En gång satte man upp revolutionär teater för att dölja maktens elitkaraktär. I dag visas våldet upp i all sin brutalitet. Slavoj Žižek spårar tråden från oktoberrevolutionen till samtidens tv-sända massakrer – och menar att hoppet ligger i att våga känna skam.
Minns uppförandet av Stormningen av Vinterpalatset i Petrograd, på treårsdagen av oktoberrevolutionen, den 7 november 1920. Tiotusentals arbetare, soldater, studenter och konstnärer jobbade dygnet runt, levde på den smaklösa vetemjölgröten kasha, te och frusna äpplen, och förberedde föreställningen på just den plats där händelsen ”verkligen ägde rum” tre år tidigare.
Arbetet samordnades av såväl arméofficerare som avantgardistiska konstnärer, musiker och regissörer – från Kazimir Malevitj till Vsevolod Mejerhold. Även om det var teater spelade soldaterna och sjömännen sig själva – många av dem hade inte bara deltagit i händelserna 1917, utan var samtidigt engagerade i det verkliga inbördeskriget som rasade i närheten av Petrograd, en belägrad stad med svår matbrist.
En händelse sätts upp som teaterstycke för att fördunkla en händelse, få den att passa en ideologi
Som en samtida uttryckte det: ”Framtida historiker kommer att skriva hur hela Ryssland, mitt under en av de blodigaste och brutalaste revolutionerna, spelade teater.” Litteraturkritikern Viktor Sjklovskij beskrev det som att ”livets levande vävnad förvandlas till teater.”
Men begreppet ”levande vävnad” bör granskas kritiskt: vad var det egentligen som iscensattes 1920? Teatraliska upprepningar är aldrig oskyldiga – de omformar alltid verkligheten, särskilt när det gäller så politiskt laddade händelser som oktoberrevolutionen.
Som det korrekt beskrivs på Wikipedia: ”Detta återuppförande, som sågs av 100 000 åskådare, blev modell för officiella filmer som senare visade våldsamma strider under stormningen av Vinterpalatset – fastän bolsjevikernas uppror i verkligheten mötte mycket litet motstånd.”
Den provisoriska regeringen hade krympt till ett möte med några ministrar i Vinterpalatset, som ett fåtal rödgardister enkelt kunde kliva in genom tjänstefolkets ingång för att arrestera. Kerenskij själv lämnade palatset i bil. En sjöman dog när hans gevär exploderade i hans egen hand. Fyra rödgardister och en sjöman dödades av förlupna kulor. Det var den totala dödssiffran denna historiska dag. De flesta människor i Petrograd visste inte ens att en revolution ägde rum.
Lenin tog spårvagnen till ett bolsjevikmöte dagen innan och var nära att gå vilse. Man kan föreställa sig honom säga till föraren: ”Förlåt, jag har bråttom, jag ska göra revolution.”
Men det var inte bara detta kaos som behövde suddas ut. När missnöjet växte i Ryssland och Lenins revolutionära vision fick fäste, försökte majoriteten av bolsjevikledarna organisera ett brett uppror. Trotskij förespråkade i stället en elitstrategi: en smal, vältränad grupp skulle ta makten. Efter viss tvekan stödde Lenin honom.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Mot senare ”trotskistiska” försvarare av en ”demokratisk” Trotskij, som förespråkar äkta massmobilisering och gräsrotsdemokrati, bör man framhålla att han var alltför medveten om massornas tröghet. Det bästa man kan förvänta sig är ett kaotiskt missnöje.
Okej, revolutionen är vunnen, jag är trött och tänker ta en tupplur!
Ett väldrillat revolutionärt avantgarde bör därför slå till mot makten mitt i kaoset, och därigenom öppna ett rum för massorna att organisera sig.
Men då uppstår den avgörande frågan: vad gör denna smala elit? Här blir Trotskijs nyskapande syn tydlig: avantgardet ”tar” inte makten i traditionell mening, som i en palatskupp där regeringskontor och arméhögkvarter ockuperas. Den konfronterar inte heller polisen eller armén vid barrikader.
Som Curzio Malaparte visar i sin unika bok Statskuppens teknik (1931), var polisen och militären upptagna med att försvara statens officiella organ, som regeringskontoren, Mariapalatset där republikens råd sammanträdde, Tauriska palatset, Duman, Vinterpalatset och generalstaben.
Trotskij beslöt därför att endast attackera den tekniska infrastrukturen. ”För att störta den moderna staten”, sade han, ”behöver du ett stormparti, tekniska experter och beväpnade gäng ledda av ingenjörer.”
Kvällen före statskuppen förklarade Trotskij att ”det viktigaste var att erövra statsmakten, inte att bekämpa regeringen med kulsprutor; […] att nyckeln till staten inte låg i dess politiska och sekretariella organisationer, inte heller i Tauriska, Maria- eller Vinterpalatsen, utan i dess tekniska infrastruktur – elstationer, telefon- och telegrafkontor, hamnen, gasverket och vattenledningarna.”
Legenden säger att tidigt på morgonen, efter att Trotskijs män gjort allt detta, sade han till bolsjevikledningen: ”Okej, revolutionen är vunnen, jag är trött och tänker ta en tupplur!” Lenin och de andra gick då för att leda de mobiliserade massorna i att bekämpa polisen och storma Vinterpalatset – en handling utan egentlig betydelse.
I stället för att hänge sig åt ett eländigt moralistiskt-demokratiskt avvisande av detta tillvägagångssätt bör man analysera det kyligt och fundera på hur det kan tillämpas i dag. Trotskijs insikt har nämligen fått ny aktualitet genom digitaliseringen av våra liv, i den posthumana maktens nya era.
De flesta av våra aktiviteter – och passiviteter – registreras nu i digitala moln som också ständigt utvärderar oss, och spårar både våra handlingar och våra känslotillstånd. När vi upplever oss som mest fria, navigerande på nätet där allt finns tillgängligt, är vi som mest objektifierade och manipulerade.
Allt regleras i dag av digitala nätverk – som transport, hälsa, elektricitet och vatten. Nätet är vår viktigaste allmänning, och kontrollen över det är vår tids mest avgörande kamp. Fienden är en på samma gång privatiserad och statskontrollerad, uppdelad mellan storföretag som Google och Facebook och statliga säkerhetsorgan som NSA.
Men detta vet vi redan. Så var kommer Trotskij in?
Dessa digitala nätverk som driver och övervakar våra samhällen är det tekniska rutnät som bär upp makten. Ger inte det ny aktualitet åt Trotskijs idé att nyckeln till staten ligger inte i dess politiska och sekretariella organ utan i dess tekniska tjänster? På samma sätt som kontrollen över post, el och järnväg var den avgörande punkten i den revolutionära maktövertagandet, är det i dag det digitala rutnätets ”ockupation” som är absolut avgörande om vi ska bryta statens och kapitalets makt.
Och på samma sätt som Trotskij krävde mobilisering av ett smalt, vältränat ”stormparti, tekniska experter och beväpnade gäng ledda av ingenjörer”, är lärdomen från de senaste decennierna att varken massiva gräsrotsprotester eller välorganiserade politiska rörelser med utarbetade visioner räcker – vi behöver också ett smalt avantgarde av hängivna ”ingenjörer” (hackare, visselblåsare) organiserade som en disciplinerad konspiratorisk grupp.
Deras uppgift blir att ”ta över” det digitala rutnätet, rycka det ur händerna på de företag och myndigheter som kontrollerar det i dag.
Det för oss tillbaka till utgångspunkten: en händelse sätts upp som teaterstycke för att fördunkla en händelse, få den att passa en ideologi. Eller mer exakt: för att konstruera den önskade bilden.
Uppförandet förvandlar oktoberrevolutionen till grunden för en ny socio-politisk ordning.
Det finns en märklig parallell mellan detta återuppförande och rättvisans status. Tänk på det välkända talesättet: ”Rättvisa ska inte bara skipas, utan även framstå som skipad.” Uttrycket myntades av Lord Hewart, dåvarande chefsdomare i England, 1924. Han framhöll att frågan inte var om notarien påverkat beslutet eller om hans firma haft inflytande i målet. Det viktiga var inte vad som faktiskt skedde, utan vad som kunde framstå ha skett, och han slog fast: ”Inget får ske som ens skapar misstanke om otillbörlig inblandning i rättsprocessen.”
Medierna hade rätt när de kallade förstörelsen av Gaza för det första tv-sända folkmordet.
Motivet för att återuppföra oktoberrevolutionen var likartat: ”Inget får ske som ens skapar misstanke om att revolutionens riktiga gång avbrutits” – som att en smal elit hade genomfört den redan före det stora skådespelet.
Alla tidigare revolutioner har omformat sin egen bild även utan att de återuppförts: i franska revolutionens fall blev Bastiljens fall – ett egentligen obetydligt händelseförlopp där sju marginaliserade fångar frigavs – i efterhand en av revolutionens grundmyter.
Men i dag framträder något nytt och märkligt: när makthavare begår fruktansvärda brott, bryr de sig inte längre om att fördunkla dem genom återuppföranden (eller nytolkningar) som får dem att framstå som ädla handlingar. I Gaza och Ukraina presenteras brottet skrytsamt som det det är – ett enormt brott. Medierna hade rätt när de kallade förstörelsen av Gaza för det första tv-sända folkmordet. Sloganen ”rättvisa ska inte bara skipas utan även framstå som skipad” har därmed vänts: ondskan ska inte bara utföras. Den ska framstå som just ondska, inte längre maskerad av ädla syften.
Hur ska vi bekämpa denna obscena cynism, som verkar undanröja all känslomässig kritik genom att i förväg erkänna vår anklagelse?
Beskrivningen är dock förenklad, eftersom det fortfarande finns en klyfta i obsceniteten. Statliga makter identifierar sig inte direkt med det onda de begår. I offentliga uttalanden talar de fortfarande om fred och mänsklighet, och IDF hävdar fortsatt att de är världens mest humana armé. Kort sagt, två nivåer samexisterar: staten talar svalt om fred och mänsklighet, utan något subjektivt engagemang, medan den offentliga opinionen och delar av statspropagandan samtidigt visar ett öppet välbehag i att begå fruktansvärda brott.
Denna klyfta öppnar en möjlighet till motattack – genom enkla offentliga etiska handlingar.
Minns det öppna brevet från över 1 300 israeliska akademiker som uppmanar Israels universitet att ”tala ut” och agera för att stoppa kriget mot Gaza. ”Som akademiker erkänner vi vårt eget ansvar i dessa brott,” står det i brevet. ”Det är mänskliga samhällen, inte enbart regeringar, som begår brott mot mänskligheten. Vissa gör det genom direkt våld. Andra genom att sanktionera brotten och rättfärdiga dem, före och efter, samt genom att tysta röster eller tiga i kunskapens salar. Det är detta tystnadens band som låter synliga brott fortsätta utan att tränga igenom erkännandets murar.”
”Vi kan inte hävda att vi inte visste”, fortsätter brevet, ”om vi inte omedelbart kräver ett slut på kriget, kommer historien inte att förlåta oss.”
Här finns en gåta. Hur kan denna strategi vara så effektiv, vilket försöken att marginalisera brevet visar. Om det mest redan är känt, och stolt erkänns av makthavarna, vad är skillnaden? Den subjektiva positionen för yttrandet.
Den 7 november 2024 utbröt sammandrabbningar mellan israeliska supportrar och propalestinska demonstranter i Amsterdam, efter fotbollsmatchen mellan Ajax och Maccabi. Redan före matchen cirkulerade hundratals Maccabi-supportrar, rev ned palestinska flaggor från lägenhetsfönster och ropade obscena slagord som: ”Det finns inga skolor öppna i Gaza för vi dödade alla barn!”
Allt vi behöver göra är att upprepa dessa ord – men låta dem omges av skam. Medan fotbollssupportrarna ohämmat njöt av sin obscenitet, återlöser vi vår mänskliga längtan genom att visa vår sorg och avsky. Det är så den levande vävnaden kan börja andas igen.
