Kullager, minoritetshistoria och tryckfrihetsförordningen. De Tidöpolitiker som förväntade sig en storsvensk uppläxning måste ha blivit besviken – listan känns nästan sossig, lite som en Ikeakatalog.
Gustavianum, Uppsala minsann. Det blev platsen för den presskonferens som emotsetts sedan slutet av 2023 då regeringen aviserade att en kulturkanon skulle fram.
Vi som ska bevaka, av vilka de flesta tagit tåget från Stockholm, leds in i 1600-talsbyggnaden till en museisal med beteckningen ”Vetenskapshistoria”. På vägen dit går vi genom en mörk korridor där någon ställt fram en skål med Ahlgrens bilar utblandat med olika lakritsbitar. Symboliskt? Mjuk, pastellig kultur blandat med hårda uppfinningar och folkhemskt framförhandlade ekonomiska reformer?
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Ännu en fingervisning ges av presentationens första bild, ett svartvitt fotografi av AB Svenska kullagerfabriken. Det är Svensk ingenjörskonst när det är som snyggast: inuti ett gigantiskt kullager står en man i profil, som en 1900-talets vitruviske man. Konstigt nog är mannen vänd mot höger, fast han i det kända originalfotografiet är vänd mot vänster.
När kulturminister Parisa Liljestrand så småningom dyker upp inleder hon med att skälla ut projektets belackare, som kallat det totalitärt, och berättar om att hon rest runt i landet och mötts av nyfikenhet och entusiasm. Arbetet med Lars Trädgårdh, den syratrippande historikern som fått uppdraget att sammanställa listan, karaktäriserar hon ömsint som ”att valla en katt”.
Lars själv ler i mjugg. Han är ovanligt samlad och bjuder inte på några Trädgårdhska provokationer. Det här är hans dag.
Faktum kvarstår: Sveriges bildningsinstitutioner är under attack från flera håll, de platser där klassikerna ska glädja, debatteras och utforskas.
En som inte har sin bästa dag är ekonomihistorikern Daniel Waldenström. Han är här i dag för att berätta om arbetet med den vetenskapliga delen. Det är också han som trycker fram bilden med själva Listan. Därmed slutar publiken att lyssna och ställer sig upp och kisar mot de cirka hundra titlarna som trängs på samma ruta: litteratur, ekonomi, scen, bildkonst och uppfinningar i en salig blandning.
Själv skulle jag beteckna mig som bildningskonservativ och välkomnar urkunder som Heliga Birgittas Revelationes (där hon bland annat gör de allra första beskrivningarna av hur en förlossning känns!), Tryckfrihetsförordningen och Gustav Vasas bibel. Men min modernistiska sida får också stimulans. Överraskande nog finns två ganska smala favoriter: Öyvind Fahlströms mystiska pop-målning Sitting … Six months later, version A från 1962 (konstnären som rökte på i direktsändning vid ungefär samma tid) och Katarina Taikons bokserie Katitzi, en självbiografisk skildring av att leva som rom i ett Sverige som försköt en hel grupp av sina medborgare mitt under de expanderande välfärdsåren.
Listan är grundad, färgglad, lite fräck och med en botten av trygga klassiker.
I övrigt ingår de flesta av de förväntade uppfinningarna och litterära klassikerna. Scen och film representeras av väntade Sjunde inseglet och Fröken Julie – men också av Stefan Jarls skildringar av det sena sextiotalets ungdoms- och drogkultur, Dom kallar oss mods och Susanne Ostens Medeas barn på Unga Klara från 1975. Jag funderar på vad den antiauktoritära proggregissören Osten själv hade tyckt om att bli upphöjd av en moderat regering. Ärligt tror jag att hon blivit hedrad.
Ett stort frågetecken är frånvaron av konstverk från 1900-talets modernistiska decennier, den generation som kopplade loss sig från akademin och i bild skildrade vanliga människor i stugorna. Ingen Sven X:et Erixson, Isaac Grünewald, Sigrid Hjertén eller Hilding Linnqvist syns på listan.
Vid frågestunden passar jag på att vända mig till Karin Sidén, den ansvariga experten och som annars arbetar som chef för Prins Eugens Waldemarsudde, där de främsta så kallade Opponenterna hänger. Svaret är att sådan konst finns på några av de inkluderade institutionerna. Hon pekar på Gripsholms slott, där Statens porträttsamling hänger eller Stadshuset i Stockholm. Det är visserligen sant att några modernister hänger där, men tyvärr innehåller de mestadels tillrättalagda beställningsverk och inga konstnärliga höjdpunkter. Och jag tror inte att man tar klassen till Gripsholm för att kolla in Gösta Adrian Nilssons kubism. Samtida med X:et och de andra är också arbetarförfattarna, en litterär guldålder som har få motsvarigheter i internationellt, som Ivar Lo Johansson och Moa Martinson.
Ett än större problem berörs dock av Lars Trädgårdh själv: hur listan ska förvaltas och användas. Han hoppas på en stiftelse som säkrar dess spridning och fortlevnad, såväl som kompendier att ladda ner för stressade lärare. Kulturministern ser besvärad ut. Hon hade nog tänkt sätta punkt för den här kultursatsningen.
Önska kan man ju alltid göra. Men faktum kvarstår: Sveriges bildningsinstitutioner är under attack från flera håll, såväl de högre utbildningarna som studieförbunden, de platser där klassikerna ska glädja, debatteras och utforskas. Intressantast av allt är väl hur ett eventuellt regeringsskifte kommer att möta den krisen.
Jag ställer en sista fråga till Lars Trädgårdh. Om han själv lärt sig något på denna snart tvååriga resa. ”Massor”, svara han, men vill inte gå in på något specifikt. I stället föreslår han att vi ska diskutera saken över ett glas vin.
Har han kanske läst Muittalus sámid birra, ett verk av Johan Turi om samernas liv från 1910? En hemläxa efter det att han stött sig med den samiska rådgivningsgruppen, meddelat dem att han inte tänker ta hänsyn till ”vare sig tornedalingar eller bandyälskare” och föreslagit att ”allt det här med nationella minoriteter borde läggas ner på en gång”.
Det mest slående med listan är hur präktig den är och hur långt från individualistisk och ”uppstudsig” den är, beteckningar som alltid följer åt Trädgårdh. Den är grundad, färgglad, lite fräck och med en botten av trygga klassiker. Inte helt olikt en annan förr i tiden emotsedd folksamlare så här års—Ikeakatalogen!
