Polisen och politikerna insisterar på att se masskjutningen som verket av en ensam galning. Men även om Örebromördaren inte skrev något manifest har attacken har samma isande effekter i samhället som annan terror.
De två tungt beväpnade bröderna var klädda som en maskerad insatsstyrka. De bröt sig in på franska satirtidningen Charlie Hebdo vid tolvtiden den 7 januari 2015 och öppnade eld mot redaktionsmötet. De flyende salafistiska bröderna sköt sedan mot polisen som anlände till platsen. Bland de tolv döda fanns fem satirtecknare och två poliser.
För tio år sedan var vi alla Charlie. Och vi tvekade inte att kalla det terrorism.
Terror är kommunikation. Det är en noga planerad iscensättning av ett grovt våldsdåd för att skapa maximal rädsla och chockverkan. Det är den resurssvages desperata vapen mot en överväldigande fiende, konstaterade författaren Yuval Noah Harari i The Guardian efter massakern.
Trots avsaknaden av manifest talade terrorn
Men vad händer om våldsdådet inte kommer med ett manifest, om mördaren inte tydligt förklarat sina tankar och politiska mål bakom dådet? Efter masskjutningen på Campus Risbergska i Örebro har både politiker och polis manat till försiktighet i att spekulera om motivet bakom massakern.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Alla myndigheter var beredda på att Sverige skulle drabbas av en skolskjutning. Frågan var inte om, utan när. Efter terrordådet på Drottninggatan i Stockholm 2017 samövar polisen, räddningstjänsten och sjukvården kring hur de ska agera vid ”pågående dödligt våld”. Skolor övar i utrymning och inrymning, att barrikadera sig och stänga in sig i klassrum.
Några minuter efter att Rickard Andersson klev ut militärklädd och beväpnad från en skoltoalett på Komvux och SFI:s lokaler i Risbergska och började öppna eld mot elever och lärare trädde det inövade maskineriet igång, med polisinsatser, stabsläge, presskonferenser, identifiering och traumaarbete. Allt kommunicerades noga ut efter protokoll. Inte spekulera om ideologiskt motiv, ge nödvändig information, låta utredningen ha sin gång.
Men bland alla teknikaliteter gjordes också valet att inte kalla det ett terrordåd. Trots att masskjutningen var planerad i förväg, ett regisserat rökdränkt inferno. Trots att den utfördes av en vit svensk man i militärkläder, en hemmasittande ensamvarg som hade kapat sina band till samhället och sett till att inte lämna några personliga spår på internet.
Vittnesmål berättade att offren valdes selektivt ut. Men i fråga om både kön, ålder och sysselsättning var de döda och skadade en blandad grupp. Vad som förenar de namn som hittills kommit ut var att det var personer med invandrarbakgrund.
Trots avsaknaden av manifest talade terrorn. Den sände ut en selektiv signal av rädsla till en stor grupp i befolkningen med utländsk bakgrund. I tidningen Arbetsvärlden talar flera vittnen ut om hur övergivna de känner sig efter dådet. “Hatpropagandan och hetsen mot invandrare har fått oss att känna oss otrygga i flera år. Men jag trodde aldrig att jag skulle bevittna något så fruktansvärt. Regeringen har lämnat oss oskyddade och sårbara för denna fasa”, berättar en kvinnlig student.

Kontrasten var slående mot reaktionerna på vågen av sprängattentat i Stockholm. Liberalernas partiledare Johan Persson hade bara några dagar innan skoldådet på hans gamla skola gjort ett utspel om att terroriststämpla det kriminella nätverket Foxtrot. När statsminister Ulf Kristersson medverkade i Nyhetsmorgon på TV4 om sprängningarna förklarade han vågen med att ”det handlar mycket om invandring”. Då gick det bra att generalisera, skuldbelägga och tänja på definitionen av terrorism.
Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har in sina rapporter börjat använda begreppet stokastisk terrorism, för att förstå hur terror kommunicerar och kommunikation kan ge upphov till terror.
Finns det användare med samma ambitioner som gärningsmannen Rickard Andersson?
Stokastisk terrorism beskriver ”hur offentliga talespersoners och opinionsbildares förtal och demonisering av vissa individer eller befolkningsgrupper kan leda till ideologiskt motiverade våldshandlingar utförda av enskilda gärningsmän” (FOI-rapport 5500, 2024).
Rakare uttryckt: när grupper eller individer pekas ut som syndabockar på stora medieplattformar ökar hotbilden mot dem som måltavlor, och sannolikheten att de ska råka ut för våldsdåd stiger. Utmålas invandringen som orsak till gängkriminalitet ökar risken för attacker mot invandrare. Vem som säger det, vilket genomslag det får och på vilken plattform det sägs påverkar hotbilden och terrorrisken.
”Ensamvargen är en barbarisk entreprenör, en enmanspogromist som vill kopieras”, skriver brittiska marxisten Richard Seymour i sin nya bok Disaster nationalism (Verso, 2024). Han menar att vågen av skolskjutningar och masskjutningar är stokastisk terrorism. Varje våldsdåd ska inspirera till nya. Varje massaker blir ett mem att spridas via forum, och ibland till och med direktsändas.
Masskjutarna är ”självmedvetet memetiska”, säger Seymour. De studerar och kopierar varandra. De svenska ensamvargar som begått skoldåd refererar till varandra, och i vissa fall har de varit i kontakt med varandra på samma forum. Trots att Rickard Anderssons massaker saknade ett formulerat budskap lär den mest dödliga masskjutningen i Sveriges historia fogas in i andras manifest.
Efter skolmassakern i Örebro hade många svårt att nå forumet Flashback på grund av överbelastning. Efter det fruktansvärda dådet tvingas användarna på Flashback konfronteras med forumets eget mörker. Finns det användare med samma ambitioner som gärningsmannen Rickard Andersson? Kommer det att dyka upp imitatörer som vill härma dådet? Gamla inlägg drogs fram.
”Jag vill begå en skolskjutning”, inledde en användare ett inlägg i januari för ett år sedan.
Administratörerna tvingades dementera att de gamla inläggen var gjorda av Richard Andersson. Men de är ändå illustrativa för den mörka subkultur som växt fram som en kult av skolskjutningar:
”Det började med att jag såg en video om skolskjutningen på Columbine. Sedan fick jag kontakt med videor som gjorde edits på gärningsmännen, så kallade ’true crime edits’ på gärningsmän.” Den anonyma användaren beskriver sig som ”besatt” av en mängd massmördare, från Pekka Erik Auvinen till Anders Behring Breivik. I andra inlägg förklarar han att han vill ta sitt liv, saknar ”de kvaliteter som krävs av samhället”, och har utsatts för trauman i hemmet och skolan.
Det går inte att dra en skarp gräns mellan terrordåd och skoldåd.
”Den fascistiska ensamvargen, som nästan alltid är en man, vill göra slut på sitt liv: hans ’manifest’ är ett självmordsbrev”, skriver Seymour. Denna aspekt lyfter marxisten Franco Berardi upp i sin bok Heroes: Mass murder and suicide (Verso, 2015). Massakrerna är utåtriktade självmord, även om många av förövarna överlever. Berardi gör en genomläsning av en rad manifest från skoldåd och masskjutare. Motiven kan variera, men den röda tråden, menar Berardi, är att gärningspersonerna ser sina attentat som en hämnd mot det samhälle som orsakat dem lidande. De väljer måltavlor utifrån vad som får störst chockverkan. Som Victor Malm skriver i Expressen (6/2): ”Mördarna kan vara ensamagerande galningar, men de vill något.”
För Ida Ölmedal är detta inte skäl nog. Hon vill i Svenska Dagbladet (7/2) skilja mellan en skolskjutning och en terrorattack, då valet av plats i det första fallet har en biografisk koppling, något som sociologen Jack Katz kallar en ”intim massaker”: ”Medan terroristen väljer en scen som kan skapa så mycket skräck som möjligt och skada samhället, går den typiska skolmördaren till en plats som ger mening åt hans egen hämnd och undergång.”
Men då missar hon just det memetiska med skol- och masskjutningar. I de interna forumen som sprider manifest och filmade edits görs ingen åtskillnad. Klipp från Breiviks massaker på unga socialdemokrater blandas med knivhuggningar på skolor i Trollhättan och utdrag ur moskéskytten i Christchurchs manifest. Dåden står i förbindelse och inspirerar varandra.
I det 51 sidor långa manifestet vid skolskjutningen i Nashville den 22 januari säger sig gärningsmannen hämta inspiration från den ”nya generationen dåd”, från accelerationistiska grupper som No lives matter till 764. Nashvilleskytten inspirerade 14-åringen som knivhögg pensionärer i Hässelby i höstas, enligt SVT (24/1). Det går inte att dra en skarp gräns mellan terrordåd och skoldåd.
Att slå mot skolbarn, synagogor, moskéer, gayklubbar, yogakurser för kvinnor eller pensionärer på kvällsvandring skapar maximal rädsla i hela samhället. Att slå nedåt blir att slå mot alla. Inte ens de invandrare som trotsar alla fördomar, anstränger sig för att lära sig svenska språket på SFI eller yrkesutbilda sig till vårdarbetare på Komvux ska känna sig säkra.
Det går inte att komma runt det politiska i en masskjutning. Även utan skrivna manifest manifesterar de något. Dåden kommunicerar med varandra, blir inspirationskällor och kopieras. De existerar i en samverkan mellan den offentliga politiska kommunikationen, som skapar måltavlor, och skapar en rädsla som politiken måste hantera. När hela befolkningsgruppers trygghet och säkerhet, deras oro för liv och död, står på spel blir det inte mer politiskt.