Innan jag ska se första avsnittet av den nya SVT-dokumentärserien Sverige och kriget ringer jag svärmor. Jag ber henne att också titta, så vi kan ha eftersnack tillsammans. Hon är snart 91 år och kom som flykting till Sverige, precis före krigsutbrottet, från judeförföljelsernas Österrike. I en byrålåda ligger ett gammalt pass med ett rött J stämplat i.
Vi ser de två första avsnitten, och fascineras båda av det färglagda filmmaterialet, insamlat bland annat genom efterlysningar bland tittarna. Gensvaret blev stort, tusentals svar inkom och materialet är till vissa delar inte bara unikt, utan känns också som nyvunnen kunskap. Pojken som gör skridskopiruetter under iskall krigsvinter eller hunden som rullar i lingonriset – de var med. Liksom barnen under bombningarna i Helsingfors. Vardagslivet skapar ett samband mellan då och nu. De två avsnitt som har sänts får säkert många tittare att fundera inte bara på vardagen, utan på sådant som vi länge har vetat, men kan behöva processa om och om igen: att det fanns nazister i Sverige. Att man satte kommunister i läger. Att den här tidningen, Norrskensflammans redaktion utsattes för ett dödligt brandattentat. Att pressen var långt ifrån fri, och att svenska myndigheter var mer än följsamma mot tyska krav på censur. Mycket handlar om neutralitetspolitiken, som höll Sverige utanför kriget, och både kan sägas ha gjort Sverige till ett land att fly till, och samtidigt ett land som tyska trupper kunde färdas genom. I det andra avsnittet kommer de tyska ockupationerna av Danmark som Norge, med Sverige allt mer omringat.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!