Jag är i grunden för en snabbfotad personalomsättning på attraktiva kulturposter. Alltför många gånger har jag sett intendenter och chefer bli lata och förlora nyfikenheten på samtidens rörelser och klamra sig fast vid trender som en gång gjort dem intressanta och heta.
Men när det i helgen kom ut att Athena Farrokhzad och Ida Lindes förordnande på en av Sveriges största litteraturscener inte förlängs efter bara två år, undrar jag om det ändå inte gått för långt åt andra hållet.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
I vanliga fall inom offentlig sektor brukar tjänster förlängas automatiskt såvida det inte skett dramatiska personalhaverier eller ekonomisk förskingring. Det som skaver är Athenas höga profil i Palestina-frågan, som diskuterades på kultursidorna för ett år sedan. Men oavsett vad man tycker om lämpligheten i att förena en offentlig roll med aktivism, så är det kvaliteten som måste avgöra.
I just det här fallet handlar det om en sällsynt framgångsrik programläggning där varje författarsamtal med världsnamn sålts ut till sista stolen till en rockkonsertjublande publik. Jag har själv besökt evenemangen och upplevt ett ovanligt varierat sällskap, en gång med ett gäng gymnasister från Tensta som deltog i en bokcirkel om Frantz Fanon, på fritiden.
Ordet jag kommer att tänka på när det gäller duon Farrokhzad-Linde är succé. Att de inte får fortsatt förtroende framstår som självskadebeteende av Kulturhuset. Gillar inte cheferna när det går bra?
I väntan på kulturkanon kan man roa sig med att se sig omkring efter den eftersökta excellensen i samtiden. Men om något som uppfyller alla kriterier på spjutspets och popularitet läggs ned, så undrar i alla fall jag om våra tjänstemän känner igen stor konst när den serveras framför näsan.
