Det är en av huvudpoängerna i Magnus Västerbros Kärlekens tid: Dröm och verklighet under två tusen år. Föreställningar om ”kärlekens väsen” påverkar mindre än vad vi tror. Framför allt är de inte nya. Snarare är det ekonomin som avgör när kärleken ska blomstra. Till exempel antas den fria kärleken vara en 1700-talskonstruktion – upprepad i Eva Illouz Därför gör kärlek ont (2014). Begrunda då detta citat: ”Det bestämdes redan i forna tider att äktenskap ska vara fria”. Detta sades på 200-talet av kejsar Alexander Severus i polemik mot dem som ville förbjuda skilsmässa. Inte heller är idéer om innovativa sätt att ligga på särskilt nya. Trodde du att ”finska rycket” uppfanns på 1960-talet? I det gamla bondesamhället fanns ett uttryck som lydde ”tröska inne, skaka ute”.

Kärlekens tid är en vindlande krönika med orimliga ambitioner. Inte bara vill Västerbro berätta om vad filosofer, författare och kungligheter tänkte om kärleken. Han försöker också sammanfatta hur dessa idéer fick genomslag i folkdjupet – och hur de påverkade sexuella minoriteter. I grunden är Västerbro en underifrånhistoriker och berättartekniken känns igen från hans augustprisade Svälten och Tyrannens tid. Genom att slå korsstygn mellan patricier och plebejer växer en mäktig samhällsväv fram, lika brokig som skimrande.

Framför allt uppskattar jag hur Västerbro blandar om kortleken. Visst, erkänner han, fanns det en tid då den romantiska kärleken fick ett stort genombrott i samhället. Men det var inte på 1800-talet, utan på 1500-talet, med Shakespeare, Donne, Luther – och framför allt reformationens omstöpning av levnadsförhållandena. 1800-talet borde i sin tur snarare beskrivas som den ”demokratiska kärlekens” era, i stället för den romantiska. Goethes bidrag var inte himlastormande kärlek – utan att både fattiga och rika har rätt till den. Viktorianismen – då fint folk täckte stolsben med tyg av prydhet – är lika mycket sexologins genombrott. Och den sexuella revolutionen? Nix, den skedde inte på 1960-talet – utan på 1920-talet, som författaren Ursula Parrot kallade ”engångsliggets era”.

Visst finns det problem med att skriva på detta sätt. Den megalomana ambitionen gör att man som läsare ständigt upptäcker små och stora glipor mellan stygnen. Västerbro ägnar till exempel 1100-talets Frankrike och dess ”höviska kärlek” i adliga kretsar ett stort utrymme. Men vad hade den för betydelse i, säg medeltidens Skaraborg – eller vilken annan avkrok som helst? Garanterat ingen. På 1920-talet slår ”dejtingkulturen” igenom, skriver Västerbro. Men som Petter Larsson påpekat i Aftonbladet var detta mest ett amerikanskt fenomen – i Sverige började man ”dejta” först på 1990-talet.

Ett annat problem rör stilen. För det är svårt att skriva om kärlek. Ta förälskelsen: himlastormande – men också banal. Eller den livslånga kärleken: vidunderlig – men också långtråkig. Detta ställer författaren inför svårigheten att spegla innehållet i formen. De bästa böckerna jag har läst i ämnet lyckas med detta genom att välja en aspekt av kärleken. Francesco Alberonis Förälskelse och kärlek jämför förälskelsen med en revolution och är därför skriven som en agiterande pamflett. Medan Roland Barthes Kärlekens samtal är förvirrad, motsägelsefull och osystematisk på ett sätt som påminner om förälskelsen. Västerbros stil är däremot försynt resonerande, vilket visserligen gör texten nyanserad. Men också att man aldrig känner hettan i ämnet han skriver om.

Med det sagt är Kärlekens tid ett imponerande populärhistoriskt verk. Västerbro närmar sig kärlekens historia så som Søren Kierkegaard menade att vi måste förstå livet: historien löper framlänges men vi begriper den baklänges. Ofta kommer jag på mig själv med att bläddra tillbaka till avsnittet om Platons Gästabudet – var det ändå inte han som formulerade idén om ”den enda rätta” på det mest elaborerade sättet? Historien om hur gudarna klöv ursprungligen tvåkönade kroppar, som därefter söker sin rätta hälft. På så sätt öppnas historien upp – forna tiders människor kommer närmare oss. Eller om man vill formulera det mera krasst: människan framstår som en fisk som står stilla i tidens ström.