Städernas miljökämpar drömmer om nedväxt. Vi som växt upp på slätten har redan sett den med egna ögon. En grön politik måste omfatta folk på landsbygden – annars är klimatet förlorat.
Jag kommer från Skara. Eftersom jag bott i det stora utlandet de senaste tolv åren brukar jag med ett dumt flin tillägga ”Sveriges Tennessee” så fattar de flesta icke-svenskar grejen.
Skara ligger mitt i Sverige, och de flesta jobbar inom lantbruket och matindustrin. Mina föräldrar jobbade på Sveriges Lantbruksuniversitet i stan, mina klasskamraters föräldrar jobbade på Scan och Naturbruksskolan. Lantmännens utsädessilo är en del av stadens silhuett, den replokal jag och mina vänner hyrde för att kunna spela och dricka folköl sent om nätterna låg på Slakterigatan, och vännernas metalband hade god tillgång på grisblod. När min högstadieskola skulle ”samverka” med näringslivet blev min klass tilldelade företaget Svenska Lantägg.
Att växa upp som ”lantägg” på 00-talet var att växa upp i en centraliseringsprocess där vi inte var i centrum. 2006 beslutade den nya Alliansregeringen att Djurskyddsmyndigheten som låg i staden ”blivit en lekstuga för djurrättsaktivister” som var bäst att flytta till Jordbruksverket i Jönköping, och 50 arbetsplatser och tillhörande köpkraft försvann från staden. 2009 kom en grövre smäll, när Scan med hjälp av längre djurtransporter drog ned 300 av Scans 820 arbetsplatser i Skara. 2014 försvann ytterligare 153 jobb, och Scan gick från över från 1 000 till cirka 200 anställda i en ort med 10 000 invånare.
Om det först skapas nya jobb kan stödet för klimatpolitik öka, även vid impopulära åtgärder som nedläggning av fossiltunga arbetsplatser.
I tio år låg arbetslösheten i Skara över riksgenomsnittet och invånarna blev fattigare. Det märktes i staden, där butikslokaler i centrum länge stod tomma, och banken och polisen lade ned. Valresultaten vittnar om en växande och berättigad frustration. Sverigedemokraterna gick från 5,6 i valet 2010 – strax under övriga landet – till 16 procent 2014, 20,2 procent 2018 och 24,5 procent i valet 2022 – konsekvent över snittet.
När jag i dag forskar på klimatpolitik för industrin tänker jag på Skara när jag hör folk säga saker som ”facken vill bevara smutsiga jobb”, den mer ekonomistiska ”en nedläggning av lantbruket skulle få en liten effekt på BNP”, eller slagordet ”inga jobb på en död planet”.
Jag vill svara dem att det heller inte blir någon omställning i döda samhällen.
I omställningen till klimatneutralitet kommer mängder av jobb att försvinna, och nya skapas. Att bygga en elbil kräver 40 procent färre jobb än en vanlig bil vilket kan leda till förkrossande nedläggningar på orter som Skövde, där Volvo bygger motorer. Samtidigt behöver elbilar batterier, vilket kräver jobb som inte fanns förr och antalet jobb före och efter omställningen är skapligt balanserat.
Men för att den ska bli politiskt möjlig räcker det inte med att balansera mängden arbetstillfällen, men också tajmingen och kvaliteten.
När jobb försvinner blir människor arga, och mer benägna att rösta på partier som pekat ut klimatpolitiken som en syndabock. Omställningen kan på så sätt undergräva sig själv.
Om det däremot först skapas nya jobb kan stödet för klimatpolitik öka, även vid impopulära åtgärder som nedläggning av fossiltunga arbetsplatser. Till exempel tyckte fackbossen på SSAB i Luleå att det var ”fantastiskt” att bolaget ska lägga ned sin masugn eftersom man samtidigt skapar jobb i ett nytt grönt stålverk.
Jobbens kvalitet hänger ihop med relationen mellan löntagare och näringsliv. De senare vet att omställningen är en gigantisk möjlighet att förändra denna relation. Elon Musks försök att blockera facklig organisering på Tesla visar att omställningen till elbilar också kan bli en omställning bort från kollektivavtal och till lägre löner.
Det förstår arbetarna i industrin. När det amerikanska bilarbetarfacket UAW i fjol strejkade var det inte bara för högre löner, men också för att anställda på batterifabriker skulle inkluderas i kollektivavtalet och att facklig organisering därmed skulle överleva omställningen. De vann på båda punkter. Lönerna höjdes från 16,50 till 26,91 dollar i timmen, och på tre år ska de öka till 35. Segern hjälpte dessutom facket att vinna stöd på en fabrik i en stat de aldrig organiserat förut – Tennessee, även känt som USA:s Skara.
Nu, ett drygt decennium efter de stora nedläggningarna, har flera satsningar på bland annat vegetarisk produktion kommit till Skara och den omkringliggande trakten. Det har skapat jobb, men med en lägre kvalitet än i köttproduktionen, vilket har lett till ”ett utbrett missnöje med låga löner och en känsla av att de anställda inte får den uppskattning de förtjänar”.
Vi som vill ha en mer ambitiös klimatpolitik bör efter de senaste årens bakslag ta ett steg tillbaka och fundera över hur gröna förslag kan stärka samhällen. Den progressiva vägen till en snabb omställning går genom reformer för ett bättre liv för vanligt folk.
