Tobias Billström är inte längre utrikesminister. Det var väl bra. Hans pressekreterare Anna Erhardt skrev ett personligt hejdå på Linkedin om utrikespolitik som avhandlats i tågvagnar mellan Polen och Kiev, om sprit och sommarstugor, fermenterad haj på Island och allt det andra. Som ”att försöka förstå sig på situationen i Mellanöstern och bidra med en lösning”.
Va?

Där kom den i oväntad form, bekräftelsen på att magkänslan hade stämt. Inte bara ”förstå” utan ”försöka förstå”. Den svenska reaktionen på Israels svar mot Hamas har vägletts av kompakt okunskap.

En av de många känslor som vi tvingats hantera under det senaste året är maktlöshet – eller maktens bortvända arrogans. Dess enfaldiga förståelse av världen. Dess förenklingar och förhalningar. Dess oförmåga att fatta rätt beslut.

En tjänsteman med insikt i effekterna av Sidas beslut att frysa stödet till Unrwa berättade för mig på ett informellt möte i Gamla stan i somras om förstörda relationer med organisationerna i Gaza. Hur kan ni lämna oss i sticket? Nu?

Det är vanligt att nya studenter jag undervisar på universitet upplever analys och egna slutsatser som tyckande. Även andras analyser. Det känns subjektivt, säger de skeptiskt. Över åren tränar de upp sina analytiska färdigheter, vilket ju är poängen med studierna. Men ministrarna verkar inte göra samma resa.

I samband med riksmötets öppnande 10 september sade den nya utrikesministern Maria Malmer Stenergard till Aftonbladet att frågan om Israels svar på Hamas terrorattack är en fråga för domstolar. Vad är politiken?

Kvar finns människorna i rörelsen: demonstrationerna, manifestationerna, namninsamlingarna. Stödet vi ger varandra. Trösten.

Ibland ropar vi ‘Netanyahu, småbarnsslaktare’. Det är grovt. Men inte lika grovt som morden.

Det här året är vi många som minns årstiderna genom folkmordet. Det var kallt i december, solen hann alltid att gå ned före demonstrationen var framme vid ambassaden på Djurgården. I juli var det dammigt och varmt. En fraktion har brutit sig ut. Säkert flera som jag inte känner till. Rörelsen klyvs.

Ibland ryser jag när demonstrationståget skriker ”krossa sionismen”. Vilken sionism, tänker jag? Vilken del av den? Det ekar så hårt mot husfasaderna.

Vänd er till era makthavare i stället, tänker jag. Vad tjänar det till att skrika slagord mot en nedsläckt ambassad? Samtidigt, ropat från djupet av vissa själar är det den allra sannaste sanningen, det enda som går att säga som inte skorrar falskt.

Vi är så många och så olika. Orden tar så olika form i våra munnar. Palestinarörelsen är anklagad, splittrad, oense. Vissa är radikala, andra pragmatiska. Världsfrånvända? Mesiga? Hur kan det inte vara så när så mycket står på spel.

Den första demonstrationen var på Sergels torg några dagar efter Hamas terrorattack. Under oförlåtande brungrå himmel stod själar sida vid sida. Tystnad, ångest. Så många döda redan. Kramar. Är du också här?

Ibland ropar vi ”Netanyahu, småbarnsslaktare”. Det är grovt. Men inte lika grovt som morden. Ibland ropar vi ”Palestina, Palestina. Dina bekymmer är också mina”. Rörelsen binds samman av solidaritet. Ett ord som känns vintage.

Det är Palestinas förbannelse att det är så vackert. Det är så satans vemodigt när solen sänker sig över Medelhavet och kullarna byter färg från gröna och bruna till en färg som inte har ett namn. Det är så magiskt skönt och friskt att vada genom smaragdfärgade oaser som springer fram ur djupa klippdalar. Be mig inte berätta om när mandelträden blommar i februari.

Ja, Palestinarörelsen är mångröstad. Solidaritet kräver inte detaljerad samsyn. Men i motsats till den distanserade ickepolitiken som förts från svenskt håll utgörs dess kärna av erfarenhet. Det är ett underskattat begrepp.

Jag är rädd att politikerna saknar erfarenhet och därmed förståelse. I de stunderna är jag tacksam för varenda människa som tågar framåt i leden vecka ut och vecka in. Oense och förenade.