På en blåsig pressträff den 27 augusti presenterade en nöjd Tobias Baudin det han kallar ”det största politiska reformarbetet som vårt parti har genomfört på decennier”. Rubriken för arbetet, som ska resultera i ett nytt partiprogram, är ”Ny riktning för Sverige 2030”.
Elva socialdemokratiska arbetsgrupper har nu landat i en lista på över 200 reformförslag på en rad områden. Enligt rubriken i Omni samma dag handlar 86 av förslagen om integrationspolitik.
Lawen Redars grupp har inte bara varit skickliga på att få medialt genomslag för sitt arbete, utan har nu även fått in många punkter i den slutliga sammanställningen.
Jag läser deras 86 konkreta förslag med nyfikenhet och tycker att Anders Lindberg gör det lätt för sig när han i Aftonbladet (29/8) sammanfattar dem med att integrationen ”görs om helt i mer auktoritär riktning”.
Snarare verkar partiet vilja låta mer repressivt än det faktiskt är. För Gud förbjude att förslagen i den nu rådande tidsandan skulle ramas in som ”stora satsningar”, ”fler möjligheter” eller ”utökade rättigheter”.
I stället älskar media att lyfta fram alla repressiva förslag, trots att de är förhållandevis få jämfört med de progressiva förslagen. Partiet har inget emot detta och väljer själva att betona kraven och förbuden i sin kommunikation.
Förslag om att nyanlända ska förbjudas att flytta till utsatta områden och att språktest ska införas vid nyanställningar inom förskola, omsorg och äldreomsorgen skapar därmed rubriker.
Risken är bara att man inte kommer att ha råd med de större reformerna om man inte omprövar finanspolitiken.
Medan de stora satsningarna och regleringarna av förskolan, skolan och SFI som också föreslås knappt får någon uppmärksamhet. Inte heller förslagen om att höja etableringsersättningen och stärka arbetet mot diskriminering.
Problemet med Socialdemokraternas kravretorik är att skulden för den misslyckade integrationen hela tiden läggs på individerna. De väljer att flytta till fel områden, de vill inte lära sig språket, de tar inte jobben.
Det förstärker i sin tur högerns förklaringsmodell: att det skulle vara invandringen i sig och invandrarnas blotta existens som skapar den svåra segregationen i Sverige.
I själva verket är det invandrarna som drabbas hårdast av segregationen som skapats av bristen på satsningar på bostäder, jobb och skola.
Detta för mig till min andra farhåga gällande Socialdemokraternas nya integrationspolitik. Att för stort fokus ska läggas på den lilla integrationspolitiken och för lite på den stora integrationspolitiken. Både i kommunikationen och den förda politiken.
Den lilla integrationspolitiken är politik som direkt riktar sig till nyanlända i etableringsfasen. Det kan handla om lagen om eget boende (EBO), svenskaundervisning (SFI) eller arbetsmarknadsinsatser för nyanlända.
Den stora integrationspolitiken handlar om de strukturella systemen som berör oss alla. Listor med detaljerade förslag om EBO och SFI kommer varken sätta hjärtan i brand, mobilisera väljarna eller lösa integrationen om vi inte samtidigt levererar full sysselsättning, tillräckligt med bostäder, ett likvärdigt skolsystem och en stark välfärd.
Därför finns det långt fler än 86 integrationspolitiska förslag i sammanställningen, och många av de viktigaste finns i de andra arbetsgruppernas listor. Risken är bara att man inte kommer att ha råd med de större reformerna om man inte omprövar finanspolitiken.
Och när finansieringsfrågan dök upp under pressträffen var Tobias Baudin dessvärre tydlig, och deklarerade att ”på en punkt kommer vi Socialdemokrater inte att förändra oss, det kommer vara ordning och reda i statens finanser.” Det åtstramningspolitiska ramverket ligger alltså än så länge fast, vilket gör det svårt att tala om en ”ny riktning”.
