Det måste vara förenat med en lätt schizofren diagnos att vara borgerlig. Många som går med i de moderata och liberala rörelserna gör det för att de älskar frihet. I deras värld är staten en övernitiskt sträng förälder, som med skatter och regleringar hindrar sina barn från att växa. Om det bara blir lättare att sälja alkohol och bygga bostäder så kommer svenskarna att bli friare. I varje fall om man ska tro berättelsen från muf-are, cufare, lufare eller andra -ufare med bakåtslickat hår.
De beskriver staten som en främmande makt som förslavat oss stackars medborgare – som om staten inte var vår skapelse, en samling organ som vi själva äger och styr över. Det är med hjälp av denna myt som de övertygar oss om att sänka skatterna och släppa marknaden fri. Men det är väldigt enkelt att se att berättelsen inte hänger ihop.
Detta klumpiga hopkok om frihet borde rimligtvis öppna för en frihetlig berättelse från progressiva krafter.
För aldrig har väl batongerna åkt fram så snabbt som nu. Förvisso från de allra flesta partier – men allra mest från höger. Och att socialdemokratiska företrädare också vill göra det lättare för staten att inskränka på våra friheter i sin desperata jakt på gängkriminella kan förvisso anklagas för att vara populistiskt – men inte ideologiskt inkonsekvent. Sossar har alltid velat lösa gemensamma problem med gemensamma muskler.
Men hur ska de unga frihetliga timbroiterna hantera att deras partiföreträdare bygger en polisstat? De så kallade Liberalerna må säga sig sätta individen först, men använder samtidigt statsapparaten för att förbjuda barns användning av mobiltelefoner. Moderaterna må slakta både a-kassa och sjukförsäkringssystem i frihetens namn – men med den andra handen försöker de installera ansiktsigenkänning i Stockholms kollektivtrafik.
De verkar inte kunna bestämma sig för hur de ska se på staten. Att finansiera barnbidrag, canceroperationer och museer med skattbeskrivs som snudd på förtryck – medan skärmförbud, hårdare straff, hot om indragna medborgarskap, ökad kameraövervakning och statlig styrning av ”svenska värderingar” tydligen inte är det.
Detta klumpiga hopkok borde rimligtvis öppna för en frihetlig berättelse från progressiva krafter. Där staten ses som möjliggörare för friheten, snarare än tvärtom. För det hotar trots allt inte friheten att lägenheter som byggs i det här landet ska ha fönster. Eller att medicinen inte får bli alltför dyr. Att ungar har fritidsgårdar att spela pingis på, skolbibliotek att låna böcker i eller kulturskolepedagoger som lär dem körsång.
Högern förlorade anspråket på att vara frihetskämpar för länge sedan. Medan deras ungdomsförbund och tankesmedjor utmålar sossar som stalinister höjer de skatten på din öl, kameraövervakar dina kompisar och låter riskkapitalisterna skratta fritt hela vägen till banken.
Vi borde prata om riktig frihet. Och den kommer inte från höger.
