Flamman besöker det klassiska punkhaket Snövit under nya ägare – för att upptäcka att både allt och inget är sig likt.
Förut var mitt liv såhär: jag gick Ringvägen ned och bad till Gud. Ända tills jag nådde baren Snövit och i stället lade all kraft på att spänna upp ansiktet, darrande fiska upp en cigarett och röka den medan jag stilla tacklade vågor av panikångest. Blickade in genom lokalens stora fönster som stod på vid gavel under sommarmånaderna, hoppades att någon skulle se mig och tänka ”hur kan man ens vara sådär classy? Voguecigaretter?! Helt klart en vuxen quinna”.
Eftersom både jag och krögaren brukade ha Gud på vår sida de där åren slutade det ofta med att jag satt vid ett av hans klibbiga bord och drack mig full på Gränges. Det var jag och södermalmsgubbarna, trätoaletten som man spolade med genom en plingande kedja och Club Probation i källaren, vars punkiga livescen både var skräckinjagande och spännande. Ibland gick jag ned dit för att stalka någon kille bara för att strax återvända upp igen. Det var liksom för rått för att våga gå nära. Baren andades stammis, blev ett riktmärke på Söder för både musiker och vanligt folk. För mig framstod det som en oföränderlig punkt.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Därför blir jag chockad när jag en sen kväll i december råkar trilla in på Snövit för första gången på tre år. Det ser ungefär ut som vanligt. Men det är fullsatt och folk väller ut på gatan.
Det finns en sjukt skön känsla här, en känsla som annars saknas på Söder.
Jag kollar efter någon av de gamla ölgubbarna, men får bara ögonkontakt med en kille som stolt bär upp sin Black country, new road-t-shirt. Han ler lojt och jag får veta att baren bytt ägare – det är öppningskväll för det nya Snövit. Det hade han inte behövt upplysa mig om eftersom jag redan hört att Charli XCX spelas nere i källaren på det nya dansgolvet, och bakom baren lyser nu lila och rosa ljus.
Dessutom har jag sett dryckeslistan, skriven med vit penna över en spegel. Endast barer med ägare under 35 äger en sådan vit penna och en sådan spegel. Trots det skiljer sig stämningen från vinbarskänslan som annars vilar över de flesta nyöppnade ställena runt Ringvägen. Snövit har inte blivit pretto, mer bara som… Debaser? Medelåldern har sjunkit, ljudnivån har stigit.
Det här vill jag berätta om. Men först måste jag dansa. Och jag tänker att jag snart kommer att komma tillbaka.
Det är dagen efter alla hjärtans dag och hela dagen känns det som 2012. Nostalgin får mig att välja en leopardkjol som får mig att känna mig som Veronica Maggio. Eller någon från Malmö. Faktum är att hela Snövit känns som en klassisk Malmö-bar. Folk är trevliga och bär upp sina tygväskor som inga andra.
Jag tar upp min mobil och antecknar ”de spelar Bob Hund”. Sedan: ”nya Hannas källare?” utan att darra på handen, trots det faktum att jag ett: Är född 2004 och aldrig hann sätta min fot där innan de stängde, samt två: Andres Lokko hade huggit mig med kniv om han sett den anteckningen.
Jag menar mest bara att det finns en livescen i källaren. Dagen innan har artisten Love Truls haft skivsläpp, och DJ:n är så gammal att han ”spela skivor”. Om det inte är indie så vet jag inte.
Ikväll är medelåldern är lite högre än senast men fortfarande låg. Min väninna konstaterar att ”om man behöver hälsa på fyra hundar innan man hunnit sätta sig ned, då vet man att det är ett stammisställe”, vilket verkar stämma. Folk rör sig vant runt i lokalen, går in och ut genom det silvriga draperiet som hänger innanför ytterdörren. Pratar med personalen i baren, låter till och med en hund sitta på en av barstolarna.
Vi beställer tre glas vin och får betala 360 kronor, ouch. Ölen ligger kvar på 60. In till köket hänger ett draperi av blanka alla-hjärtans-dag-hjärtan och någon har tejpat upp rött papper kring taklamporna. Ett fång röda rosor står på ett av borden, Bob Hund byts ut av bandet [ingenting] i högtalarna. Det känns konstigt nog som att vara på en folkhögskola. Allra mest baserat på den virkade sjuttiotalsvästen en tjej i baren har på sig, plus att ingen ser ut att kunna slåss.
I trappen stöter vi på en av ägarna, Joel. Jag tar en bild och frågar varför han ville gå in som ägare till Snövit. ”Det finns en sjukt skön känsla här, en känsla som annars saknas på Söder” svarar han. Men när man står på dansgolvet är det också svårt att inte jämföra det med Club Probation. Kanske är det bara jag som har dålig koll på andra punkscener i Stockholm, men jag undrar vad som försvann med den som fanns här tidigare.
När jag efter min visit hör av mig till Club Probation-arrangören Zäta Zettergren rättar han mig, och beskriver scenen som mer än bara punkig, under 2024 var det bara 4 av 55 spelningar som var rena punkkvällar. ”Club Probation var typ mitt livsverk” fortsätter han. Beslutet att stänga var inte hans får jag veta.
Väl uppe igen ställer jag mig i toakön och försöker så diskret som möjligt fota av baren med blixt. Det går sådär, får mest arga blickar från hunden i baren. Klockan är snart så mycket att det är dags att gå hem, jag vet det för att jag har börjat längta efter snus. Står och trampar på stället i toakön, när det blir min tur skyndar jag mig in. För att sedan plötsligt stanna upp, dra för andan och ge ifrån mig ett lågt rop. Trätoaletten är borta!
