I Sverige har facken varit skeptiska till arbetarägda företag. I stället är det regeringen som vill förenkla ägarskiften till personalen. Det är synd att vänstern inte äger frågan.
”Skulle vi inte kunna driva det här själva?” Den frågan ställde sig några anställda på Volvo personvagnar i slutet av 00-talet. Ford ville göra sig av med bolaget och det lokala akademikerfacket fick en idé – det borde köpas upp av de anställda.
Avsaknad av ekonomisk och juridisk infrastruktur gjorde dock att fackklubbens nystartade aktiebolag inte fick in nödvändigt kapital. Affären gick i stället till kinesiska Geely, ägt av en ensam miljardär.
Historien om hur Västsveriges stolthet nästan blev personalägt inleder Patrik Witkowskys nyutgivna bok Vi kan styra oss själva: En bok om ekonomisk demokrati (Atlas förlag). Boken väcker förhoppningsvis den slumrande svenska debatten om ekonomisk demokrati till liv.
Trots att vi tar den politiska demokratin för given, framstår ett demokratiskt arbetsliv som en utopi. Ernst Wigforss uttryckte det på sin tid som att vi blivit ”politiska medborgare” men ”ekonomiska undersåtar”. Sedan dess har inte mycket hänt.
Personalägande må vara ovanligt i Sverige, men inte runt om i Europa. I kapitalismens högborg USA arbetar nästan tio procent av den privata arbetskraften i ett personalägt företag. I stället för att styrelse tillsätts och vinst fördelas genom principen ”en aktie en röst”, är det ”en anställd en röst” som gäller.
De personalägda bolagen omger sig av udda vänner. I Sverige drivs frågan av Kristdemokraterna och S-föreningen Reformisterna. I USA av såväl hårdföra republikaner som senator Bernie Sanders.
Trots att vi tar den politiska demokratin för given, framstår ett demokratiskt arbetsliv närmast som en utopi.
Medan det från vänster handlar om att jämna ut den ekonomiska makten, sprida förmögenheter och förbättra villkoren i arbetslivet, värdesätter högern ägandet som motiverande kraft. Oavsett politisk färg så är personalägande god landsbygdspolitik. Livskraftiga företag som riskerar att läggas ned eller flyttas när nuvarande ägare drar sig tillbaka, kan överleva vid ett ägarskifte till de anställda.
I förordet citerar statsvetaren Bo Rothstein forskning som visar att personalägda företag i genomsnitt är mer produktiva och uthålliga, betalar högre löner och pensioner, har lägre personalomsättning och högre arbetstillfredsställelse. Som av en händelse bryr vi oss alltså mer om något som tillhör oss, än osynliga aktieägare.
Hur kommer det sig då att personalägande är så ovanligt i Sverige? Witkowsky, som också är medgrundare till Centrum för personalägande, ger flera potentiella förklaringar. Historien mynnar oavsett ut i något väldigt konkret – avsaknad av ekonomiska och juridiska stödfunktioner. Att göra ett ägarskifte är helt enkelt för svårt.
Ett viktigt första steg skulle vara att införa en svensk version av den amerikanska finansieringsmodellen. Det innebär i korthet att personalen företräds av en juridisk person som har möjlighet att uppta lån för förvärvet med bolaget som säkerhet. På så sätt övergår ägandet utan att de anställda står den ekonomiska risken. Personalförvärv borde dessutom främjas genom skattelättnader och fördelaktiga krediter.
Geely köpte Volvo för 13 miljarder. I dag är bolaget värt över 100 miljarder. I en alternativ historia skulle frukterna av tiotusentals västsvenskars arbete tillfallit dem själva – inte en kinesisk miljardär. Vi är bara ett par politiska beslut bort från en framtid där det kan bli möjligt
Ekonomisk demokrati borde vara ett av arbetarrörelsens självklara mål. Så var också fallet under 1900-talets första del, för att sedan trängas undan av samförståndsanda och fokus på socialpolitik. Efter det uppsving som ledde till förslagen om löntagarfonder – vilka skulle förvaltas av fackföreningar och därför inte ska förväxlas med personalägande – har frågan om att ta makten över arbetsmarknaden tyvärr tystnat inom vänstern.
I stället kommer nu ett förslag om personalägda företag från oväntat håll. För tro det eller ej – men bland Tidöavtalets brunblå vatten går det att fiska upp bra förslag. Där stadgas att ”ägarskiften […] till personal bör förenklas och underlättas för att inte livskraftiga företag ska läggas ned i onödan.”
Statsministern tar varje tillfälle att påtala hur regeringen ”får saker gjorda” – men än har ingen utredning tillsatts om förutsättningarna för personalägande. Nu när regeringen suttit halva sin mandatperiod behöver vi lägga in ytterligare en växel för att blockera så mycket som möjligt av deras repressiva samarbetsavtal. Förutom för klausulen om personalägande – där vi borde göra precis tvärt om. Väljer den värsta regeringen i svensk modern historia att ta steg mot ökad ekonomisk demokrati, är det inte mig emot.
