På en scen i det gamla militärkomplexets klubbar står ett 50-tal personer i publiken framför scenen där det italienska hardcorebandet Stormos sångare headbangar spasmodiskt i en magtröja. Det dröjer inte länge förrän moshpiten är i gång.

Efteråt står människor och röker utanför. Tvärsöver gården ligger konstgalleriet Alkatraz, och intill det en enorm, färgglad mosaikvägg. På våningen ovanför säljer en anarkistisk infoshop fanzines och pamfletter.

Just den här kvällen är ganska lugn, men under helgerna dunkar basen från alla håll. På det 12 500 kvadratmeter stora området huserar en handfull klubbar, men också allt från en organisation som arbetar för funktionsvarierades rättigheter och ett 40-tal ateljéer.

Metelkova mesto är ett alternativt kulturcenter som inte betalat en euro i hyra sedan det ockuperades år 1993. Det förvaltas av en fullkomligt platt organisation, där de enskilda kollektiven är självorganiserade men gemensamt förvaltar byggnaden de huserar i. Beslut som rör hela zonen diskuteras i ”Forum Metelkova”.

– Vi måste ha en bra dialog med staden, annars kanske de skulle göra saker bakom ryggen på oss. De förstod den dynamiken för länge sedan. Om de skulle försöka göra något mot oss skulle det bli stora protester. De vet att vi har den makten, säger Nataša Serec (bilden).

I andra ockuperade hus tenderar relationen till myndigheterna att pendla mellan att vara frostig och fientlig – oftast för att myndigheterna försöker bli av med ockupanterna för att riva huset och bygga dyra lägenheter. Metelkova är annorlunda: här verkar Ljubljanas myndigheter inte bara acceptera, utan till och med gilla dem. Mateja Demšič, chefen för kulturdepartementet, säger att det inte finns något Ljubljana utan Metelkova.

Det enda vi kan göra är att behålla vår autonomi.

Det märks på stadens hemsida för turister, som stoltserar med Metelkova under rubriken ”Creative Ljubljana”. De äger det vinstdrivande vandrarhemmet intill, som marknadsför sig genom närheten till kulturcentret. På Tripadvisor listas platsen som en av stadens tio bästa sevärdheter. Många av verksamheterna här får bidrag från både staden och staten. Sommartid kan hundratals turister strömma genom området på en dag.

Det är långt ifrån självklart. Några år tidigare vräktes ett annat ockuperat hus tio minuters promenad bort för att renoveras om till en ”kreativ hubb” som passade bättre in i de turistiga innerstadskvarteren.

Metelkova verkar dock skyddas från vräkning av en kombination av deras status som en av Sloveniens viktigaste platser för kultur och turismen de genererar. Finns det inte en konflikt mellan deras autonomi som radikal organisation, och att integreras i stadens marknadsföring mot turister?

Men snabbt inser jag att Metelkova inte längre bryr sig om turisterna. De har ett större problem.

– Jag hatar det. Vi är för svaga, och inte nog solidariska för att hantera knarklangarna, eller de som antastar unga tjejer.

Nataša Serec sitter i en stol och suckar uppgivet. Hon var en av dem som från början ockuperade huset, och är nu ordförande i organet som samordnar Metelkova.

Utanför fönstret sitter olika klungor med män som spelar musik från mobiler. De har druckit öl sedan morgonen, några går fram och tillbaka över innergården med huvorna uppfällda.

Ibland strosar några turister förbi och fotograferar de färgglada väggarna och konstverken. Vid ett tillfälle turas två medelålders kvinnor om att fota varandra framför en mosaikvägg. En bit bort står en man på ostadiga ben och skrattar åt dem. Kvinnorna ler osäkert innan de hastar vidare.

För några år sedan etablerade sig kriminella gäng som sålde droger på innergården i Metelkova, i likhet med hur ”Pusher street” utvecklades i Christiania i Köpenhamn. Med gängen kom även hemlösa och missbrukare, vid ett tillfälle bedrevs till och med prostitution i en av stålplattformarna som konstnärerna smyckat platsen med. Att Metelkova är granne med stadens enda metadonklinik är en bidragande faktor.

Enligt Nataša började det när staden stängslade in en park som förut varit tillhåll för gängen och missbrukarna. Hon misstänker att instängslandet berodde på de dyra bostäderna intill. Det har vid några tillfällen blivit våldsamt, konst inne i galleriet Alkatraz har demolerats, någon har blivit hotad. Vid ett tillfälle för två år sedan blev en ung kvinna våldtagen.

– Det här är inte vår roll. Det är fel av staden att lämna det här på våra axlar. Vi har inte makten att hantera det. Vi är en offentlig plats, vi kan inte stänga den. Eller agera polis. Nu vågar många unga inte längre komma hit, eller så låter deras föräldrar inte dem.

Att ockupera platsen var aldrig planen från början. Efter att Slovenien blev självständigt från Jugoslavien 1991 började ett stort nätverk av konstnärer och fredsaktivister arbeta för att få Metelkova som ett lagligt kulturhus. När staden i stället började riva byggnaderna bestämde de sig för att ockupera komplexet.

Metelkova är en vital del av staden och borde vara en säker plats att besöka.

Nataša minns hur de ringde hem till henne. Hennes rumskompis svarade och sade ”Nataša, de river Metelkova, du måste åka dit!” Det gjorde hon.

– Det kändes så lovande, så viktigt. Jag var en ung student från en småstad. Alla musiker och konstnärer jag skulle träffa. Alla saker vi kunde skapa. Upplevelsen var så kraftfull att jag är kvar här än i dag.

I den cerisefärgade byggnaden intill de graffititäckta militärbarackerna, det som en gång var ett militärfängelse men nu är Hostel Celica, sitter Aleksander Jovanovič. Han har varit delaktig i Metelkova på ett eller sätt sedan han var 15 år gammal, nu är han i 30-årsåldern. Det började med ett band han spelade i. Nu jobbar han på hostel Celica med att ordna spelningar, kulturarrangemang och guidade turer, bland annat genom Metelkova.

– Det här är en av de viktigaste platserna för kultur som vi har. Väldigt många av Sloveniens musiker började här.

Han berättar att det redan från början fanns ideologiska fraktioner i Metelkova. I den brokiga skaran gick en av skiljelinjerna mellan de mer kompromisslösa radikalerna å ena sidan, och å andra sidan de konstnärer som gjorde om det gamla militärfängelset till ett vandrarhem, som ville att alla skulle vara välkomna. Det är en bild Nataša delar, hon minns ett möte mellan Metelkova och Celica där en punkare nästan hamnade i handgemäng med en av dem från vandrarhemmet, över en konflikt som handlade om att någon förstört ett träd de planterat. Stämningen har faktiskt förbättrats sedan staden tog över vandrarhemmet och gjorde det vinstdrivande, säger hon.

Aleksander (bilden) berättar att det hängt banderoller i Metelkova som säger ”tourists go home”. Han förstår dem, även om turismen är hans levebröd och han inte anser att resande är något dåligt. Gentrifiering, och Airbnb, är han dock emot.

Dessa ideologiska fraktioner gör sig påminda i och med drogförsäljningen.

Vissa, bland annat Katarina Deskovic (bilden) som drivit klubben Gala Hala i 24 år, anser att de behöver mer polisnärvaro. Hon vill till och med sätta upp övervakningskameror, något de anarkistiska grupperna motsätter sig. Exakt vad dessa grupper tycker får jag inte veta – de vill inte prata med en journalist.

Katarina berättar att de märkt att färre vågar komma för att platsen fått så dåligt rykte. Det märks av i barförsäljningen. Klubbarna har behövt ta in vakter, vilket är en alldeles för stor utgift.

– Metelkova är som ett samhälle i miniatyr, så vi har de problem som samhällen har. Missbruket och drogförsäljningen är ett problem i hela världen. Det är en konsekvens av kapitalismen.

De aktiva i Metelkova verkar inte heller vara överens om hur stort problemet faktiskt är. En konstnär som varit med från början anser att det kommer förstöra hela platsen om de inte hittar en lösning. Andra är bekymrade, men menar att de alltid kämpar mot något.

Branka Gradišar (bilden) är pr-chef på turistdepartementet. Hon säger att de är medvetna om problemet med knarklangarna och säger att de håller koll på situationen. Delvis för att veta om de kan fortsätta skicka sina turistguider dit.

– Polisen försöker aktivt lösa problemet, men de kan ju inte bara komma och flytta på människorna.

Hon säger att de planerar att bygga ett härbärge för hemlösa. Men att göra ett slags säker zon för missbrukarna, som Metelkova vill att de ska göra, är svårt. Det måste beslutas av staten.

Den kroatiska residenskonstnären Lav Pariporic (bilden) torkar svetten ur pannan efter att en hel dag ha arbetat på sin muralmålning. Under dagen satt ett ungt par på muren bakom honom och såg på. Han tänkte först att det såg romantiskt ut. Sedan såg han kanylerna. Paret var i 20-årsåldern.

– Det är som Hamsterdam. Du vet i The Wire?

Han syftar på avsnittet av den amerikanska kriminalserien där en polischef skapar en frizon för drogförsäljning och får alla langarna att bege sig dit, för att lugna de boende i områdena där drogförsäljningen tidigare störde friden.

Lav är inte ensam om att ha teorier om att det egentligen passar de som styr i Ljubljana ganska bra att ha drogförsäljningen samlad på en plats, utanför innerstadskärnans kullerstensgator och mysiga barer där turisterna sippar på Aperol Spritz. Staden förnekar att det ligger till så.

– Det stämmer inte. Metelkova är en vital del av staden och borde vara en säker plats att besöka, säger Branka Gradišar.

Slovenien har förändrats mycket sedan platsen först ockuperades. Ekonomin har blivit kraftigt nyliberaliserad och landet har gått med i EU och Nato. Gradvis har Ljubljanas innerstad blivit mer polerad, att bo har blivit dyrare. Omkring Metelkova reser sig blanka höghus mot himlen. Det tycks vara en sista bastion för alternativ kultur i staden.

Men många är ändå hoppfulla för Metelkovas framtid. Inne i Gala Hala sitter dj:n Raketa som är en av de yngre som är engagerade i Metelkova. Hon förbereder sitt set inför fredagens klubb, och pratar entusiastiskt om en serie klubbkvällar hon tänkt dra igång under namnet ”Ghettobabes”. I ett rum intill hålls en workshop i beatboxing.

Det är dags för en ny generation att ta över, tycker äldre ockupanter som Nataša.

– Gentrifieringen har varit stark, och det har fått många konsekvenser. Metelkova har lyckats att inte bli kommersialiserade, det är ett exempel på hur du kan hålla dig utanför de negativa processerna, stanna under egen regi, utan skrivna regler, säger Nataša.

Men hon har inga illusioner om att de kan utgöra en motkraft mot skenande hyror och utträngningen av stadens fattiga. Hon berättar att lägenheterna kring Metelkova börjat bli populära på Airbnb, hon har själv fått höra från en mäklare att hon borde köpa lägenhet i området för att fastigheter skulle öka i värde där.

– Jag tror inte du kan stå i opposition. Det är en så aggressiv kraft. Vi har själva bidragit till gentrifieringen, men inte med flit. Det enda vi kan göra är att behålla vår autonomi.

Martin Sellner stryker den mörka luggen åt sidan och rätar till den blå kavajen. Det är tidigt på lördagsmorgonen den 17 maj i en solig italiensk småstad. Det internationella mötet Remigration Summit ska strax börja. Men det har själv migrerat till småstaden Gallarate från Milano där det var tänkt att hållas. Journalister har redan hittat till den hemliga mötesplatsen och Sellner ställer sig framför kamerorna. Bakom honom vid entrén till teatern Condominio står unga funktionärer från den schweiziska gruppen Junge Tat, mer vana vid kampsport än dagens kostym.

Österrikaren Sellner är ledare för den europeiska identitära rörelsen, som anser att etniskt definierade kulturer bör hållas helt separerade från varandra.

– Målet nu är att göra återvandring så populärt att alla högerpartier efterfrågar det och alla regeringar i Europa vill genomdriva det”, förklarar Sellner. Han är retoriskt skicklig, en född agitator.

– Vi har idéerna och vi bryr oss inte vilket parti som gör verklighet av dem”, fortsätter han.

Sellner är frustrerad över att de högerpopulistiska regeringarna i Europa verkar ha kört fast. Gränserna har visserligen stängts, men invandrarna är kvar. Men Sellner har en plan. Återvandring ska säljas in under beteckningen remigration. Han har skrivit en hel bok om det.

– Det räcker inte att ha den politiska makten, som Giorgia Meloni i Italien. Nu behövs en kulturrevolution, berättar Sellner för journalisterna.

Alla lagar finns redan på plats, det är viljan som saknas. Nu ska hans nyfascistiska nätverk få partierna att genomföra den.

---

Inför konferensen fanns det en tydlig inspirationskälla: Sverige. Arrangörerna höll under våren flera presentationer på plattformens X:s samtalsforum Spaces. I de förberedande diskussionerna lyfte de fram Sverige som ett föregångsland. Här har återvandring blivit ett begrepp som alla partierna i Tidö-överenskommelsen pratar om.

Innan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen var kravet på ”repatriering” partiets stora fråga, men det tonades sedan ned till förmån för en ”öppen svenskhet” som även rymde integrerade invandrare. Men återvandringen som krav fortsatte att föras fram av de identitära grupperingarna i utkanten av Sverigedemokraterna.