Folkoperans nya verk Herr Arnes penningar är lika magnifik som konst och som ren motståndshandling.
”Av alla ljud, är operans det dyraste”, lär teatermannen Molière ha sagt. Det är lika sant i dag som då, på 1600-talet. Minst en stjärnsolist, några starka röster, en hel orkester, och dirigent. En opera utan kör är inte värd namnet och därtill förväntar sig publiken både dramaturgi och innovativ scenografi. Bakom den mäktiga ljudbilden hörs även rasslet från sedlar.
Därför känns det obegripligt lyxigt att bevittna en urpremiär av en nyskriven opera samma dag som kulturministern presenterar den fattigaste budgeten på tjugo år. Folkoperan på Hornsgatan i Stockholm har beställt en nyskriven opera med libretto baserat på Selma Lagerlöfs spökhistoria Herr Arnes penningar från 1904 och musik av Peter Nordahl.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Det gastkramande händelseförloppet berättas med ursprungstextens bibliska språkbehandling, med omtag och ett starkt och våldsamt bildspråk.
Historien går så här: Två systrar, Sigrid och Elsalill, lever i Marstrand hos sin förmögne farfar Arne, vars rikedom härrör från en kyrkostöld i det förflutna. Under ett brutalt rån av okända män mördas farfadern, alla tjänare i hushållet och den ena systern. Den andra har lyckats gömma sig och är således vittne och den enda överlevande. Utblottad och ensam ansluter hon till de andra fiskrensarkvinnorna, som viskar om hennes olycka. Två skotska ädlingar dyker upp, varav den ene faller pladask för Elsalill som besvarar hans känslor. Publiken får snart bekräftat att främlingen är systerns mördare. Men då är det redan försent. Elsalill är blint förälskad och drömmer om ett lyckligt liv som fru på andra sidan havet. Skeppet som ska ta dem till ett annat, bättre liv ligger olycksbådande fastfruset i viken och kan inte avsegla, trots att våren har anlänt.
Selma Lagerlöf har förminskande kallats sagoberätterska. I själva verket baseras historien på en verklig historisk händelse och Lagerlöf använder psykologiskt och etiskt den tragiska episoden för att blottlägga människans svaghet att falla för magiskt tänkande för att rättfärdiga avskyvärda handlingar – som att osjälvisk kärlek (Elsalills) ska bota ett hjärta svart av en mördares kval (den skotske främlingen). Förmågan att förklä ett tidlöst mänskligt dilemma, självbedrägeri, tron på kärlekens helande kraft och skräcken för bottenlös ensamhet till en gothig skräckis utan nåd är ett lagerlöfskt adelsmärke.
Om historien utspelar sig under Vasatidens Marstrand, så rör sig det musikaliska uttrycket kring den senromantiska klangvärlden från början av 1900-talet. Det känns som att Peter Forsdahl lyssnat mycket på Gustav Mahler och Arnold Schönberg när han komponerat. Inte dumt att inspireras av en musikalisk inriktning som borrade ner sig till tidsandans understa nervtrådar och dolda sår. De dova dissonanserna inom ett begränsat, ångestfyllt malande omfång speglar den djupfrysta isoleringen. Endast de två systrarnas ljusa skrin bryter sig då och då igenom ishöljet. Det gastkramande händelseförloppet berättas med ursprungstextens bibliska språkbehandling, med omtag och ett starkt och våldsamt bildspråk. De kvalfyllda duetterna mellan huvudpersonerna, varav en är en vålnad, ramas in av fiskrensarkörens kallt silvriga harmonier.
Det är svårt att hitta något att anmärka på i det nya verket. Även scenografin spelar skickligt på den bohuslänska blåheten, de blodiga gengångarscenerna är återhållna men effektfulla och låter realismen bryta av mot en estetik hämtad från filmens barndom och Mauritz Stillers filmatisering av Herr Arnes Penningar från 1919.
Kanske är det så här som kulturen behöver bete sig, fortsätta att dödsföraktande och kompromisslöst sätta ribban skyhögt och anse överflöd som ett nödvändigt villkor för skapande.