Vi på landsbygden kräver inte mycket mer än en pizzeria och en fungerande röntgenapparat. Men den urbana vänstern verkar ha glömt bort oss – trots att frågan om Sveriges utarmning är mer explosiv än på länge.
Låt oss gå rakt på sak: 2020-talets utfall kan bero av hur vänstern förstår att hantera landsbygdens besvikelse.
Orden är en travesti på Karl Vennbergs klassiska dikt ”Sju ord på tunnelbanan” från 1971. På en gång kan man höra storstadsvänsterns invändningar: ”Lycka till med att omvända rasistiska plåtslagare som tjänar storkovan! Bättre att satsa på att få kvinnorna i förorterna att rösta rött.”
Och visst, att omvända rassar är meningslöst. Men inte ens i min lilla by på Skaraborgsslätten, där Sverigedemokraterna är största parti, träffar jag särskilt många. De flesta ogillar ojämlikhet och snyltare, vill kunna röra sig fritt och inte bli rånade vid pumpen.
Det finns en storstadsvänster som verkligen inte förstår det – som tror att vischan består av en xenofobisk arbetararistokrati, vilket gör beteckningen ”woke” missvisande. Denna vänster har aldrig varit ”vaken”.
En vänster utan en potent landsbygdspolitik – en socialism på a-traktor, om man så vill – är politiskt irrelevant.
Landsbygdsfrågans tid är nu. Och hos oss i Sverige har missnöjet en särskilt explosiv potential. Vi har störst landsbygd i EU efter Finland. 2,4 miljoner människor lever i utpräglade landsbygdskommuner. 2016, då mätningen gjordes, talade vi mycket om saken i samband med SD:s framgångar. På den tiden gick 9 av 290 kommuner med underskott. Sedan dess har drastiska förändringar skett – till det sämre. 2024 beräknas nästan hälften gå med underskott, och de stora besparingarna tycks oförmögna att rå på inflationen. Bilden är dystopisk: på flera platser är samhället så nedmonterat att invånarna inte ser skymten av blåljuspersonal när de behöver den.
Om vi tycker att rostbältet ställt till det i den amerikanska politiken bör vi städa på egen bakgård innan samma sak händer här. En vänster utan en potent landsbygdspolitik – en socialism på a-traktor, om man så vill – är politiskt irrelevant.
Några som har fattat detta är Reformisterna. I rapporten En ny landsbygdspolitik för Sverige konstaterar man att Socialdemokraterna inte gjort ett omtag i frågan sedan Gunnar Strängs tid som jordbruksminister på 1940-talet. Likt Shakespeares Macbeth har man larmat och gjort sig till – men inte förändrat ett dyft. Det är en välkammad rapport, inspirerad av Joe Bidens Inflation reduction act. Den progressiva kärnan – likt den i IRA – är att gröna industrier ska belönas om de etablerar sig på landet och betala tillbaka till lokalsamhällena. Piska och närproducerad morot!
Många saker är simpla: vår mineralavgift är en av världens lägsta – idiotpolitik från Bildtregeringen – och att höja den, till bara 10 procent i ett första skede, vore en stor sak för de kommuner där man nu prospekterar. Sammantaget bildar dessa reformer – fullt genomförbara av en djärv regering – en samhällsförändrande helhet. Om endast hälften skulle genomföras skulle livskänslan förändras radikalt på landsbygden.
Det fina med oss lantisar är att vi inte begär särskilt mycket. Vi har valt bort storstadens hantverksburgare och vejpbutiker. Vi nöjer oss med en mataffär och en pizzeria. Däremot vill vi ha någon som kan röntga vårt brutna ben, en hygglig skola för ungarna, och någonstans att posta julkorten. Vi vill känna att det finns en omtanke om oss.
När jag växte upp i Skövde på 90-talet fanns det ett ”fritidskort” som gjorde att jag kunde åka till Göteborg för en billig peng, vilket gjorde att jag aldrig kände mig isolerad. Det finaste med Reformisternas rapport är att den innehåller just en sådan omsorg: inspirerade av ”Deutschlandticket” föreslår man en Sverigebiljett med en särskild satsning på barn och unga. Likaså förespråkar man ett ”Sverigebränsle”, där staten upphandlar stora volymer biobränsle som man sedan kan reglera priset på. Att en progressiv regering även måste bry sig om tonåringarna som far runt mellan byarna med ”Rid mig som en dalahäst” dundrande i högtalarna är en central insikt.
Klart är att Reformisternas rapport bör göra Vänsterpartiet gröna av avund. Det är svårt att tänka sig att detta utpräglade storstadsparti skulle kunna producera något lika genomtänkt i landsbygdsfrågan. I takt med att ämnet blir mer explosivt – för det kommer det bli – krävs dock ett större engagemang. Varannan svensk bor i villa. Det beror i mycket liten utsträckning på storstädernas rika förorter. Snarare på att vi är ett land av slättmark, kossor och obemannade butiker. Ett socialistiskt program för vischan är en överlevnadsfråga.
