Kan man sakna ett decennium man inte har något minne av? Lykke Eder-Ekman förförs av Hanna Johanssons kärleksfulla tidsresa på Substack.
Jag är nostalgiker. Skjut mig om ni vill, det är nämligen en stigmatiserad och marginaliserad sjukdom. Den förstör ens liv, gång på gång finner man sig själv hängande på en fyrtiotalist, skrikande ”BERÄTTA OM ALMSTRIDEN”. De skjuter en där och då.
Som tur är finns julhelgerna som tar alla oss sjuka och skadade i sin famn, det är en perfekt tid för nostalgiker. Därför blev jag extra glad när jag hittade Hanna Johanssons julkalender 1999: Ett juläventyr, publicerad på blogg- och nyhetsbrevssajten Substack.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
”Julkalender!?” tänker kanske ni (eller ”Substack!?” för den delen) och antar att jag är en sådan där som har julstjärnan uppe året om och slänger ut granen i april. Det måste ni sluta anta innan det är jag som tar till pistolen. Ja, detta är en julkalender, men allra mest är det ett väldigt roligt tidsdokument. Läs och lär:
När huvudkaraktären Wilma är på väg till restaurang Fyra Knop i Stockholm halkar hon och slår i huvudet. När hon vaknar gör hon det 1999, i ett liv hon inte vet någonting om. Ur detta utvecklar sig snabbt en historia med 1999-bästisen Torbjörn som leder läsaren genom fester på East, kaffe (och cigg) på Lilla Harem och Café Pierrot, första avsnittet av Sex and the city på linjär-tv, oro kring millenniebuggen och många namn man bara kan få av sjuttiotalister, som ”Turid”.
Jag läste 1999: Ett juläventyr varje dag innan jag gick upp ur sängen och sedan lajvade jag nittiotal.
Varje scen är strösslad med rekvisita precis som en bra julkalender bör vara: ”ovanpå sängen låg en glesvävd mörkblå pläd med gula solar och månar, och på nattduksbordet låg en filofax och decembernumret av Bibel. ’THOMAS RUSIAK ROCKAR och pratar brallor med Karolina Ramqvist’”, är bara en av många otroliga meningar.
1999: Ett juläventyr skiljer sig vitt från Johanssons poetiska debutroman Antiken. Att kalendern är publicerad på just Substack vittnar också på många sätt om syftet bakom verket: att ha kul. Det är inget litterärt mästerverk, men det har ingen heller bett om. Behållningen ligger i tiden – i ord som ”filofax” och tanken på att röka inomhus. Det är ett härligt tidsdokument för oss födda efter -99 (förlåt för skryt) som inte bryr oss om ifall något skarvar eller är fel, bara vill mata ett begär som uppstått ur…Ja, vadå egentligen?
Jag vet inte vad det är med 90-talet som gör det så tilldragande. Eller det vet jag visst, men jag kommer inte att vara så pinsam att jag börjar prata om ett mobilfritt samhälle eller drömmen om en stor, central och billig lägenhet. Att få vara journalist på riktigt och vuxen fast man är barn. Det jag vågar säga är att jag använde 1999: Ett juläventyr som medel för en verklig tidsresa. Jag läste den varje dag innan jag gick upp ur sängen och sedan lajvade jag nittiotal. Alltså jag klädde mig i saker som grå yllestrumpbyxor och buffaloskor, till tonerna av Stone Roses. Sminkade mig inte, pratade om kön som konstruktion. Jag gick på julfest på krogen Tranan och såg om Sex and the city, hade på mig en kofta och lagade gino. Mot slutet började jag fundera på att installera fast telefon i min lägenhet.
Att vara nostalgisk är inget val, i alla fall inte om man ska låta bli att bli deprimerad. De som är som jag vet om det, och de som inte gör det äcklas av vår stigmatiserade och marginaliserade sjukdom. Skönt att i alla fall Hanna Johansson fattar.
