Akbars debut spritter av ungdomlig livskänsla och kärlek till berättarkonsten. Ella Petrini har läst Martyr!
Det finns många sätt att umgås med döden. Cyrus Shams, protagonisten i Kaveh Akbars debutroman Martyr! (Random house, 2024) har provat de flesta. Han har förlorat bägge sina föräldrar och fram till nyligen balanserat på missbrukets knivsegg. Han skriver poesi om martyrskap och har självmordstankar. Hans extraknäck? Att spela döende patient i rollspel på läkarutbildningen.
Cyrus mamma Roya dör bara månader efter hans födelse, i en amerikansk missilattack som av misstag träffat ett iranskt passagerarplan. Pappa Ali och Cyrus flyttar till Indiana, USA, men lever i ruinerna av mammans död. Ali kämpar sig kvar i livet för sin sons skull, med ett arbete i en kycklingfabrik som försörjning och ginflaskan för att döva sorgen om kvällarna. Han dör av en stroke under Cyrus andra år på college. Det tolkar Cyrus som att pappan anser sin plikt som förälder avslutad och därför släppt det sista taget om livet.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Cyrus är besatt av tanken på en betydelsefull död – ett döende som har agens och får effekter i världen, egentligen själva antitesen till död. Han ser sin mammas död som trivial ur ”imperiets synvinkel”. Som ett av många offer i ett geopolitiskt spel blev hennes liv reducerat till ett passagerarnummer på ett flygplan. Pappa Ali dör i en stroke, utled efter att ha slitit på en kycklingfabrik dagarna i ända, vad Cyrus kallar en anonym död, som ändå bär på spår av klassamhällets osynliga våld. Cyrus upptagenhet vid martyrskap kan tolkas som ett uttryck för ungdomlig naivitet, men har i själva verket en djupare, mer politisk botten. Här finns en vrede mot kapitalismens likgiltighet inför mänskligt liv, och Akbar använder martyrskapets mytologi för att söka efter vad som ändå gör ett liv meningsfullt.
Mitt bland alla ord lyckas Akbar med sitt uppdrag – att nå fram till läsaren.
När han berättar för vännen Zee om sin plan på att skriva en bok om martyrskap föreslår denne en resa till New York, där en iransk konstnär, Orkideh, gör ett perfomance av sitt döende i bröstcancer på ett galleri, ett annat sätt att fylla döden med mening. Som ett orakel träder Orkideh in i Cyrus liv och i boken, och fördjupar allt.
Akbar förmedlar karaktärernas existentiella funderingar över livet, döden och kärleken. Tilltalet påminner mig om ungdomsromaner, vilket låter som en diss – det är det inte! Läsupplevelsen är som att gå in på ett nöjesfält, saker händer i varje hörn. Texten är brokig, skiftar perspektiv från Cyrus, vännen och ibland älskaren Zee, till föräldrarna Ali och Roya. Vi får ta del av Cyrus dikter från dokumentet bookofmartyrs.doc och absurdistiska drömsekvenser där såväl Donald Trump som poeten Rumi figurerar. Oftast fungerar det – det finns ett högre syfte med utvikningarna. Men ibland blir det långrandigt, som i avsnitten om farbrodern eller i Cyrus utläggningar om beroende och nykterhet.
Boken spritter av energi och kärlek till berättarkonsten. Samtidigt finns en medvetenhet om språkets nyckfullhet. I ett av bokens finaste partier beskriver Orkideh skillnaden mellan kommunikation och språk. Språket är fullt av ”skräp”, bokstäver och utfyllnadsord som liknar de överflödiga delarna av dna-kod. Bara en liten del av det vi säger och skriver är egentligen nödvändigt för förstå varandra.
Det är en maximalistisk roman, som inte räds det sentimentala eller det storvulna. Ändå blir det aldrig pretentiöst, det finns humor och en samtida självdistans. Mitt bland alla ord lyckas Akbar med sitt uppdrag – att nå fram till läsaren.
