Hur firar du midsommar?
Jag ska träffa några vänner med familjer, dansa som grodor, dricka snaps, och om jag spelar korten rätt: skjuta med värdparets välspända långbåge. Jag lär också lägga upp en selfie framför en svensk flagga på Instagram – alltid retar det någon.
Kring midsommar diskuteras ofta hur inbjudande svenska traditioner är. Jag tillhör dem som tycker att vänstern inte ska tävla i gnäll på nationaldagen, utan snarare se det fina i traditioner – och visa att vi på vissa sätt är bättre på dem.
När jag jobbade med litteratur och musik på ett studieförbund i Uppsala arrangerade vi många poesiläsningar, inte sällan med läsningar av svenska klassiker som Stig Dagerman. Publiken var alltid smockfull av invandrare. Det gäller till och med den enda öppna nationalisten jag stötte på i sammanhanget, den ideologiskt ombytliga poeten Mohamed Omar, som ett tag hette Eddie Råbock (och som nu heter något helt annat, men ska få vara anonym). I övrigt var de flesta som intresserade sig för levande svensk kultur vänster.
I förrgår publicerade vi en himmelskt läst artikel av Joel Halldorf, som handlade om frikyrkornas ansvar efter Gaza. Vissa församlingar tror nämligen starkt på kristen sionism, det vill säga tanken att den moderna staten Israel är uppfyllandet av profetian om Jesu andra återkomst.
Om du inte har läst hans kunniga uppgörelse med denna tanke – gör det!
Gensvaret har varit enormt, och det är inte konstigt. Kristdemokraterna må framställas som den svenska frikyrklighetens politiska arm, inte minst från oss till vänster, men det är inte helt rättvist. Som inte minst Joel Halldorf har beskrivit finns i den svenska frikyrkligheten även en lång tradition av samröre med arbetarrörelsen.
Det har jag själv märkt av i Ångermanland och Västerbotten, där jag har rötter på mammas sida. Överallt finns små missionsförsamlingar som driver mysiga loppisar och kaféer som samlar in pengar till Gaza, allt i det tysta. Och flitiga läsare av mina veckobrev känner till min kärlek till den amerikanska frikyrkopastorn Martin Luther King – som kombinerade gåshudsframkallande frälsningstal och ihärdigt folkrörelsearbete med ett försonande budskap om att inte låta överklassen lura svarta och vita arbetare att de har olika intressen.
Kanske har vissa därför börjat förstå att vänstersidan faktiskt värnar mycket av det som traditionalister håller högt. I SCB:s stora vallokalsundersökning fanns det bara ett parti som tappade väljare till Vänsterpartiet – nämligen 0,2 procentenheter från Kristdemokraterna. Min kollega Jacob föreslår att vi kallar dem ”Nooshi-kristna”.
Det är inte så konstigt. Det är vänstersidan som ser till att det finns kulturskolor och studieförbund som håller klassikerna vid liv, och museer där svenska konstskatter kan hänga. Och medan jämställda äktenskap håller längre, är det välfärden som hållit uppe barnafödandet i Norden på en högre nivå än andra OECD-länder. Det är fullt möjligt att stå upp för allt detta, och samtidigt värna sexuella minoriteters och andras rätt att leva hur man vill – inklusive att skriva ”kuken” på flaggan om man så önskar.
Så i morgon firar jag glatt med jordgubbar och svenska flaggor. För jag vet att jag älskar det här landet mer än varje enskild nationalist.
