Efter en kortvarig övergångsregering och förnyade förhoppningar om demokratisering utbröt sedan ett brutalt krig mellan två muslimska krigsherrar: general Abdel Fattah al-Burhan, ledare för Sudans väpnade styrkor (SAF) som fortfarande är nominell statschef, och Mohammed Hamdan Dagalo (eller Hemedti, som betyder ”lille Mohamed”), befälhavare för Rapid support forces (RSF) och en av landets rikaste personer.

RSF ligger bakom några av de värsta grymheterna i den nuvarande konflikten, inklusive massakern i Khartoum den 3 juni 2019, då över 120 demonstranter dödades, hundratals skadades, tusentals kvinnor våldtogs och många hem plundrades. Mer nyligen satte Dagalos styrkor igång en ny våldsspiral, då de den 15 april 2023 inledde ett brett angrepp mot SAF-baser över hela landet, inklusive i huvudstaden Khartoum.

Det påminner oss om en sorglig sanning i många utvecklingsländer: naturresurser är lika ofta en källa till våld och fattigdom som de är till fred och välstånd.

Även om båda sidor uttrycker ett vagt stöd för demokrati så tar ingen sådana påståenden på allvar. Vad de menar är: ”Först måste vi vinna kriget, sedan får vi se.” Detta är en förståelig ståndpunkt. För alla inblandade kan en mestadels välvillig diktatur som Paul Kagames regim i Rwanda vara det bästa att realistiskt hoppas på.

De yttre krafternas roll komplicerar saken ytterligare. Till exempel har den ryska Wagnergruppen, Libyens nationella armé och Förenade Arabemiraten enligt uppgift försett RSF med militära förnödenheter, helikoptrar och vapen i en omfattning som har gjort att RSF är bättre beväpnat än SAF. Samtidigt har SAF sökt efter egna uppbackare, inte minst Kina.

Men RSF har en annan stor fördel: Dagalo kontrollerar en region med stora guldreserver som gör att han kan köpa alla vapen han behöver. Det påminner oss om en sorglig sanning i många utvecklingsländer: naturresurser är lika ofta en källa till våld och fattigdom som de är till fred och välstånd.

Det främsta exemplet är Demokratiska republiken Kongo, som länge har lidit på grund av sina reserver av kritiska mineraler, diamanter och guld. Utan dem skulle det visserligen fortfarande vara fattigt, men också lyckligare och fredligare. DR Kongo är också ett exempel på hur det utvecklade väst bidrar till att spä på orsakerna bakom massmigrationen. Bakom stereotypen om ”primitiva” etniska passioner som än en gång blossar upp i det afrikanska ”mörkrets hjärta” går det att urskilja den globala kapitalismens omisskännliga konturer.

Efter Mobutu Sese Sokos fall 1997 upphörde Demokratiska republiken Kongo att existera som fungerande stat. Den östra regionen består nu av en mängd territorier som styrs av lokala krigsherrar, vars arméer utpressar och drogar barn och gör affärer med de utländska företag som exploaterar regionens mineralreserver. Denna ordning gynnar båda parter: bolagen får gruvrättigheter utan att behöva betala skatt och krigsherrarna får pengar till vapen. Många av mineralerna hamnar sedan i våra bärbara datorer, mobiltelefoner och andra högteknologiska produkter. Det är inte lokalbefolkningens ”barbariska” seder som är problemet, utan de utländska företagen och de rika konsumenter som köper deras produkter. Om man tar bort dem ur ekvationen faller hela skapelsen med etnisk krigföring samman.

DR Kongo är inget undantag, vilket framgår av den faktiska uppdelningen – eller snarare ”kongofieringen” – av Libyen efter Natos intervention och Muammar Gaddafis fall 2011. Sedan dess har en stor del av Libyens territorium styrts av lokala väpnade gäng som säljer olja direkt till utländska kunder, vilket påminner oss om kapitalismens förmåga att säkra en stadig tillgång till billiga råvaror. Det är därför så många stater som lider av resursförbannelsen fortfarande befinner sig i kris.

Det tragiska resultatet är att ingen part i de pågående konflikterna är oskyldig eller rättfärdig. I Sudan är det inte bara RSF som är problemet, utan båda sidor spelar samma brutala spel. Situationen kan inte reduceras till ett ”bakåtsträvande” folk som inte är redo för demokrati, eftersom det i själva verket handlar om den fortsatta ekonomiska koloniseringen av Afrika – inte bara av västvärlden utan även av Kina, Ryssland och rika arabländer. Vi bör inte förvånas över att Centralafrika i allt högre grad domineras av ryska legosoldater och islamistiska fundamentalister.

Den grekiska politikern Jannis Varoufakis har skrivit välformulerat om kapitalismens övergång till ”teknofeodalism”, vilket framgår av de stora teknikföretagens faktiska monopol på sina respektive marknader. Länder som Sudan och DR Kongo ligger dock närmare medeltidens feodalism. Faktum är att båda beskrivningarna är sanna: vi lever i allt högre grad under en kombination av högteknologisk och analog feodalism. Det är därför Hemedti, i ännu högre grad än Elon Musk, förkroppsligar vår tid.

Texten är tidigare publicerad av Project Syndicate.
Översättning: Jonas Elvander