Bland målen finns att apparaten ska kunna användas för att bota både epilepsi och Parkinsons sjukdom, men också att ”smälta samman” det mänskliga medvetandet med artificiell intelligens.

Neuralink är bara ett av mångmiljardärens företag som med spjutspetsteknik försöker pressa gränserna mellan teknik och människa. Det är också ett exempel på hur radikala användningar av exempelvis AI eller reproduktionsteknologi allt mer kommit att laddas ideologiskt.

Frågan är dock med vilka ideologiska budskap tekniken laddas. I dag håller relationen till teknikkapitalisterna på att utvecklas till en allt djupare spricka inom den nya amerikanska högern, som sedan Trumps installation stärkt banden till miljardärerna bakom plattformar som Meta och Amazon.

I en intervju med New York Times förklarade Trumps tidigare högra hand Steve Bannon att teknikoligarkerna vare sig hör till den konservativa högern eller till en stolt amerikansk populistisk tradition. I stället är de vänster, menar han, och vill använda tekniken för att cementera en globalistisk liberal ordning. De vaknade visserligen upp efter valnatten den 7 november, och insåg att de behövde kompromissa med de nya herrarna – men har de egentligen förändrats?

En särskild plats i Bannons nedgörande får just Elon Musk, som stöttade Demokraterna till och med presidentvalet 2020. Musk är, säger Bannon, en ”transhumanist” – en galen världsförbättrare som tror att han kan frälsa mänskligheten med satellit- och batteriteknik, självförädling och elitism.

Man skulle kunna se Magahögerns interna splittringar som ett hoppfullt tecken på att det politiska projektet egentligen är sårbart och ger stort utrymme till personliga och potentiellt förödande rivaliteter mellan stora egon som Trump, Musk och Bannon. Men snarare tyder intervjun på att den så kallade trans- eller posthumanismen – begreppen används ofta synonymt men innehåller också viktiga motsättningar – håller på att framträda som en ny konfliktdimension till höger.

Och i själva verket går den ännu längre än så. Kampen mellan demokratiska perspektiv på framtiden, som något som måste utformas med hänsyn till kommande liv på jorden, och en ny totalitarism som menar att de nu levande har ett oinskränkt herravälde i tiden, är en ny konfliktlinje i samtidens ideologier. Det är en strid som går på tvärs genom etablerade partier och ideologier.

Att just Musk hamnat i skottlinjen är inte konstigt. Han är en tydlig förgrundsgestalt för en allt mer tongivande intellektuell miljö bland teknikkapitalister och AI-förespråkare. Men vad är egentligen den transhumanism som Bannon pratar om?

Transhumanism eller posthumanism är båda begrepp som i dag används för att beskriva idéer som vuxit fram sedan 1970-talet, i gränslandet mellan politik, kritisk humaniora – inte minst filosofi eller genusvetenskap – och avancerad ingenjörskonst, särskilt inom områden som AI eller genteknik.

För Bannon är begreppen kanske synonyma, men det finns viktiga skillnader mellan transhumanister och posthumanister. Dessa märks i synen på mänsklighetens framtid och på teknikens roll för att antingen förbättra oss som kollektiv – det vill säga samtliga på jorden levande personer och deras framtida avkomma – eller att frigöra oss som individer från mänsklighetens långa historia, med allt vad den innehåller av föreställningar om personlig integritet och mänskliga rättigheter.

De som går under beteckningen transhumanister förespråkar idéer som går att spåra tillbaka till 1970-talets amerikanska futurologi: de som menade att USA framgångsrikt hade koloniserat västern och nu måste vända sig först mot rymden, och sedan mot människans inre världar. Under 1990- och 2000-talet vände sig denna miljö i stället inåt – bokstavligt talat. Den blev allt mer intresserad av kartläggningen av det mänskliga genomet, och möjligheterna att med genmodifikation och cellbiologi ingripa i detta. Transhumanister intresserar sig också starkt för reproduktion, inklusive kloning, och i dag ser de AI, batteriteknik, satelliter och kryptovalutor som en förutsättning för en ny typ av mänsklig frihet.

Kampen mellan demokratiska perspektiv på framtiden och en ny totalitarism är en ny konfliktlinje i samtidens ideologier.

Den första generationens transhumanister dök upp på 70- och 80-talen och var företrädesvis ett slags vänsterlibertarianer, organiserade kring vetenskapliga miljöer i gränslandet mellan teknik och filosofi, exempelvis kring brittiska Oxforduniversitetets Future of humanity institute.

Centret startades av Nick Bostrom, också nationell vetenskaplig rådgivare, men fick läggas ned våren 2024 efter avslöjanden om att mejl hade cirkulerat med starkt rasistiskt innehåll. Skandalen förstärktes av de stora vetenskapliga namn, som filosofen William MacAskill, som hade hört till institutet.

Bostrom är som flera andra transhumanister svenskättad. Hans kollega Anders Sandberg har för mig beskrivit ett slags frivillig exil från den svenska socialdemokratiska välfärdsstaten, där allt ingenjörskap ställdes i välfärdsstatens tjänst. De var i stället intresserade av hur tekniken hängde ihop med människan och hur till exempel proteser kunde användas som mänsklig utveckling. Både Boström och Sandberg var ett slags tekniklibertarianer, som såg en ny möjlighet för mänsklig frihet i genteknik och AI.

Max Tegmark, som skrivit boken Liv 3.0: Att vara människa i den artificiella intelligensens tid, och som driver ett AI-kritiskt labb vid amerikanska MIT, är ett annat exempel.

Själv har Sandberg förespråkat ”exojag”, alltså tekniska implantat av olika former, som en radikal individuell frihetslösning. Bostrom publicerade 2014 boken Superintelligence, som i Guardian beskrevs som ”eugenik på steroider” (28 april 2024).

Musk, som tidigare i sin bana ofta setts som ett slags teknisk utopist och som mer vänster än höger, kan i dag snarare identifieras med en strömning som är djupt kritisk till dessa transhumanister.

Skillnaden går genom det som kallas för longtermism, ett lika delar filosofiskt och teknologiskt projekt kring världens framtid.

Att se den långa framtiden betyder att man anlägger ett så långt tidsperspektiv att den mänskliga närvaron på jorden blir en bland många andra variabler. Longtermism brukar handla om att se mänskligheten som en biologisk art, som på olika sätt kan modifieras både genom evolution, och genom exempelvis tekniska medel för att bättre passa ett föränderligt klimat och geologisk miljö.

Var gränsen går i vår relation till framtida generationer, om vi kan eller bör vara solidariska med dessa, och om de ens kommer att vara lika oss, är en av de frågor som longtermisterna ställer.

Transhumanister menar att mänskligheten i dag har tekniska möjligheter att radikalt förbättra livsvillkoren för den stora majoriteten av jordens befolkning. De menar att mänskligheten med genteknikens hjälp kan rationaliseras, och att etiska dilemman – till exempel i internationella konflikter eller bistånd – kan överlåtas till en rationell algoritm för optimalt resultat.

De ser sig själva som demokrater, och brukar betona att genteknik och AI måste ses som en global allmänning. Bland transhumanister finns sådana som sedan länge menat att reglering av AI är nödvändigt, och sådana som MacAskill, som menar att AI kan hjälpa mänskligheten att utveckla en ny form av altruism. Bland transhumanister finns ofta en misstro till politiken och den representativa demokratin – i politikens värld går allt långsamt och politiken är för dem ofta präglad av en brist på kollektiv rationalitet. Ändå är transhumanisterna ett slags upplysningsförespråkare, som ser sig som bärare av ett liberalt arv.

Transhumanism och posthumanism är ideologier för en hyperteknisk tid.

Posthumanister är på många sätt en reaktion mot transhumanisterna, som de upplever som modernister som inte klarat av att se hur radikalt annorlunda framtiden kommer att bli. Posthumanister menar i princip att all historia är förlegad – inga mänskliga erfarenheter är relevanta längre. De anser att tekniken i dag är långt överlägsen människan, och att den ställer oss inför ett libertarianskt ideal som det är vår plikt att svara upp till om vi inte vill bli slavar. Framtiden är därför ett slags diktat – vi har inga möjligheter att välja bort tekniken utan vi måste underkasta oss. Tekniken själv kommer hur som helst i en snar framtid att kunna välja och fatta beslut mycket bättre än någon människa kan.

Bland posthumanister finns både radikala libertarianer, och postliberaler som Musk som anser att den liberala demokratin är ett svagt system. De uttrycker ofta denna konflikt i genuskodade termer – politiken har feminiserats och därmed blivit svag.

Posthumanister ser kryptovaluta, AI, och genteknik som potentiellt obegränsade områden som drar upp konturerna för ett nytt mänskligt universum. I detta universum simmar vi vanliga dödliga som hjälplösa fiskar, men de som ”förbättrats” (ibland används på engelska uttrycket the enhanced) – de som ställt sig i teknikens tjänst eller till och med blivit ett med tekniken genom modifieringsteknik av olika slag – flyter ovanpå. De äger möjligheten till absolut och radikal frihet. De är helt enkelt inte delar av samma mänsklighet, utan föregångarna till den nya människa som ska komma.

Medan transhumanister ser klimathotet som ett tungt vägande skäl för mänsklig modifiering så menar posthumanister att apokalypsen snarare kommer att öppna dörrarna till en hyperteknologisk värld. Framtiden är en Noaks ark för cyborgen. Därför behöver vi inte rädas apokalypsen, som i stället är den perfekta storm som kommer bära med sig en ny framtid.

Där transhumanister ser den liberala demokratin som skyddsvärd men också felbar, menar posthumanister att politiken kommer vara överflödig i en kommande värld. Förbättrade framtidsmänniskor kommer inte att stå inför några avgörande rättvisekonflikter. De kommer alla att vara lika. Politiken själv kommer att ha nått i ett högre tillstånd, ett slags allmedvetande eller artificiell intelligens ibland kallad Singulariteten (vilket också är namnet på Googles universitet i Silicon Valley), ibland Futarkin (en förkortning av future-archy – en politisk vision dikterad av framtiden).

Transhumanism och posthumanism är ideologier för en hyperteknisk tid. De har lite gemensamt med klassiska politiska ideologier som konservatism, liberalism, socialism, även om de delar drag, exempelvis i betoningen av omfördelande global jämlikhet å ena sidan, och ett radikalt libertarianskt ideal å den andra. De är ideologier som följer teknikens paradoxer.

En sådan paradox är relationen mellan frihet och plikt: har vi exempelvis rätt att vägra reproduktiv teknologi som gör att barn med vissa funktionshinder kanske i framtiden aldrig blir till? Har vi rätt att vägra hjärnimplantat? En annan är de etiska gränserna för människans modifiering och AI:s styrning. Har vi rätt att sätta gränser för AIs fortsatta utveckling? De mest radikala posthumanisterna menar att vi inte kan sätta sådana gränser, för vi har inte rätt att stjäla framtida generationers möjligheter genom att hämma dagens utveckling. Bland posthumanister finns radikala queerteoretiker, som hoppas att tekniken ska frigöra sexualitet från reproduktion och kropp. Och sedan finns det raketkillen Musk, som bokstavligen tycks se tekniken som en förlängd fallos.

Historikern Quinn Slobodian har föreslagit att accelerationism och diagonalism bör ses som ideologier som kretsar kring en avgörande kris, där det existerande universum ska sprängas så att det nya kan födas.

Accelerationismen handlar om att ställa sig bakom framsteget – till exempel genom att satsa på teknologier som kan förändra relationen mellan människan och världen i grunden. En accelerationist accepterar inte tanken att klimathotet skulle nödvändiggöra en omvärdering av tillväxt och ekonomisk utveckling.

Diagonalism är tanken att nya politiska rörelser, exempelvis i vaccinmotståndet eller teknikfascismen, har förmågan att köra en kil rakt igenom det etablerade politiska landskapet och den klassiska höger-vänster-skalan.

Accelerationism och diagonalism delar avgörande drag med fascismens mellankrigshistoria – och i båda har tekniken en avgörande ideologisk betydelse som är viktig att förstå.

Självkörande bilar, privata satellitsystem, genmodifiering och AI är teknologier som till skillnad från de flesta i människans historia påverkar själva utrymmet för självständigt handlande.

Både Elon Musk och hans miljardärskollega Peter Thiel har ett starkt intresse för posthumanism, och skälet till Musks allians med Trump grundar sig i en världsbild där Trump är stormen och Musk framtiden. Det avgörande ideologiska slaget för Musk står inte kring reglering eller frihet eller ens kring en ny transatlantisk konfliktdimension, utan kring framtiden. Det handlar om att över mänsklig tid utesluta alternativ.

Mellankrigstida intellektuella som Carl Schmitt och Martin Heidegger såg på 30-talet upphävandet av tiden som politikens yttersta syfte. De menade att nazismen syftade till att omintetgöra alla möjliga framtidsalternativ genom att göra politik och tid till ett. Det var i desperation över denna tidsmakt som Walter Benjamin formulerade metaforen om historiens ängel som blåser baklänges in i framtiden, innan han begick självmord vid den spanska gränsen.

Det är på grund av en posthumanistisk framtidsbild som Musk inte bara vill erbjuda flyktingstatus till vita sydafrikaner, utan också sprider hat mot transpersoner, genusvetare, klimatforskare, befolkningen i Gaza – och deklarerar att hans transdotter i själva verket är en ”död son”.

Transpersoner, befolkningar i territorier som inte passar i den nya världsordningens geografi, och forskare som talar om vårt ansvar för framtiden är obekväma av precisa skäl. De har ingen plats i en posthumanistisk världsordning. De gör framtiden obestämd, eftersom de öppnar den för val, exempelvis val av kön och sexuella preferenser, eller för nya former av solidaritet och politisk aktivism. Detta är grupper som posthumanister uppfattar som imperfekta, och som uppenbarligen påminner dem om en mänsklig existens som innehåller oacceptabla existentiella lidanden och egna val.

Och här måste man säga att Musk må vara en grotesk spökbild av vår samtid, men han förstärker de teknologiskt deterministiska framtidsbilder som vi sett på en rad områden under de senaste 20 åren.

Han uppmuntrar oss till något rent totalitärt – att kasta oss huvudstupa in i framtiden och blunda för det som händer runt om oss genom att blint acceptera ny teknik, och det faktum att den kommer att påverka våra mänskliga möjligheter att påverka framtiden.

Självkörande bilar, privata satellitsystem, genmodifiering och AI är teknologier som till skillnad från de flesta i människans historia påverkar själva utrymmet för självständigt handlande. Att just dessa teknologier har så stor betydelse i radikala högerideologier är talande – och tydliggör att framtiden fått en helt ny betydelse som konfliktlinje i det politiska landskapet.

Denna går nämligen inte bara mellan höger och vänster – utan löper som en spricka i tiden mellan de rörelser som tror på en framtid för mänskligheten, åtminstone såsom vi i dag förstår den, och dem som inte gör det.