Mussolini är på många sätt den mest intressanta men också minst förstådda av 1900-talets diktatorer. Son till en syndikalistisk hovslagare, och en brinnande revolutionär i den italienska arbetarrörelsen. Två årtionden senare: Hitlers stora förebild, imperialist i Etiopien och känd för att hälla ricinolja spetsad med frätande syra i sina meningsmotståndares strupar.

Samtidigt är Mussolini paradoxal: hans brist på blodtörst är omvittnad, han hade inte smak för Lenins abstrakta våld i form av massvält, han vämjdes av den tyska antisemitismen och tog emot tusentals judiska flyktingar fram till 1938. I slutet av sitt liv satt han i Salórepubliken och översatte Stendal. Mussolini var kort sagt något annat än Stalin och Hitler. Ja, rentav än den puckelryggige förförare som Thomas Mann framställer i novellen Mario och trollkarlen (1930) – troligtvis det mest stilbildande porträttet av Mussolini. Där en illusionist får en småstad att följa hans befallningar när han slår med sin ridpiska.

Maurizio Serra har ett gediget cv bakom sig. Diplomat, medlem av franska akademien och Goncourtprisvinnare. Mysteriet Mussolini – i fin översättning av Sofia Warkander – är en gedigen lunta på 522 sidor där författaren gått till leggen. I förordet påstår Serra rentav att boken inte är en traditionell biografi, utan ett försök att ”blottlägga ett mysterium”.

Nåväl, paradoxal var han nog – men något mysterium framstår Il duce knappast som. Och nog är det en ganska traditionell biografi: den påminner om ett shakespeareskt kungadrama där protagonisten gör allt för att klamra sig fast vid makten. Och så till slut står han där och ropar ”ett kungarike för en häst”. I Serras tappning blir diktatorn nermejad med sin älskarinna av kommunistiska motståndsmän. The End i bloddrypande bokstäver.

Med detta sagt är Mysteriet Mussolini finfin idéhistorisk infotainment, kryddad med militaria. Det Serra gör så bra är att han lyckas betrakta fascismen bakifrån, från 1800-talets horisont. För det man bör komma ihåg är att Mussolini formade fascismen som en klump obearbetad lera – han var inte bara störst, utan först. Samtidigt framstår hans projekt som en kulmen av seklets stridslystna individualism, företrädd av Nietzsche, Wagner och Le Bon, populär inom både arbetarrörelsen och högern. Diktatorn var den som bestyckade tron på den ensamma individen med tunga vapen.

Mussolini börjar sin bana som skribent och tidningsmakare för den revolutionära arbetarrörelsen. Men i slutet av första världskriget sker en vändning och han börjar drömma om en ”nationell revolution”. 1922 sker svartskjortornas ”marsch mot Rom” och Mussolini tar makten ett decennium före Hitler. 1935 invaderar han Etiopien av imperialistiska – snarare än koloniala – skäl och förebådar på så sätt tredje rikets idé om ”Lebensraum”. Även raslagarna är han först med att införa 1938 – trots att han troligen inte var rasist. Här får man lust att vända på Marx gamla uttalande om att historien upprepar sig: först som fars, sedan som tragedi. Hitler beundrade honom ända in i krigsbunkern, men själv kände Mussolini vämjelse inför den österrikiska barbaren.

På ett liknande sätt slås man av fascismens paradoxala förhållande till folkmassan. Stigen ur en genuin folkrörelse, men med målet att ställa den ensamma individen i centrum. Mussolini är på många sätt den som gick längst i denna strävan. Runt honom fanns inte ens någon Goebbels eller Himmler, inte någon Pétain eller Brasillach. Bara han – diktatorn allena. Serra skulle aldrig vulgarisera sin text med paralleller till samtida högerpopulister, men själv kan jag inte låta bli. Jag ser Trump framför mig med sina urdruckna colaburkar och monumentala ensamhet i ovala rummet. Talar vi bara om rasismen, bigotteriet, ”elakheten” kommer vi aldrig att förstå fascismens ideologiska dna. Den aggressiva individualismen – sprungen ur 1800-talet – är dess starkaste gen.

Den som vill förstå hur Mussolini kunde nå sina politiska framgångar bör i stället söka sig till historiematerialistiska analyser.

Men även om Serra med bravur lyckas blottlägga fascismens ideologi så innehåller Mysteriet Mussolini få ledtrådar till diktatorns politiska framgångar. Gång på gång upprepar författaren att Mussolini ”ljuger” och ”intrigerar” sig till tronen. Som läsare får man nästan känslan av att Serra delar Mussolinis syn på makten: folkmassan är en lättledd skock, homo homini lupus. Så såg också Thomas Manns borgerliga analys av Mussolini ut i Mario och trollkarlen. Varför kunde diktatorn förleda en hel stad? Jo, för att ”folket” är just den där dumma massan som Le Bon beskrev (och Mussolini inspirerades av).

Det duger inte. Den som vill förstå hur Mussolini kunde nå sina politiska framgångar bör i stället söka sig till historiematerialistiska analyser: från Arthur Rosenbergs Fascismen som massrörelse till Clara E. Matteis Kapitalets ordning. De visar att Mussolini blir framgångsrik först när han börjar förespråka åtstramningspolitik, avskaffande av 8 timmars arbetsdag och nedskärningar i socialförsäkringarna. Då ansluter sig högerns teknokrater, och fascisterna blir borgerlighetens ”bruna svans”. Det är inte med hjälp av någon ”masspsykologi” som fascismens svarta fana placeras permanent i parlamentet, utan Alberto de Stefanis ekonomiska reformer 1923. Som avskaffar efterkrigstidens progressiva beskattning och olycksfallsförsäkringar.

Om de Stefani kan man dock inte lära sig någonting av Serra – han nämns bara vid ett tillfälle som en ”respekterad ekonom”. Gång på gång poängterar Serra också att Mussolini inte trodde på en ”fri marknad”, och att hans själ därför var ”socialistisk”. Det är en ren villfarelse: kapitalet har väl för sjutton andra ideologier än manchesterliberalismens. Till exempel corporate welfare. Mellan 1927 och 1930 fördubblades vinstkvoten i Italien. Det kan man inte heller läsa sig till hos Serra – trots att det är helt centralt om man vill förstå Mussolinis framgångar.

Detta gör att Mysteriet Mussolini ter sig mera mystisk än vad den borde vara. I boken träder Mussolini in i atlasfodrad pellerin och silverkrycka, förför folket med sin metalliska röst, och lämnar scenen hastigt för mjölkkylen. Lika förhäxande som en trollkarl, lika svårtydd som en hieroglyf. Bakom ridån förblir hans armé av teknokrater.