Året var 2014 när ett symmetriskt ansikte med isblå blick och utmejslade käkben började cirkulera på nätet. Jeremy Meeks, då 30 år och dömd för vapeninnehav, virala mugshot gav honom ett kort modellkontrakt och evigt liv som bild. Han blev ett objekt att begära, investera i och dela.
I självbiografin Model citizen (2025) beskriver Meeks hur han gick från brottsling till kapital. Modevärlden öppnade aldrig riktigt dörren, men det spelade ingen roll. Hans skönhet krävde inget sammanhang – ingen drabbande historia om en arbetarklassuppväxt eller övergrepp i barndomen. Den fungerade ändå. Ett ansikte utan historia, skapat för att cirkulera.
Bakom ytan döljer sig det narrativa kapital vi annars kräver – men här osynliggörs. I självbiografin beskriver Meeks hur hans mamma, bara 13 år gammal, rymmer hemifrån och hamnar på ungdomsanstalt. Det är där, i mötet med myndigheterna, som hon får veta att mannen hon kallat pappa inte alls är hennes biologiska far. En identitet rämnar i ett sterilregistrerat rum. Hon faller in i drogmissbruk, destruktiva relationer och lämnas gravid och pank vid 17, efter att barnets far försvunnit med deras sista pengar. Det är ett arv av otrygghet, av lögner, flykt och förlorade namn – men i den bild Meeks kom att representera finns inga spår kvar.
Skönhet är inte ett tillstånd utan ett livsprojekt i kroppslig kapitalförvaltning.
Kanske är det just därför han blev så användbar. Ett vackert skal utan berättelse, perfekt för en samtid som vill ha känslan av djup utan att behöva gräva. Meeks är en hunk med ett stänk av fara, men helt utan verkligt hot. Ett ansikte som antyder avvikelse utan att rubba ordningen. Kroppen bär inga spår av kamp, bara idén om självdisciplin. Han är inte undantaget som bekräftar regeln, utan regeln i sig. Inte klassresan, utan dess ersättning.
I stället för att tala om ojämlikhet får vi en estetik som låtsas vara subversiv men aldrig utmanar. Brottet reduceras till bakgrundsbrus, skönheten till lösning – en perfekt logik för den delen av modevärlden som gärna flirtar med transgression, så länge den inte stör affären.
Samma princip styr sociala medier. Tiktok-mantrat ”when your body is your outfit” ringar in det nya idealet: kroppen är inte längre en projektionsyta, den är själva plagget. Muskler, vinklar och låg fettprocent har ersatt personlighet och historia. Skönhet är inte ett tillstånd utan ett livsprojekt i kroppslig kapitalförvaltning.
Skönhetsidealet formas i nära relation till de ekonomiska strukturer det verkar inom. När självexponering och varumärkesbyggande blivit avgörande för tillgång till resurser, fungerar kroppen som ett verktyg för både ekonomisk och social överlevnad. Pretty privilege är ren valuta i ett system där yta premieras framför innehåll, där algoritmer belönar det omedelbart begripliga snarare än det komplexa. Skönheten behöver inte längre laddas med mening – bara effekt. Och i en samtid präglad av klimatångest, politisk instabilitet och materiell osäkerhet blir kroppen en plats för kompensatorisk kontroll. Ett projekt att tygla, när resten av tillvaron känns otämjbar.
Vi ser detta kommenteras – och återspeglas – i modevärlden: Ludovic de Saint Sernins porrigt militära sexappeal, Willy Chavarrias queerade kraftmaskulinitet, Balenciagas postapokalism. Rick Owens går längst. Hans estetik hyllar en ny sorts skönhet där kroppen är skulptural, ett levande brutalistbygge definierat av linjer, vinklar och volym.
Owens har själv berättat hur han förändrat sin kropp med steroider och träning – ett medvetet projekt för att inte längre vara beroende av kläder. En filosofi som förskjuter skönhet från stil till anatomi, från uttryck till investering. Kroppen blir inte en yta att klä, utan ett kapital att vårda. På ett sätt är det extremt symptomatiskt för vår tid.
Läs mer
Det samtida skönhetsidealet är inte visionärt. Det föreställer sig ingen annan värld – bara en mer definierad, mer disciplinerad version av den gamla. En värld där arbete inte får synas, men där kroppen ändå måste producera: status, begär, värde.
Och medan vi lär oss att läsa kroppen som vara, förlorar vi språket för allt den en gång kunde säga. Eller som Jeremy Meeks själv uttrycker det: ”Gud skapade mig inte för att bara vara ett snyggt ansikte eller en affischpojke för kriminalitet.”
