”Weird fucks” rotar i utmarkerna mellan sex och kärlek. Katja Palo har läst historien som kom till världen på sjuttiotalet, men som översatts till svenska först nu.
Jag minns Kristen Roupenians Cat person, publicerad i New Yorker 2017. Novellen blev viral. Det är knappt man tror att man ska läsa ”novell” och ”viral” i samma mening, men den handlade om en ung kvinna som gick på dejt med en man och att de hade dåligt sex. Tydligen kände många unga kvinnor igen sig.
I Lynne Tillmans Weird fucks (Weyler, 2025) pendlar sexakterna, som titeln åsyftar, på en skala från oengagerade till dåliga. Till skillnad från Roupenians novell fick denna långt mer intressanta kortroman inte mycket uppmärksamhet. På sjuttiotalet refuserades fröet till den av en experimentell sextidning, på åttiotalet publicerades en version i en punktidskrift och först på 90-talet kom den i bokform. 2015 nådde Weird fucks en större publik. Nu finns den äntligen på svenska i översättning av Helena Fagertun.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Kanske var tiden inte mogen för denna underbara lilla skapelse, för hur kunde den annars ha förbisetts?
I bokens tretton kapitel befinner sig ett kvinnligt jag i Europa eller i New York, oftast bland konstnärer, och i centrum står (svårt hetero-)sexuella möten och kärleksrelationer. Stilen är kortfattad, blasé, exakt. Allt flimrar förbi: vänner, älskare, platser. Hon blir kär, någon försöker ta livet av sig, hon blir våldtagen. Det finns ingen tid att stanna upp. Huvudpersonen både försöker och försöker inte begripa sig på de bisarra situationer hon hamnar i. Texten har en air av att vara nedplitad i ett anteckningsblock på kaféer runt om på kontinenten. Fagertun har gjort ett fint arbete med att föra över den distinkta tonen och stämningen från originalet.
Kärlek och sex förutsätter inte varandra, men är förbundna i ett jävla trassel.
Så här kan det låta: ”En kille som krängde saker på karnevaler ville att jag skulle släppa allt och rymma med honom. Jag höll på att sluta med speed och lära mig att dricka öl.” Eller när jaget trånar efter G som jobbar på en nattöppen restaurang: ”Jag brukade sitta vid bardisken med en varm kaffemugg i handen, oförmögen att prata, med hjärtat beläget i fittan, mållös.”
Orden ”hjärtat beläget i fittan” ringar in boken väl. Dels som den ofta kroppsliga position boken är skriven ur och det sätt sex villkoras av kön och genus. Men också för att kärlek och sex inte förutsätter varandra, men är förbundna i ett jävla trassel. Weird fucks rotar i det där trasslet.
Sara Martinssons förord lär mig att Tillman har kallats ”sad girl-litteraturens gudmor”. Och visst, det går att se ett rakt nedstigande led från hennes prosa till samtida författare som Maggie Nelson eller Melissa Broder. Men i slutändan tycks det vara den rena livsglädjen som är huvudpersonens drivkraft, som gör att hon hamnar där hon hamnar.
Bohemlivet och det sexuella utlevandet får aldrig behålla sitt romantiska skimmer, det måste punkteras av självironi. Och det är just detta avstånd till situationerna och karaktärerna som virvlar förbi som gör att boken känns så tidlös. Här finns en perfekt balans mellan livsglädje och sorg, sarkasm och humor.
Relationen till män tycks långt från okomplicerad. Hur skulle den kunna vara det? Ibland tvingar hon sig ur underläget och får ett litet övertag. Hon pendlar mellan att vägra ligga och ligga fastän hon inte är säker på att hon vill. Att trösta män och hålla sig borta från dem. Först i slutet tillåts en gnutta reflektion över dessa erfarenheter. Jaget konstaterar att hon gillar killen just för att sexet är dåligt. ”Oinspirerat sex kan övertala en masochist.” Mer än så utvecklas ämnet, utan läsaren får själv fylla i.
Att läsa Weird fucks känns som att ha fått en viktig pusselbit i handen – både litteraturhistoriskt och själsligt. Man kan bara tacka för att den nu finns på svenska.
