Eftersom videoappen pekades ut som en möjlig förklaring – mer än varannan gymnasieelev använder den dagligen – kollade jag pliktskyldigt in den, men blev inte sugen. Innan algoritmen lär sig vad man gillar är användarupplevelsen skrikigare än en korridor på en högstadieskola.

Sedan dess har en hel del hänt ute i världen. Våren 2025 är den demokratifientliga högern den mest inflytelserika politiska rörelsen i hela världen, från Indien till Argentina. Utvecklingen går åt samma håll här hemma i Sverige, och många till vänster vill övertyga andra om konsekvenserna av ökat SD-inflytande efter nästa val.

Dessvärre verkar allt för många nöja sig med att sitta i smågrupp med vassa analyser och radikala önskelistor, snarare än att agera på ett sätt som mobiliserar människor mot regeringen.

Åsiktsskillnader orsakar kriser inom scenen, men synergier i ekosystemet.

I boken How to win an information war skriver engelsk-ukrainske Peter Pomerantsev om propagandisten Sefton Delmer som arbetade för Storbritannien under andra världskriget. Delmer producerade fejkad nazistradio som sändes i tyskkontrollerade områden för att slå in en kil mellan ledarskapet och deras undersåtar.

I en kanal använde han sig av den påhittade militärledaren Der Chef som var övertygad nazist och antisemit. Berusad och med fulast tänkbara språkbruk svingade ”militärledaren” hårt mot både Winston Churchill och Nazitysklands korrupta partielit.

Delmer testade en mängd olika grepp men höll fast vid samma utgångspunkter. Att erbjuda information som lyssnaren hade praktisk nytta av, samt att utgå från målgruppens världsbild i stället för den egna. När andra propagandastationer vädjade till lyssnarnas bättre sidor gjorde sig Delmer inga illusioner. Enligt honom var det lönlöst att predika en annan världsbild – däremot kunde man få dem att lyssna på musik som nazistpartiet förbjudit, och annat som försvagade deras relation till regimen.

Tyvärr är det främst den radikala högern som verkar förstå detta i dag. De har byggt ett medialt ekosystem, en mylla av samverkande aktörer, medan många av oss till vänster om Socialdemokraterna har ägnat oss åt scenkultur. Och med scenkultur syftar jag tyvärr inte på teater- och dansföreställningar, utan de umgängesmönster som uppstår ur subkulturella mötesplatser som fotbollsläktare, graffitiväggar, skejtparker eller furrykonvent.

Scenen grindvaktar, medan ekosystemet sträcker ut en hand. Åsiktsskillnader orsakar kriser inom scenen, men synergier i ekosystemet. Ekosystemet uppfinner nya mallar för äkthet och lojalitet, medan scenen kräver konformitet. Ekosystemet vänder sig utåt för att tala med allmänheten, medan scenen vänder sig inåt för att tala med sig själv.

Trots att tiderna är mörka finns det tecken på att stjärnorna står rätt. I en ny undersökning från Indikator Opinion får de rödgröna partierna – Centerpartiet borträknat – över 50 procent av rösterna bland unga mellan 18 och 35.

Min skam över att gå runt på stan och prata in i selfiekameran börjar dessutom släppa. Faktum är att stämningen mellan dem som lägger ut klipp på svenska Tiktok är helt okej. Kanske för att det kräver lite planering och är svårt att göra anonymt.

Jag har i alla fall börjat lägga ut mitt bleka fejs på den kinesiska spionappen och kommer att följa, dela, gilla och kommentera allt som vill byta ut regeringen nästa år. För de som vill ha kuddkrig inom vänstern finns alltid Bluesky.