Jag ska aldrig dö!”

Spelas i dokumentären gör däremot Ebba Gröns ”Vad ska du bli”, och Rågsved är filmens hemma. Filmaren Westerlund tittar själv in i kameran och konstaterar, med en blandning av lakoniskt tonfall och förvåning, att nu är han pensionär. Hur fan gick det till? Vad gör man nu? Det han ser runt om sig, hos sina vänner och gamla kärlekar är både allmängiltigt och, som allas våra liv, speciellt.

Ja, hur gör man då, hur lever man igenom en episkt obekväm pensionsavtackning på Posten efter 37 år?

Filmen börjar i blottade mansarslen, mopeder, glädje, mellanöl och jeans. För mig som föddes så sent 1960-tal är det ett lätt igenkännligt 1970-tal. Skivbackarna är välfyllda och ofta med på bild, liksom furumöblerna. Polarna heter ”Micke”,”Kurre” och ”Hasse”. Med stillbilder och tidiga filmklipp får vi hänga med till den förort som har en särskild status, som en av punkens födelseplatser. Hur mycket jag själv än uppskattar detta punkens kulturarv ser jag också värdet i att filmen påminner om den tidens sociala problem i allmänhet; sårbarheten för alkohol och droger drabbade somliga hårt, även om, som Klarin Gullström säger i filmen, det nog var ”en otroligt gynnsam tid att vara ung”.

Men filmen stannar vare sig i 70-talets betong eller i dess varma kollektiv, utan fortsätter att med förundrade ögon beskriva hur de flesta i gänget – de som överlevde – nu bor på landet. De första bilderna visar ungdomar som tror och känner att nu lyfter de från marken, nu hittar de sina egna, självvalda gemenskaper. Filmbilderna från i dag låter samma människor berätta om känslan av att nu se världen fortsätta att förändras, men kanske känna sig själva bromsa in. Står de rentav still?

Lite fragmentariskt blir det allt – vad gjorde filmarens pappa i bild? Säkert missar vi som inte är en i gänget en del av djupen Westerlund vill förmedla, men jag är övertygad om att man inte behöver vara gammal punkare för att känna igen sig i funderingarna över vilken gång som kommer att vara den sista; sista gången man kommer upp på hästen, sista dagen på jobbet, sista gången man ligger med någon.

Ja, hur gör man då, hur lever man igenom en episkt obekväm pensionsavtackning på Posten efter 37 år? Hur orkar man gå vidare om både en pappa och en bror tar livet av sig? Att hunden som man skulle leva ihop och åldras med dör? Man begraver den, som Klarin Gullström gör. Man låter barnbarnen sjunga en sång, och man fortsätter att promenera. Fortsätter, som det heter i ”vad ska du bli”, att vara rebell. Kanske är det det som är själva levandet.

Finast blir filmen när grabbarna – jag menar farbröderna – hjälper varandra med ögondropparna och pratar om att det gör ont när man tar sprutor.

Reträtt erbjuder inte någon samlad filosofi, ingen djuplodande rådgivning till oss som tassar i fotspåren efter gänget från Rågsved. Men den känns rimlig, som glädjen hos en punksingel. Ta det lugnt. Ha kul. Sluta knarka i tid. Planera inte så mycket. Ta dagen som den kommer. Fortsätt att vara vänner. Och glöm för fan aldrig bort var du kommer ifrån.