32 miljoner X-inlägg (tweets), gjorda av över 8 000 riksdagspolitiker i 26 olika länder, över sex års tid och ett flertal valrörelser.
Det är materialet som en ny studie utgått från, för att besvara frågan om när politiska partier sprider lögner – om allt ifrån att vaccin orsakar autism, till att en liten maktelit vill underminera den ”vita rasen”.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
– Svaret på frågan ”när ljuger partier” är, kortfattat, ”när de är högerradikala populistpartier”. Det var inte nödvändigtvis svaret vi väntade oss från början, och det gjorde oss ganska överraskade.
Det säger datavetaren Petter Törnberg, som utfört studien “When do parties lie?” tillsammans med samhällsvetaren Juliana Chueri. Han menar att internet och sociala medier är en förutsättning för att falsk information ska spridas – men att själva tekniken inte är ”motorn”.
– Det här drivs av en politisk rörelse där social och alternativ media är väldigt central. De här partierna vill kontrollera människors fokus i den hårt konkurrerande uppmärksamhetsekonomi vi lever i. Man måste förstå den politiska rörelsen och mediemiljön som delar av samma organism, som formar varandra.
Både den traditionella höger-vänsterskalan och partiernas ”grad av populism” har tagits i beaktning. Tidigare studier har ofta inte räknat med avsändarnas politiska hemvist, vilket enligt Petter Törnberg lett till att falsk information betraktats som ett mer universellt fenomen än det är.
Svaret på frågan ’när ljuger partier’ är, kortfattat, ’när de är högerradikala populistpartier’.
– Många har argumenterat för att det skulle vara ett populistproblem. Men det vi hittat kopplar det specifikt till SD och liknande högerradikala partier, som också vuxit mycket under samma period som det här fenomenet.
Sedan Trump- och Brexitåret 2016 gror ett forskningsfält kring falsk information. Många har utgått från att det ”sitter i väggarna” på plattformarna eller tekniken, menar Petter Törnberg – saker gillas och delas snabbt och reflexmässigt, vilket leder till det ”virala” klimat där falska påståenden sprids snabbt utan gammelmedias grindvaktare.
Med mer forskning i bagaget har bilden dock börjat förändras.
– De flesta människor på nätet varken sprider eller träffar på misinformation, och många av dem som gör det får ofta sin information från tv och annan traditionell media. Det är ett utbrett fenomen, men hos vissa specifika delar av befolkningen, säger Petter Törnberg.
Ett av fältets större konflikter är debatten om skillnaden mellan misinformation, alltså rena felaktigheter, och avsiktlig, illvillig desinformation (lögner). Törnberg menar dock att distinktionen är mindre viktig än vad man kan tro.
– När vi pratar om vad politiker säger blir det närmast en psykologisk fråga, snarare än statsvetenskapligt eller sociologiskt intressant. Vet Donald Trump att han ljuger när han påstår att han vann valet 2020? Vem bryr sig? Man antar att misinformation är något som ”händer”, ett universellt fenomen kopplat till social media, medan desinformation är något ont som ryska staten håller på med.
I Nederländerna utgörs radikalhögern främst av Geert Wilders Frihetsparti, som blev största parti i senaste valet. Sedan dess har landets akademi drabbats av stora nedskärningar, och Petter Törnberg ser en systematik i hur rörelsen han forskat på angriper hans egen arbetsplats.
– De här partierna är emot demokratiska institutioner och etablerade sanningar. För mig verkar det grundat i ett ointresse av sådant som historiskt varit intressant för politiska rörelser – här ser vi ledare som drivs mer av att vara upprörda över kulturella frågor, man känner något slags maktförlust. Det handlar mindre om att uppnå något specifikt, och mer om ett rent maktintresse – att ”vinna”.
”Den postmoderna revolten mot en universell sanning har en poäng”, medger Petter Törnberg: kunskap har alltid handlat om makt, och att media eller akademin försvarar sin position som sanningssägare övertygar kanske inte vissa. Men att mainstreampartierna och den politiska vänstern också går i försvar mot desamma, för att inte ”spela högerextrema i händerna”, är något annat.
– Det blir en konstig situation, och kanske inte ett sätt att vinna väljare på heller, när folk faktiskt är missnöjda med hur saker är. Vi har en exploderande ojämlikhet, och en massa samhällsproblem som det är svårt att veta om dagens demokratiska institutioner kommer att överleva.