I en atomiserad värld är sanningen upplöst och ideologierna borta. Adam Curtis ”Shifty” är förföriskt bra – men landar i cynism, tycker Ella Petrini.
Adam Curtis är dokumentärmakaren som grävt djupt i tv-arkiven för att skapa atmosfäriska videoessäer i gränslandet mellan musikvideor och konstfilmer. Det är populärkulturellt, men abstrakt. Tidigare filmer har bland annat utforskat individualism och psykoanalysens inflytande över reklambranschen i The century of the self (2002), kriget mot terrorismen i Bitter Lake (2015), Rysslands politiska landskap från Sovjets fall till Putin i Trauma Zone (2022).
I nya Shifty: The land of make believe, en fem timmar lång BBC-serie som finns i sin helhet på Youtube, riktar Curtis blicken mot hemlandet Storbritannien. Shifty handlar om hur det var att leva igenom landets nyliberala experiment, och börjar med järnladyn själv, Margaret Thatcher. Hon är Curtis självklara antagonist, driven av kallsinnig rationalism och enveten tro på marknadsliberalism. I inledningsscenen välkomnar hon tillsammans med tv-personligheten och pedofilen Jimmy Savile en grupp barn – in i en lejonkula präglad av nedskärningar, massarbetslöshet och frisläppta marknadskrafter.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Därefter följer 1980-talets snabba omvälvning: avreglering, inflationsbekämpning, strejker och gruvnedläggningar, aidsepidemin, den växande rasismen i ett fallande imperium, masskonsumtion. Shifty slutar kring millennieskiftet med New Labour – en tid av förrädisk optimism, då det verkade omöjligt att ändra den kurs som Thatcherregeringen pekat ut. Detta iscensätts med jättekonstruktionen Millennium Dome i sydöstra London som skulle spegla ett framtidsinriktat Storbritannien, där varje ”zon” i utbyggnaden skulle rymma en framtidsvision, på teman som ”arbete”, ”kropp” och ”hem”, men som politikerna kämpade med att fylla med innehåll.
Det ger en känsla av att saker bara händer, allt snabbare, utan någon röd tråd som håller allt samman.
Curtis säger själv att han ville göra en film om hur social förändring känns. Exakt så är det att se Shifty. Klippen avlöser varandra i kaotisk flux. Några skinheads slåss på en klubb, en kvinna använder en videodejting-tjänst, aktiekurser kraschar, sjukhus och skolor byggs om till lyxlägenheter. Det ger en känsla av att saker bara händer, allt snabbare, utan någon röd tråd som håller allt samman. Helt enkelt: skakigt. Liksom i Trauma Zone saknas den allvetande berättarrösten och i stället bärs berättelsen fram av sporadiska bildtexter. Det är mer fragmentariskt och utan övergripande teori eller tes. Greppet passar filmens budskap: att i vårt atomiserade tidevarv är all sanning upplöst, inga stora berättelser eller ideologier finns kvar att tro på. I stället är vi alla inlåsta i begränsade och individuella perspektiv, en tendens som tittaren förstår har förstärkts av det nya medielandskapet och internet.
Curtis har som vanligt hittat några riktiga skatter i BBC:s arkiv. Det är en brokig och absurd samling –kvinnor som gör aerobics till tonerna av Joy divisions ”She’s lost control”, ett inslag om hunden Bruno som blivit intersex, rejv blandat med politikerintervjuer och fabriksnedläggningar. Vissa scener dröjer sig kvar – som när Londons zoo privatiseras och elefanterna Thi och Aziza separeras till följd av besparingar. Eller berättelsen om aluminiumläckan i Camelford 1988, där regeringens utredare fastslog att invånarnas symptom var psykosomatiska. Vattnet skulle privatiseras, och skandalen äventyrade utförsäljningen och måste därför mörkläggas.
Curtis må-dåligt-dokumentärer präglas av en cynisk distans. I filmens sista scener ställer Curtis frågan om inte hoppet om att folket ska resa sig och göra motstånd ”som förr”, egentligen bara är en nostalgisk dröm.
Men är det verkligen så? Klasskampen pågår hela tiden, om än i andra former. Den är inte en bortglömd relik från 70-talet. Samhällsförändringen är enligt Curtis som en abstrakt ohejdbar kraft, driven av aningslösa politiker som är ovetande om vilka krafter de släpper lösa, medan arbetarklassen framstår som en passiv mottagare vars kamp är dömd att misslyckas. Jag ställer mig också frågande till den skarpa motsättningen han gör mellan individualism och kollektiv handling – individualism var trots allt ett viktigt värde för många av de sociala rörelserna som växte fram under tidsperioden.
Shifty är som Curtis dokumentärer brukar vara: mycket sevärd och tankeväckande. Även om man inte måste hålla med honom om att allt är kört och motstånd är lönlöst.
