Hur hanterar vi lidande? ”Anfallen” kan läsas som kritik mot en kultur som har svårt att acceptera smärta som inte leder någon vart.
För två år sedan satt jag för första gången mittemot min då nya psykolog, och berättade för honom att jag inte hade några känslor. Det var en upplevelse jag burit på länge, som kommit att bli en mer tryckande faktor i mitt liv – mitt känsloliv var främst teoretiskt. Oftast försökte jag gissa mig fram till den rimliga känslan och sedan känna den, vilket orsakade mig ett lidande jag var trött på och ville förändra.
Det är just konsekvenser av uteblivna känslor jag upplever att Johan Heltnes nya bok Anfallen, utgiven på det nystartade förlaget Episod, handlar om.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
För bokens huvudperson, Adam, kommer känslorna som anfall. Dessa anfall har han drabbats av sedan barndomen och de förblir under bokens gång lika obehagliga som de är mystiska. De börjar som en märklig känsla i kroppen, som stegrar och exploderar, innan han faller ihop. Som barn bedömer läkarna att anfallen är psykologiska, men den vuxna Adam läsaren möter går på tunga mediciner och har såväl diagnostiserats med epilepsi som genomgått en operation.
Ändå är uteblivna känslor inte helt rätt, eftersom de är ständigt närvarande. Kanske är det känslornas alternativa väg ut som boken kretsar kring, en sorts affektiv skuggsida som uppstår när känslorna inte tillåts vara det de är.
Berättelsen kretsar också kring Maryam, den psykiater Adam träffar och blir kär i, samt deras frustrerande relation. Frustrerande eftersom läsaren aldrig lyckas vila i en tillit till någon av figurerna. Man förstår helt enkelt inte vem som har rätt. Denna bristande tillit skriver Heltne fram i långa dialoger, så skickligt att jag lämnas med samma bultande känsla i kroppen som när jag själv haft en konflikt med min partner. Relationen är på det stora hela gestaltad på ett kusligt fulländat sätt. Att se det utifrån, två personer som älskar varandra men trots det inte får relationen att funka, stretar emot, säger och gör orimliga saker, straffar och förlåter varandra, blir paradoxalt nog både terapeutiskt och uppgivet på samma gång.
Maryam återupplivar idén att anfallen visst är psykologiska, och övertygar både läsaren och Adam. I det väntar den bedrövade insikten att vi inte alls fått några svar, utan i stället en långt gången, felaktig och invasiv vård. Trots det ifrågasätter jag Maryam – jag förstår inte om hon är galen eller faktiskt har rätt i sin bedömning av anfallens orsak. Läsaren tillåts vackla fram och tillbaka i sin tro på just detta, och står i det hundra procent jämte Adam.
Terapiformen jag började med för att bota mina egna uteblivna känslor heter ISTDP (Intensive Short-Term Dynamic Psychotherapy), en sorts intensiv känsloexponering som fokuserar på försvar och relationer. För visst hade jag känslor. De hade bara lärt sig ta en annan skepnad och blev i stället yrsel, värk, illamående och svindel.
Också Adam börjar gå i ISTDP. Och det är här boken blir verkligt genial: det funkar inte. Ingenting funkar. I epilogen, som är bokens första sida, får vi veta att anfallen är kvar, och Adam saknar och tänker fortfarande på Maryam hela tiden. Ingenting löser sig. Paradoxen kring det uppgivna och terapeutiska uppstår här, för kanske finns det inget svar, kanske är det så det löser sig.
Boken blir på detta sätt en kritik mot den kultur vi lever i, en som har svårt att hantera icke-lyckliga slut och envist hävdar att allt lidande fyller ett syfte för individen. Kanske är det inte Heltnes avsikt, men jag läser något politiskt i detta budskap: att vi snarare än att försöka ta bort allt lidande borde lära oss att härbärgera det.
På Tiktok scrollar jag ofta förbi klipp där en kroniskt sjuk person försöker sig på en karriär som influencer genom att skapa innehåll som uteslutande kretsar kring sjukdomen. Kanske för att skapa mening i något som i grunden känns meningslöst och orättvist. Och jag anklagar ingen, kanske är det djupt mänskligt.
Men denna vägran av rent lidande är symptomatisk för vår samtid. Man får inte längre lida utan att det i slutändan är något man är glad att man erfor. Men ibland, i alla fall i perioder, måste lidande tillåtas vara bara lidande.
Inte heller jag har ännu kommit fram till en lösning. Trots att jag skriver i preteritum kring min ångest och terapi, går jag kvar. Och även om jag rör mig framåt rör jag mig också hela tiden bakåt. Det är extremt frustrerande och känns ofta hopplöst. Men kanske är det bara livet, och därför det enda alternativet. Anfallen är en bok jag kommer att bära med mig.