En utredning visar på systematiska brister i rättssäkerheten när Migrationsverkret utreder asyl. Myndigheten bedömer olika i olika delar av landet – och kritiseras för sin behandling av hbtq-personer och religiösa konvertiter.
– Det finns inget jag kunde ha sagt annorlunda. Ett beslut var redan taget för mig innan jag gick in i domstolen. Jag är maktlös, som asylsökande tillhör jag bottenskiktet, säger Davita, 35, till SVT.
Hon är lesbisk, gift med sin svenska fru Ebba, och ska utvisas till ett Uganda som straffar homosexualitet med döden. Trots det har hon fått sin asylansökan nekad, då hon inte lämnat en ”tillräckligt samlad och detaljerad berättelse” som bevis på sin läggning eller förföljelse.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Migrationsverket har länge kritiserats för sin hantering av både hbtq-flyktingars och religiösa konvertiters asylärenden, med fokus på ”inre processer” där personen utförligt ska beskriva hur de kommit till insikt om sin identitet. I stället för att utgå från mer konkreta erfarenheter i bedömningen av skyddsbehov ställs höga krav på att visa känslor och resonera personligt om sin läggning, sitt kön eller sin tro.
Aino Gröndahl (bilder), asylrättsjurist på RFSL, ligger bakom flera omfattande rättsutredningar i ämnet.
– ”Trovärdighetsbedömningarna” strider mot både svensk och internationell rätt. De baseras på stereotypa föreställningar om hur hbtq-personers liv förväntas vara, vilket leder till att personer med rätt till skydd inte får det om de inte kan beskriva de här förväntade livserfarenheterna.
Hennes rapporter hänvisas till i ”Många öar små”, Statskontorets nya granskning av rättssäkerheten hos Migrationsverket. Rapporten är den senaste i sitt slag sedan 2014.
– Vårt material pekar mot att enhetligheten brister i bedömningen av asylärenden. Det är tydliga skillnader mellan regionerna, säger Martin Johansson, utredare på Statskontoret, till Flamman.
– Den interna rättsliga styrningen har minskat, vilket ger större utrymme åt handläggare och beslutsfattare att utreda olika i olika delar av landet. Det saknas en systematisk nationell uppföljning av den rättsliga kvaliteten.
Enligt utredningen har myndighetsledningen prioriterat andra saker än rättssäkerhet sedan 2015.
– Man har fokuserat på handläggningstider, och det har att göra med att myndigheten efter 2015 fått mycket kritik för att de varit långa, förklarar Martin Johansson.
Carl Bexelius (bilden), rättschef på Migrationsverket, säger till Flamman att han tagit del av kritiken.
– Att kedjan mellan generaldirektören och verksamheten är bruten, det som beskrivningen ”många öar små” pekar på, är allvarligt. Vi måste göra den centrala uppföljningen mer robust.
Aino Gröndahl är lättad över att man belyser frågan, men uttrycker också viss besvikelse.
– Det var bra att man gavs uppdraget att utreda det här, men synd att fokuset blev så snävt. De har inte tittat på andra aspekter av bedömningarna än enhetlighet, som ifall de över huvud taget är lagliga.
Den så kallade DSSH-modellen – som står för difference, stigma, shame, harm – har använts för att bedöma ”trovärdigheten” i fall som Davitas sedan 2012, och lyfts i Statskontorets utredning. Man menar att modellen från början var menad som ett stöd för handläggare, men att den i dag används mer som en checklista.
– De ärendena är särskilt svåra att bedöma i. Det kräver att man har viss utbildning och erfarenhet för att kunna göra det på ett bra och enhetligt sätt. Det vi sett är att ledningen inte ställer tydliga krav på handläggande enheter att använda de verktyg man har, säger Martin Johansson.
– Vi måste hela tiden utveckla våra arbetssätt. Vi har uppdaterat både utbildningar och interna rutiner från att komma bort från den här sortens tillämpning, säger Carl Bexelius, som också vill betona att modellen infördes efter kritik mot det tidigare arbetssättet.
Statskontoret föreslår inte någon extern tillsyn för att åtgärda bristerna, utan vill hellre se att Migrationsverket stärker sina interna rutiner. Aino Gröndahl är tveksam.
– Vi har gett de här rapporterna till Migrationsverket sedan 2020, och de har aldrig sagt emot oss, utan alltid välkomnat våra granskningar. Så sent som i år satt vi i ett möte med en biträdande rättschef som verkade chockad över hur det såg ut. Det finns uppenbarligen en okunskap om hur handläggarna och beslutsfattarna faktiskt gör bedömningen, och jag har svårt att se varför man inte skulle ha extern tillsyn, när den interna hittills inte lyckats.