Debattörer och ledarskribenter tävlar i att hitta yttre orsaker till Northvolts kollaps. Men att driva en norrländsk batterifabrik som en kalifornisk startup var en dum idé från början.
Mannen på andra sidan telefonlinjen suckar djupt.
“Du vet viskleken, där man ska viska ett ord till den bredvid, som sedan ska viska till nästa person, som ska viska till nästa person, och så ser man om den sista personen säger samma ord som den första? Så har underentreprenörleden fungerat på Northvolt.”
För att förstå vad som gick fel när Northvolt gick i konkurs för två veckor sedan har jag ringt upp ett fackligt ombud på arbetsplatsen. Han berättar att det genom åren varit cirka 2 500 underentreprenörer på bygget i Skellefteå.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
I stället för att ställa frågor om företagets inre problem har ledarsidornas och tankesmedjornas teorier om Northvolts kollaps fokuserat på yttre faktorer, som konkurrens från Kina och ett överdrivet statsstöd. Men tittar man djupare faller dessa förklaringar samman.
Det var inte, som ”techentreprenören” Jens Nylander menar, kinesiska bolag som pressade ut Northvolt genom att locka deras kunder med billigare priser. Faktum är att företaget hade avtal med flera bolag som skulle köpa deras batterier, men inte kunde leverera enligt överenskomna avtal. Till exempel avbröt BMW en beställning på 20 miljarder kronor för battericeller, på grund av Northvolts oförmåga att uppfylla kontraktet. Problemet för Northvolt var alltså inte att sälja batterier – utan att tillverka dem.
Enkla moment, som brukar ta två timmar att lösa på en byggarbetsplats, har kunnat ta två månader på Northvolts bygge.
Andra högerdebattörer, som Henrik Jönsson, menar att naiva politiker strösslat pengar över Northvolt och blåst upp projektet bortom rimlighetens gränser. Och visst, Northvolt fick stöd. Ett lån på 10 miljarder kronor från Europeiska Investeringsbanken (EIB) samt några mindre EU-lån till tidig utveckling av projektet. Kreditgarantier, som garanterade privata banklån till Northvolt, täckte lån på motsvarande 15 miljarder kronor för Skellefteå-anläggningen. Från satsningen Klimatklivet har Northvolt fått 159 miljoner kronor.
Det kan verka som stora summor. Tills man jämför med stöden i utlandet.
USA gav ett lån på motsvarande 75 miljarder kronor till Starplus Energy för att bygga batterifabriker, ett lån på motsvarande 13 miljarder kronor till Entek för batteriseparerare och motsvarande 10 miljarder kronor i garantier till Rhyolite Ridge. Frankrike gav motsvarande 15 miljarder kronor i stöd till Prologium, Spanien har stöttat sin batteriindustri med 8 miljarder kronor, och Kanada och Tyskland har gett 51 miljarder respektive 9 miljarder kronor i stöd till Northvolt.
Vänta, Northvolt? Ja, de har dotterbolag även där. Det kanadensiska Northvolt har sagt att deras verksamhet fortsätter trots konkursen i Sverige.
Det är alltså inte några exceptionellt gynnsamma stöd som betalats ut till Northvolt i Sverige.
Trots det har dessa två förklaringar till Northvolts kollaps dominerat de nationella medierna – möjligen på grund av en lyckad satsning från Affärsvärldens hemliga lobbygrupp.
I stället var det den fackliga pressen som redan i fjol rapporterade den enklaste och mest direkta förklaringen till haveriet i Skellefteå: “Enkla moment som brukar ta två timmar att lösa på en byggarbetsplats – har kunnat ta två månader på Northvolts bygge”. Det låter dyrt.
Så klart är det några som varit för naiva. Peter Carlsson, en entreprenör från Silicon Valley som kallats den ”gröne Jesus”, lovade att ta sina lärdomar från antifackliga företaget Tesla till Sverige. Vad man fick var ett kaos utan dess like, med rättsprocesser mot underentreprenörer som utnyttjat utländska arbetare, 47 olyckor med särskilt farliga kemikalier, dödsolyckor, tystnadskultur och dålig kunskap om basal säkerhetsutrustning. När facket till sist inkluderades var det redan för sent.
Så behövde det inte bli. Chefen för den statliga bank som gett lån till batteriprojekt i USA, Jigar Shah, har sagt att de varit stenhårda mot alla företag som sökt om lån. De har undersökt hur de anställer personal, om ledningen har rätt kompetens och om de har tillgängliga lärlingsplatser. De har också krävt att företagen har möten med lokalbefolkningen för att ta reda på vad de är oroliga över och hur de kan få utbildning och jobb på de nya industrierna.
Möjligen vet han hur man ska tas med folk från Silicon Valley. Nu får vi hoppas att Northvolt-debaclet bli en läxa för företag och politiker även här i Sverige: oavsett hur flashiga industriprojekten är så måste någon göra jobbet. Annars övergår viskleken snart i tragedi.
