Som så ofta i fattiga januari kallas sparekonomer fram för att tipsa om matlådor och busspendling. Men det goda livet handlar också om att slösa.
På årets fattigaste dag 2010 inledde den tyska matkedjan Aldi en kampanj för att ”visa hur enkelt det är att ge din familj hälsosamma, varierade och prisvärda måltider”. De anlitade stilbloggaren Natalie Lee som lovade att sprida ”kreativ inspiration” med de matkassar hon fick hem.
Kampanjen avbröts dock snabbt efter att hennes följare påpekat det okänsliga i att lajva utsatt en vecka, med en antydan om att fattigdom beror på dåliga vanor.
Nu är det dags igen. Den 23 januari är här och medierna översvämmas av spartips. SEB:s privatekonom Américo Fernández säger till SVT att ledstjärnan borde vara ”många bäckar små”, ett sparande på allt från mat till kläder. Han får medhåll av Swedbanks privatekonom Arturo Arques, som nämner ”latten på väg till jobbet” och tipsar om medhavd lunchlåda.
Det socialistiska ryggradssvaret är att de skiftar fokus från de strukturella lösningar som behövs, och att de underskattar hur svårt livet är att få ihop som fattig.
Båda saker är sanna, men det andra argumentet är riskabelt. I stället för att acceptera sparhetsarnas premisser borde vi lyfta rätten att slösa.
Att även en fattig har rätt att unna sig. Att flottigt är flott.
Liberaler lyfter gärna fram att vi snart har övervunnit extrem fattigdom – och minskningen från
85 procent år 1800 till under 9 i dag är givetvis dramatisk. Men att människor har mat och vatten är det minsta vi kan kräva. Än sedan om alla i Sverige har råd med havregröt – livet handlar om så mycket mer än det.
Jag vågar påstå att det är slöseriet som definierar oss som människor. Eller ja, många antropologer och filosofer har redan sagt det. Om de förnumstiga sparekonomerna åkte tidsmaskin till stenåldern hade de säkert invänt att uppeldandet av verktyg, boskap och människor inte är privatekonomiskt sunt. De kan nämligen allt om hushållets ekonomi men ingenting om själens.
Men som den franska filosofen Georges Bataille har förklarat behöver vi slösa för att höja oss från djuren. Det är därför vi söker oss till allt från konst och lyxbilar till orgier och slagsmål. Och därför söker vi oss till McDonald’s. Visst är hälsosam mat en klassfråga, men den som påpekar att en kycklingnuggets-middag inte är hälsosam har inte förstått att det är poängen. Att även en fattig har rätt att unna sig. Att flottigt är flott.
Fråga bara eliten. I början av januari förklarade Mark Zuckerberg sina Trumpvänliga ändringar i Meta i ett armbandsur värd nästan 10 miljoner kronor. Och medan världens rikaste män smälter samman med statsmakten för att montera ned landets redan skrala välfärd och arbetsrätt, erbjuds de fattiga att åka med genom att köpa både deras kryptovalutor och deras karnevaliska hat mot minoriteter, liberaler och socialister.
Med detta ständiga memskådespel hoppas de att vi glömmer våra materiella behov, medan västvärldens vänsterrörelser omvänt har allt svårare att tilltala väljarnas passioner. Vilket inte är konstigt när socialdemokratin ständigt hyllar de strama statsfinanser som tvingar befolkningen att belåna sig.
Men en socialist kan aldrig nöja sig med fattigdomsstrecket. Mot kristendomens syn på frosseriet som en dödssynd, bör vi snarare ställa lyxen som en mänsklig rättighet. En del av detta slöseri är till sin natur individuellt, men en del bör också kollektiviseras. Hemmet har tidigare varit en gemensam investering, varför Sverige länge hade världens högsta bostadsstandard, men har nu blivit ett lyxigt investeringsobjekt.
Så om vi inför en slöseriombudsman, bör den hjälpa människor till de roligaste sätten att förspilla tid och pengar, och ha en välfylld stödfond att backa upp tipsen med. ”Här får du 10 000 att bränna på Casino Cosmopol, glöm inte att redovisa hur kul du hade.”
