Här ska i varje fall historikern Lars Trägårdh presentera Sveriges kulturkanon.

Arbetet har tyvärr mer kretsat kring huruvida en kanon behövs, än vad den borde innehålla. Bara det är ett misslyckande för en satsning som sägs vara till för att förena. Om det nu verkligen var syftet.

Trägårdh själv verkar säker. Kanonen ska ”i viss mån” vara nationalistisk förklarar han i SVT:s ”30 minuter”, i bemärkelsen att den ska skapa tillit och gemenskap. Han ryggar bort från etniska gemenskaper, till förmån för den svenska medborgerliga synen på nationen.

Så långt inga konstigheter.

Men just däri ligger problemet. Regeringens syfte verkar nämligen vara det rakt motsatta. Inte nog med att man misslyckats med att samla Sverige i kulturfrågan, har man gjort den till en stridsfråga.

Kulturminister Parisa Liljestrand har inte bara förklarat krig mot filmbranschen genom att anklaga den för att vara för bidragsberoende, och demonstrativt valt Netflix framför ett filmpolitiskt toppmöte. Hon har sagt rakt ut att kulturen inte är tillräckligt viktig i jämförelse med försvaret och rättsväsendet.

Därför slår hennes regering sönder infrastrukturen som håller kanon vid liv, och där framtidens storverk skapas: replokaler, museer, kulturskolor, studieförbund – kombinerat med döende musikscener och klubbliv, samt bantade lägereldar som public service. Vad spelar det för roll om nationalskatter som Gustaf Cederströms ”Karl XII:s likfärd” står med på en papperslapp i regeringskansliet, om svenskar inte har möjlighet att se den på Nationalmuseum? Vem ska spela ”Fredmans epistlar” om allt färre lär sig att spela gitarr?

Vad spelar det för roll om nationalskatter som Gustaf Cederströms ‘Karl XII:s likfärd’ står med på en papperslapp i regeringskansliet, om svenskar inte har möjlighet att se den på Nationalmuseum?

Parisa Liljestrand säger att hon inte är en ”socialdemokrat med mindre plånbok”. Hon känner sig inte tvungen att skära ned på kulturen med bister min – hon brinner för det.

Men hennes jämförelse är tacksam. För om målet verkligen var att ena landet, så hade man behövt lära mer av just folkhemseran. Socialdemokraterna lanserade nämligen även inom kulturen ett outtalat Saltsjöbadsavtal: borgerligheten fick se sina klassiska uttryck – konst, opera, teater och konstmusik – överleva tack vare generösa kulturbidrag, mot att även arbetare fick tillgång till dem. Samtidigt investerade man i folkligare konstformer som film, rockmusik och studiecirklar.

Så fick Sverige också en otroligt rik och tillgänglig kulturkanon. Den som flyttade hit blev samtidigt inbjuden till världens rikaste system för offentlig kultur.

Socialdemokraterna visste nämligen att gemenskap inte skapas med en verklista på en papperslapp, utan genom aktiv politik. Och inte bara på kulturens område. Den tillit som Lars Trägårdh hyllar i sin forskning, växer fram ur ett samhälle där man tar hand om varandra. Där vi satsar på jobb, skola och vård, i stället för att skylla problemen på de svagaste.

Vad han än tror har hans kulturkanon inte syftet att förena. Den är ett vapen i kulturkriget, som vice statsminister Ebba Busch kan använda för att prata om påstått ”svenska värden”, samtidigt som regeringen gör Sverige till vasaller under amerikanska strömningsjättar.

Regeringens problem är inte att den är för nationalistisk. Utan att den inte är nationalistisk nog.