Välfärden har blivit ett kasino för kriminella och kapitalister, ändå tvekar socialdemokratin. Om inte vi kräver en offentlig styrd välfärd på vår egen kongress – när ska vi då göra det?
Tänk vilket fritt land Sverige har blivit.
Man kan välja mellan vårdcentraler med kopplingar till Bandidos, och sådana vårdcentraler som fuskar med skattemedel. Mellan gynekologer som skurit i kvinnor i onödan för att maximera ersättningen – och gynekologer som inte vill göra aborter. Man kan välja mellan skolor där skolpengen verkar gå till ägarens pälsjackor eller naturbruksgymnasium utan natur.
Du kan få precis vad du vill – allt utom en fungerande välfärd.
Skandalerna är inte längre undantag. De är systemfel. HVB-hem där barn riskerar livet. Assistansbolag som bluffar till sig skattemiljoner. Välfärden har blivit en lukrativ marknad för fifflare och riskkapitalister.
Vi har låtit marknaden ta kontrollen över våra känsligaste samhällsfunktioner.
Det är inte längre bara en fråga om kvalitet – det börjar likna ett sammanbrott för rättsstaten. Vi har låtit marknaden ta kontrollen över våra känsligaste samhällsfunktioner. Det är ett monumentalt politiskt misslyckande.
Och vi socialdemokrater bär ansvar. Vi har haft makten. Vi har haft möjligheten. Men vi har fegat. Varje gång frågan om vinstförbud i välfärden kommer upp görs kompromisser med marknaden. Det räcker nu.
Kongressen måste sätta ned foten. Välfärden ska organiseras i offentlig eller idéburen regi – och styras av medborgarnas behov. Inga fler skattekronor till bolag som drivs med vinstmotiv. Det handlar inte om att småföretagare är onda – utan om att vinster i välfärden är systemhotande. De urholkar tilliten, undergräver jämlikheten och öppnar dörren för kriminalitet.
Vi vet vad som krävs. Nu återstår bara modet att göra det.
Inför kongressen är valet tydligt. Antingen fortsätter vi anpassa oss till marknadens logik. Eller så återtar vi kontrollen över välfärden. Socialdemokratin måste våga vara systemförändrande – inte systemförvaltande. Retoriken måste följas upp med faktisk politik.
Om vi inte vågar fatta de beslut som krävs på vår egen kongress – när ska det då ske?
