Inga hungriga grizzlybjörnar, men däremot tamrenar på altanen och kivande äldre par. I dokumentärserien Vägen till ingenstans ger alla en bit av norr.
Första gången jag besökte ”andra sidan” Torneträsk evakuerades vi under vapenhot med försvarets helikoptrar. Det var en korrupt militär som försökte mörklägga hål i ozonlagret – till vilket pris som helst. Den korrumperade försvarspampen var skådespelaren Peter Haber och evakueringen var en del av tv-produktionen Zonen (1996). Lite överdrivet, men helikoptermanövern var realistisk såtillvida att det (förutom båt på sommaren eller snöskoter på vintern) är enda sättet att ta sig till andra sidan sjön. Väl på plats skiljer det sig inte särskilt mycket från det övriga stuglivet i Norrbotten. Med undantag för en enslig väg.
På 1950-talet påbörjades ett vägbygge med syfte att binda samman Kiruna och Norge. Man började med att lägga väg mellan fem byar mitt på sträckan. Sedan avbröts arbetet hastigt och nu ligger den ensamma vägstumpen på två mil utslängd i vildmarken. Livet i de isolerade byarna längs denna avhuggna sträcka är premissen för filmaren Johan Palmgrens dokumentär Vägen till ingenstans.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Där finns paret som njuter av stugliv, vägföreningens ordförande som gör sitt bästa för att lappa den slitna grusvägen, den unga kvinnan som stör sig på den dåliga mobiltäckningen och de äldre byborna. De som fortfarande minns ett liv som bofasta här på ”andra sidan”. Det blir ett antal separata trådar som sedan ska följas upp. En av dessa är att hockeyspelaren Börje Salmings farfar, Anders Nikolaus Salming, kom från byn Salmi som ligger längs vägen. Det antyds att det är hockeyproffsets hemtrakter. Men mig veterligen växte han upp på Matojärvigatan i Kiruna.
Dokumentären ställer också frågan om vad det skulle innebära att ansluta vägen till resten av världen. Visst vore det lättare om man slapp ta båten över sjön? Själv tvivlar jag på att viljan att ansluta sig till vägnätet är särskilt stor bland stugägarna. Det ensliga livet i obygden är inte bara exotiskt för människor söderut. Även för oss här uppe frodas en romantiserad bild av att vara avskuren från samhällets jäkt och stress.
Formen påminner om långkörare på kabel-tv, sådana program som skildrar det vilda livet i Alaska med ”bildmässig” natur och så får kamerorna rulla. Medan de amerikanska dokusåporna gärna skruvar upp dramatiken så är det lite mer lågmält på andra sidan Torneträsk. Inga plötsliga snöstormar eller hungriga grizzlybjörnar som promenerar in bland stugorna. I stället får vi se en tamren som går runt bland stugorna och ett äldre par som kivas när de lägger ett pussel.
Filmens styrka ligger i all den tid som regissören Johan Palmgren lagt ned i projektet. Att han under tre års tid tagit sig över den blåsiga sjön för att filma stugägarna är beundransvärt. Arbetet har lönat sig. Han lyckas fånga in de där fina vardagsögonblicken som uppstår mellan mor och son, man och hustru och mellan gamla vänner. Ögonblick som man bara kan fånga om man orkar vara den där flugan på väggen.
Trots alla förändringar som sker i norra Sverige, och den påverkan som det kommer att få på resten av landet, så lever vi i norr fortfarande enligt många just ”ingenstans”. Oavsett om våra byar är anslutna till vägnätet eller ej. Och vad som finns på andra sidan av Torneträsk förblir subjektivt. Ni tittare söderut lär fascineras över det ljuva livet i vildmarken. Vi som bor här tycker det är roligt med igenkänningsfaktorn. Det är ju ändå våra bekanta som är med i tv. I slutändan får vi alla det vi kom för att se.
