Hemmet har blivit en vara, där inget riktigt liv ska pågå. Kontraktet på Kulturhuset Stadsteatern tar sig an bostadsmarknaden som gotisk spökhistoria – men slutar i antiklimax.
De flesta av oss som harvat runt på andrahandsmarknaden har skräckhistorier. Min märkligaste är när min första pojkvän hittade en lägenhet på Blocket som tillhörde en äldre man. Vi hade aldrig någon kontakt med mannen. Dottern som hyrde ut den påstod att han tillbringade vintrarna utomlands, jag tror inte att mannen visste om sina nya hyresgäster. Känslan var att han bara hade gått ut ur lägenheten den ena dagen, och vi in nästa. Släktfotografierna hängde kvar, använda rakhyvlar låg framme, det var smutsigt. En gång plockade dottern upp oss en gång i sin bil och bad oss betala hyran i förskott, i kontanter. Jag undrar vad hon behövde pengarna till.
Kontraktet, en nyskriven föreställning på Kulturhuset Stadsteatern, av dramatikern Isabel Cruz Liljegren (bilden), tar sin utgångspunkt i bostadsmarknadens fasor. Föreställningen undersöker hur osäkerheten tvingar oss till anpassning och foglighet, till och med i det egna hemmet.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Albin, spelad av Victor Iván, är överlycklig över att ha landat ett förstahandskontrakt i Vällingby centrum, noll minuter från tunnelbanan. Hyran är visserligen 10 000 kronor i månaden – marknadsanpassad – och fyra förskottshyror ska in. Stör han blir han vräkt med omedelbar verkan. Det ska inte vara några problem eftersom han ”inte har några vänner” och att ingen, inte ens hans mamma kommer att komma på besök. Lägenheten, gestaltad av scenografen Toni Tora Botwid, är sparsamt möblerad och ödslig, med vitlackade möbler och grårandiga lakan. Den ordningsamme Albin flyttar in med sin imponerande växtsamling.
Spänningen stegras snyggt under föreställningens gång, men när upplösningen kommer blir det något av ett antiklimax.
Grannarna, Oliver Andersson och Janna Granström, knackar på i tid och otid. Kostym och mask leker fint med alldaglighet och skräckelement, clownaktiga sminkningar, långa hårsvall. Albins telefon ringer oavbrutet. Hans spansktalande mamma är inlagd men Albin vägrar träffa henne – ”rötterna växer ut igen om man klipper av dem”, säger han. Vi förstår att förskjutandet av mamman också innebär ett förnekande av delar av Albins identitet. Sedan händer något. Det rinner blod ur kranen och växterna dör. Skor och kläder som verkar tillhöra den förra, numera försvunna hyresgästen Nabil dyker upp vid hans dörr. Albins enmannapodd ”Kontraktet” om hans jakt på bostad, får byta namn till ”Dödskontraktet”. Hjärnspökena har tagit verklig skepnad.
Lola Zackow, som står för regin, är också konstnärlig ledare för Sveriges Radios ljuddramatik – vilket märks. Hon har gjort en föreställning där ljudet får en särskild plats. Publiken får hörlurar och genom dem förmedlas en mångbottnad ljudbild, som ger en underton av obehag. Krukor som krossas, dörrar som smälls igen, steg i korridoren – ljudet skruvas upp och kryper in under skinnet.
Cruz Liljegrens pjäs skildrar hur hemmet har blivit en vara där inget riktigt liv egentligen ska pågå. Den ansluter sig till en skräcktradition där fasorna är vardagsnära och politiskt laddade. Föreställningen påminner mig om den argentinska författaren Mariana Enriques gotiska skräcknoveller, där samhällets fördrivna hemsöker och hämnas en värld som försöker glömma dem.
Men handlingen sviktar. Spänningen stegras snyggt under föreställningens gång, men när upplösningen kommer blir det något av ett antiklimax. Sensmoralen, om att bjuda in andra människor i livet och inte anpassa sig till döds, är fin men räcker inte hela vägen. När jag till sist tar av mig hörlurarna och lämnar salongen är det med känslan av att allting var lite för lätt.