min förståelsehorisont.
När jag säger att Tits up låter som att den är skriven av en kommunikationsbyrå menar jag inte att den är dålig. Tvärtom. Den är i sin helhet en hjärtlig, läsvänlig och bildande bok. Den kan få vem som helst att känna sig stolt och lycklig över sina bröst, som ”varma, komplexa och djupa.” ”Bröst är helhjärtade och roliga. Också de små är generösa.” Jag känner mig så stärkt att jag utan att tveka kan börja den här texten med att berätta om min egen bröstoperation offentligt, något som tidigare känts alltför privat, men som nu framstår som mer allmänmänskligt för mig.
Men min lätt förhöjda självkänsla övergår snart i misstänksamhet. Varför har jag låtit mig svepas med i den här peppkulturen? Feminismen, en gång en maktkritisk ideologi, har ätits upp av en tjejboss-kapitalism som tror att all BNP som femininitet kan generera är av godo bara den sväller våra egna plånböcker också.
Dagens feminister, vad vill vi ha egentligen? I stället för medvetandehöjningar vill vi ha narrativ terapi, i stället för porrkritik vill vi ha möjligheten till små äventyrliga hor-eskapader, och i stället för att bränna behåar vill vi hitta ett schysst märke som gör dem både snygga och bekväma. Det är inte en politisk rörelse längre, det är en livsstil. En inkluderande och trivsam kapitalistisk livsstil, där ”frigörelse” har blivit en eufemism för karriär.
Mina väldesignade bröst är nu redo att börja sin resa mot frigörelse. Jag vill tacka den högavlönade mannen som formgav dem.